Sneglade också igenom In time. 5/10, hade fått någon poäng till om inte berättelsen var så oerhört avhängig avsaknad av modern elektronik, exempelvis mobiltelefoner. Råtrist dödssätt dessutom, folk stönar till lite och är borta. Verkar rätt juste som alternativ till nutida högst verkliga kräftsjukor av olika slag med helt hemskt utdragna förlopp. Typ alla rollfigurer utom några kriminella är dessutom gnällspikar och huvudrollfiguren är en distanserad mespropp med magra ambitioner.
Berättelsen hade också mått bra av att berätta mer om sig själv och motivera sin utformning. Som varför penningräknaren sitter på armen istället för på könet eller någon annan normalt dold kroppsdel, eller vem (vad?) som garanterar systemets korrekthet och fortsatta funktion (eller hur det uppstått). Effekten av att tittaren förväntas acceptera rätt många sådana detaljer blir ungefär som att börja recitera Det kommunistiska manifestet någonstans mitt i och förvänta sig att publiken köper redogörelsen rakt av, utan kännedom om argumentationen i Das Kapital eller manifestet i övrigt.
Konceptet är tolv gånger intressantare än den faktiska filmen. Ändock, habil rulle.
Kärlekshistorien som spacklats ut över det hela var också fantastiskt banal, tillika manschauvinistisk. Det var förresten hela filmen, de borde hyrt åtminstone en eller ett par konsultkärringar som kunde gnällt loss på allt dylikt. Eller helt enkelt strykt parrelations- och familjeaspekterna ur manus, vilket antagligen hade varit ärligast
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar