söndag 19 december 2010

Vem fan är Magnus Ranstorp?

För en vecka sedan hände det som ju aldrig skulle hända i Sverige men faktiskt hände i Sveg tidigare i år. Massmedia kved till och började rapportera en massa anekdoter och halvsanningar. "Jo, klart man blir rädd. Nej, jag kommer nog inte handla mindre, men jag kommer misstänka mina medmänniskor i tunnelbanan oftare." Det är smått kusligt att den allmänbildning som kommer till uttryck i det anekdotiska materialet inte omfattar kännedom om RAF:s ockupation av västtyska ambassaden, högerextremistisk terrorism under nittiotalet eller ens de palestinska bombdåden -85-86, utan händelsen i Stockholm förra helgen framställs som ett unikum i svensk historia. Det är ju bara nys. Fan, till och med Lasermannen Ausonius hade kallats för terrorist om han var verksam idag. Regeringen har varit förberedd på att sådant här kanske kan hända sedan åtminstone ett par år tillbaka, dessutom, en skrivelse (PDF) som Ranstorp gillade när den kom.

Ett av de namn som förekommit mest i tidningar och radio är Magnus Ranstorp, som innehar en tjänst på institutionen för säkerhet och strategi vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, en del av Försvarshögskolan. Han är född i Hästveda, redan det är en varningsklocka, och har bakgrund på ett evangelisk-lutherskt lärosäte i Förenta Staterna där han studerade internationella relationer. Under nittiotalet specialiserade han sig på religionspräglat politiskt våld (Hizbollah och bin Ladins fatwor, bland annat) och har ridit på islamofobivågen sedan dess. Givetvis hör han till de som försöker monopolisera termerna islamism och radikalisering, för att göra dessa till per definition terrorismförknippade begrepp. Jag tror att hans utgångspunkt är tillräckligt evangelisk-luthersk för att skänka honom själv visshet om den kopplingen. I år har han dessutom utkommit med en bok som behandlar just terrorism med en diskurs som gör just den här kullerbyttan. Hans renommé och vinstintresse bör tas i beaktning. Givetvis förekommer det kritik mot hans slängande med larmklockorna, men massmediejournalisterna dyrkar marken han går på för han svarar ju i telefon och säger vad de vill höra med några få enkla ord.

Som forskare kan han klart ifrågasättas, för ett par år sedan försökte ju Ranstorp med anhang marknadsföra en islamofobisk alarmistisk rapport (PDF) som visade sig helt sakna underlag. Försvarshögskolan slog ifrån sig och försökte hävda att det är helt schysst att gå till väga på det sättet, en attityd som borde ha fått diverse myndigheter att fort som fan dra in -högskolan-suffixet med en ursäktande harkling. Att det är en låtsasakademi är mer än välbekant för alla universitetserfarna som försökt studera dess kurslitteratur, vilken i allmänhet håller en synnerligen låg nivå. Sakfel, stavfel, akribifel, språkfel, referensfel, allt finns där sida upp och sida ned. Dessutom finns det ungefär två källor till organisationens överordnade läror, Hitlers manöverkrigföring och Clausewitz schwerpunktteori, vid sidan av knäckträckande trendsetterideologer som Ranstorp vilka ju skapar forskningsområdet och studieobjekten medan de håller på och kallar det vetenskap.

Massmedia bör börja med att ta reda på varifrån deras terrorexperter kommer, vilken legitimitet deras organisationer har och sedan kanske börja fundera på vilka frågor man bör ställa. Sveriges Radios P1 har ett bra program som gör ett långt bättre jobb än Ranstorp, vilket heter Konflikt. Visserligen sjabblar de bort en del faktorer, som sionism och annat sådant, men i vart och varannat program slår de stora hål i myterna om al-Shabaab i Rinkeby, moskéernas intrinsikala farlighet och psykologiseringen av attentatsmän som ju egentligen har en politisk agenda. Lyssna på det senaste avsnittet, där förklaras till och med genom en antydning Jundullahs terrorattentat under ashura i Iran på ett hyfsat trovärdigt sätt.

torsdag 9 december 2010

Terroristdomen.

Igår föll domen (kan laddas ned här) i ett ganska uppmärksammat mål i Göteborgs tingsrätt. Två personer fälldes för stämpling till terrorbrott och fick för det fyra års fängelse vardera, mot nekande till brott.

På sidan åtta i domen står följande att läsa:
"Billé Ilias Mohamed

Billé Ilias Mohamed är 26 år gammal. Han är gift och har ett barn. Han är född i
Somalia och har kommit till Sverige 1996. Han har blivit svensk medborgare 2001.
Han har den 25 april 2010 anlänt till Somalia och återvänt till Sverige den 12
november 2009."

Det är ett smått fantastiskt påstående om Mohameds resvanor tingsrätten gör där.

På nästa sida beskrivs en person som påstås vara kontaktperson för exilsomalier och andra som önskar utbildas av och tjänstgöra hos al-Shabab. Han ska över telefon ha titulerat sig själv "Amir almuhajirin", vilket tingsrätten översätter till "de utländska krigarnas ledare". Vad en kritisk läsare av domen kan fundera över är hur termen krigare kommer in i översättningen, något jag ägnade en stunds internetöversättande åt att försöka nå fram till. al-Muhajirin är en åldrig arabisk och islamisk term behängd med bestämd artikel, al-, och amir, eller emir, har liknande anor. Det förra betyder alltså utvandrare, emigranter, och härrör till islams tidiga historia, synbarligen utan militäriska konnotationer. Det senare betyder beslutsfattare, ordet bildas av en rot som betyder bestämma eller beslut, vilket inte i sig innebär att den som är underställd är en krigare. Om jag ville kalla mig själv för ledare över de svenskar som flytt till Thailand i något slags lycksaligt postkolonial kulturimperalism skulle jag antagligen använda en svensk bokstavlig motsvarighet till vad denne Ahmed kallade sig, och jag skulle bli rätt så grinig om svenska myndigheter påstod att ledarskap innebär att de underställda är krigare. al-Shababs kontaktperson är antagligen en stridande och kommenderande figur, men översättningen är i vilket fall klart tvivelaktig och efterföljs nästan direkt av återgivning av telefonsamtal som sannolikt hållits på annat språk än svenska. Trovärdigheten har inför den redogörelsen fått sig en viss törn.

På sidan femton återkommer "de utländska krigarnas ledare", men där står det "Amir almuharjin". Enligt Googles webbsök förekommer det inte ens som felstavning på Internet. Det påstås att uttrycket i sig anger att någon är i ledarposition inom al-Shabab, men varför framgår inte av domen och för en utomstående vore det ju kul att få veta hur de här telefonsamtalen avslöjar att det är just al-Shabab och inte någon annan motståndsrörelse mot den USA-stödda ockupationsregeringen som är i fråga. SÄPO har säkerligen matat åklagaren och genom denne tingsrätten med en massa påståenden som varken kan bekräftas eller dementeras, vilket betyder att rättssäkerheten får stå tillbaka för 'emliga polisens antaganden.

På sidan tjugoett återfinns en särskrivning, "en al-Qaida inspirerad ideologi". Begreppet som borde använts, enligt min mening, är "wahhabitisk", men underrätten saknar sannolikt kännedom om islamistisk radikalism utan kör på en amerikaniserad begreppsapparat istället där varje militant islamism anses ha apat efter al-Qaida. Ingenting nämns om att rörelsen fick ett uppsving som motståndsrörelse mot den etiopisk-amerikanska invasionen och i mångt och mycket präglats av den hätska militarism som snart nog alltid präglat gerilla- och milisgrupper (jfr. med RAF som rätt nyligen bedrev terrorism i Europa). Istället framhävs de våldslegitimerande ideologiska stilgreppen, utan något egentligt historiskt sammanhang undantaget en skissartad framställning av Somalias politiska sammanbrott efter Sovjets fall. Det blir lite som att beskriva de serbiska nationalisterna efter Jugoslaviens sammanbrott som enkom blodtörstiga våldsverkare i terrorns tjänst, utan att ens i förbigående nämna övergreppen mot serber i Kosovo som blåstes upp till enorma proportioner av Milosevic och andra osmakliga politiker.

Påståendet på sidan tjugosju att "shahada" bland islamister snarare betyder martyrdöd än credo ter sig också lite märkligt. Stavfel förekommer här och där i domen, se exempelvis sidan etthundrasextiosex, "självmordbombare".

Två personer i rätten, tf chefsrådman (lagfaren domare) och en nämndeman (politiskt tillsatt lekman), röstades ned och anför skiljaktig mening avseende hur styrkt påståendet att de dömda personerna skulle spränga sig själva i terrordåd i målet var. Det är alltså ett svagt domslut där en av två jurister i den bedömningsfrågan inte ansåg att brott enligt åtalet var styrkt.

Det är en intressant dom och vad hovrätten sedermera kommer fram till ska också bli spännande.

Hej.

Jag är en arg man. Jag är arg på mig själv, för att jag inte klarar av att leva upp till mina egna ideal. Jag är arg på den svenska staten för att den inte bättre tar hand om sina medborgare. Jag är arg på mina medmedborgare för att de röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen och undlåter att sätta resonemangsfähighet över envetet imbecilla åsiktsutrop. Jag är arg på Förenta Staterna för dess hyckleri och förakt för demokratiska värden och rättsstatsidealen. Jag är arg på massmedia för dess banalitet och kapitalism. Jag är arg på EU för dess bristfälliga öppenhet och oklara inställning till mänskliga rättigheter. Jag är arg på svenska myndigheter för deras nonchalans och bristande professionalism. Jag är arg på svenska domstolar för att de anlitar partiska så kallat sakkunniga och avkunnar domar på dubiösa grunder, dessutom inte sällan inskrivande stav- och andra fel i domsluten. Jag är arg på västvärlden för dess ambivalenta förhållande till yttrandefrihet och globalisering. Jag är arg på all världens populister och kunskapsförrädare. Jag är arg på de som hellre konkurrerar än samarbetar, de som hellre tillskansar än delar med sig och alla de som försvarar våldshandlingar.

Jag är arg på förljugna idealister, kränkningsbenägna materialister, föraktfulla ateister, rabiata amatörtyckare och inkompetenta utbildare.

Jag är arg på den förra alliansregeringen för att den hetsade igenom studiemedelsreformen som trädde i kraft i somras, vilken innebär att jag lever i armod och finansiell misär trots att jag studerar på en av Sveriges i särklass mest eftertraktade universitetsutbildningar. Jag är arg på Överklagandenämnden för studiestöd och Centrala studiestödsnämnden för att de vägrar begripligt motivera sina beslut, bemött mig med misstänksamhet och serviceförakt, samt med tydlighet visat på hur kompetenslös offentliganställd personal kan vara utan kännbar erinran från något håll.

Jag är arg på Socialtjänsten för att den genom sina verksamhetsformer och närmast paranoida misstänksamhet skrämmer bort redan hårt utsatta människor i behov av försörjningsstöd under ansökningsprocessens inledande skede, genom att utan beaktan av auktoritetspositionen dess personal befinner sig i utkräva synnerligen integritetspressande motprestationer för beviljande av medel.

Jag är arg på den svenska arbetsmarknadspolitiken som tvingar människor till lidande i tjänst hos utnyttjande företag för pisslåg låtsaslön och ångestframkallande utförsäkringar av uppenbart funktionshindrade personer.

Jag är så djävla arg på all politik och alla personer som gör att min och många andras liv till stora orosmoln, med hot om avvisning till lågintensiva konflikter, indraget socialförsäkringsstöd, eller vadhelst annat som ger tankar på suicid meningsfulla.

Det är min viktigaste drivkraft för att skriva, att jag är arg. Vid sidan av det skriver jag också för att det finns människor som behöver läsa kritiska beskrivningar av verkligheten. Till sist hoppas jag, lite grann, på att med mitt tangentbord som instrument få andra människor villiga att anställa mig eller åtminstone donera någon krona då och då.
Creeper