När juridik blir politik

" I det ena fallet, TPB, passade det att inte vara jävig, you know why, medan i det andra, Södertäljemålet, var läge på att vara jävig. Hur kan man ha en så dum nämndeman som inte begriper bättre?"

Håkan Hydén, professor i rättssociologi i den här artikeln.

TPB-rättegången skildras även i en aktuell artikel här.

En påminnelse om Sture Bergwall

Det pågår en omstöpning av den allmänna bilden av Sture Bergwall, som under en tid kallade sig för Thomas Quick och dömdes för åtta av trettio erkända mord.

Hittills är två morddomar omvärderade och en tredje kommer eventuellt att omvärderas i dagarna.

Personer som Jonas Inde och Hannes Råstam, må han vila i frid, marknadsför en föreställning om Bergwall som helt oskyldigt dömd. Det återkommer också liknande uttryck från hans advokater och andra mediapersonligheter. De verkar alltså vilja sätta sig över utskrivningsprövningen.

Med tanke på att Bergwall är dömd till rättspsykiatrisk vård, inte fängelse, är det antagligen inte lämpligt att beslut om försättande på fri fot fattas indirekt, genom resning i morddomarna. Istället bör den medicinska personalen ta det ansvaret.

Bergwalls kriminella bana började tidigt, redan som nittonåring våldtog han en pojke på sitt dåvarande jobb och försökte strypa denne. Åtminstone fanns tydliga tecken på strypning och annat våld på pojkens kropp. Jämte tre andra övergrepp dömdes han då till rättspsykiatrisk vård. En tids blandmissbruk av lösningsmedel och narkotika föregick de brotten. Under rättegången uppträdde han också nonchalant och förringande av sina gärningar, enligt styvpappan till ett av offren, som då var nio år gammal.

Efter lite mindre än ett år senare försöksutskrevs Bergwall, i samband med vilket en vårdare från anstalten försvann, något som Bergwall senare ska ha uppgivit för polisen att han var inblandad i. Det ledde aldrig till åtal. Något därefter angriper han en klasskamrat över en fråga om Nietzsches övermänniskoideal, återigen med strypning. Det anmäldes aldrig men återkom i vittnesförhör 1995 under en av Thomas Quick-processerna.

Några år senare var Bergwall på fri fot efter ännu en interneringsperiod, i Uppsala och försökte då döda igen, denna gång en främmande man han träffat på en gayklubb. Bergwall följde med honom hem och angrep honom där med en stekpanna och en kniv, ett mordförsök som nästan lyckades. På grund av den pågående rättspsykiatriska behandlingen lämnades åtalsunderlåtelse. Offret vittnade om att Bergwall kallt hade torkat av kniven och lämnat honom att dö av förblödning.

Efter detta försökte sig Bergwall på kioskbranschen, resulterande i ett par förlustaffärer. Det kulminerade i att han stal från en bingohall han jobbade i under det sena åttiotalet, pengar som inte återfunnits och eventuellt hamnade hos hans då sextonåriga kompis och kompanjon, vilken också var inblandad i ett bankrån som sannolikt var en hämnd för ett ej medgivet banklån. Bergwall har berättat för rättspsykologen Sven Å. Christianson att kioskerna var ett sätt att komma nära pojkar, s. 412 i boken I huvudet på en seriemördare, en uppgift som sätter den här artikeln i ett obehagligare ljus. Sextonåringen bodde hos Bergwall och Bergwalls bror omvittnar i boken Min bror Thomas Quick att han var medveten om att de hade en sexuell relation, åtminstone från Sture Bergwalls sida, vad nu det ska betyda.

Pojkens mamma var kompanjon i den sista kioskrörelsen och utsattes när hon ville avbryta samarbetet för hot. Ett skäl hon uppgivit var att det försvann pengar ur verksamheten, vilken var en nystart efter att en tidigare gemensam kiosk brunnit ned och blivit ett försäkringsfall. Efter detta skedde stölden från bingohallen, 145000 kronor, som i Bergwalls version egentligen var ett rån han utsatts för, något som polisen inte trodde på. Han golade också ned den sextonåriga pojken han umgicks med i samband med detta. Samma år tar han med sig pojken på ett bankrån där de tog en bankman gisslan, som pojken sedan åkte med till banken för att hämta pengar, medan Bergwall stannade i hans hem och där höll bankmannens son och hustru som gisslan. Bergwall misshandlade bankmannen. När han sedan döms är det för grovt rån, grov stöld, mordbrand, grovt bedrägeri och stöld. I hovrätten frikänns han från mordbrand och grovt bedrägeri, bland annat på grund av att pojkens flickvän vittnat om att det skulle ha varit han som anlade branden. Det har han själv senare påstått var för att imponera och den är alltså ouppklarad.

Bergwall återintas då på rättspsyk, blir efter ungefär ett år friskförklarad, eller närmast så, i samband med vilket han plötsligt börjar erkänna diverse mord. Åtta av dessa fälls han sedan för, vilket numera är välkänt. 1994 uppdagades att han hade en samling barnpornografiskt material inne på den rättspsykiatriska anstalten.

Numera bloggar och twittrar han aktivt, söker sympati och skyller konsekvent ifrån sig på samhället, droger, rättslig personal och vårdare av olika slag. Jag har svårt att se exempelvis detta som ett hälsotecken, samma lika med det ständiga förtalandet av de personer som var inblandade i Quick-processerna. Tillsammans med Jonas Inde och en grupp andra marknadsför han sig som ett offer och en stackare, ibland med följden att han faktiskt uppfattas som helt oskyldig.

Att det finns människor som är oroliga för att Bergwall försätts på fri fot igen är undanskymt i det offentliga samtalet om honom. Givetvis är Quick-processerna en skandal, åtminstone delvis, men med några mordförsök, pedofila sexuella övergrepp, misshandlingar och liknande i garderoben kan inte resningarna få vara hela berättelsen.

Lagboken som PDF, fast bättre

Jag får en del besök baserade på söksträngen 'lagboken som pdf'. Spontant föreställer jag mig att ändamålet med en sådan är att ha tillgång till författningar på en dator, handdator, telefon, surfplatta eller något liknande där mobil internetuppkoppling antingen inte finns tillgänglig eller är förbjuden (som på sjukhus eller i rättssalar).

Själv tycker jag att en PDF är oerhört klumpig som format för lagbok, annat än för att ströläsa som kuriosa eller allmän repetitionsövning i att läsa eller erinra mig om lagtexters innehåll utan att behöva rota i flera lagar parallellt eller nästan så. Vill man verkligen ha en sådan föreslår jag att dokumentbehandlaren LyX används som verktyg och Lagen.nu som författningskälla. Man kan helt enkelt kopiera in lagtexterna i ett dokument i LyX eftersom man behöver dem och sedan exportera till PDF, typsatt så som man vill ha sina rubriker och annat. Det är så jag gör mina PDF-filer.

Vill man ha många författningar med sig och kunna bläddra åtminstone ganska effektivt bland dem är det sannolikt mycket lämpligare att ha lagtexterna som HTML. Lagen.nu är en ypperlig webbplats för att vara kostnadsfri och kommentarerna är i allmänhet utmärkta, så en kopia av den är ett bra alternativ till en PDF eller en fysisk lagbok. Programmet HTTrack är gratis och lättanvänt, det gör en kopia av en hemsida som man anger och kan spara det som ett projekt man kan uppdatera sin kopia av när författningsändringar tillkommit på Lagen.nu (eller någon annan av webbplatserna där Svensk Författningssamling publiceras).

Hela Lagen.nu omfattar en bit över femtiotusen enskilda filer så det tar en god stund att kopiera hela webbplatsen, trots att det inte omfattar så stor datamängd, några gigabyte. Kopian omfattar då också de domar och andra resurser som finns på hemsidan samt kan medtas på ett USB-fickminne eller ett SD-kort. Den kan man sedan bläddra som vilken annan hemsida som helst med sin apparat genom den webbläsare man är van vid, inklusive att öppna flera flikar med olika lagtexter eller domar, det enda som inte följer med är sökfunktionen eftersom den är inhämtad från Google och förutsätter en internetanslutning.

Är det rimligt att formulera rättskipning så här?

Eskilstuna tingsrätts dom i mål nummer B 250-11. Jag tycker att den är illa skriven. Det är obegripligt enligt lydelsen vad det ska betyda att en berättelse 'inte brister i motsägelser eller påvisade felaktigheter', en typ av formulering som återkommer i domen.

"Tingsrätten bedömer F som en trovärdig person och finner hennes uppgifter om hur
undersökningen gått till som tillförlitlig, det vill säga överensstämmer med det som
inträffat. Hennes berättelse som inte brister i detaljer, motsägelser eller påvisade
felaktigheter vinner stöd av sjuksköterskans vittnesmål. Målsägandens berättelse
ska därför läggas till grund för bedömningen."

En epost till bloggen

Jag har registrerat ett epostkonto som jag i egenskap av bloggare här kan nås på, för vad som helst från förslag om sponsring med cykelprylar till arga meddelanden om hur fel jag har i en fråga eller annan.

bloggenhielp[snabel-a]gmail.com

Filmrecension, In Time, 5/10

Sneglade också igenom In time. 5/10, hade fått någon poäng till om inte berättelsen var så oerhört avhängig avsaknad av modern elektronik, exempelvis mobiltelefoner. Råtrist dödssätt dessutom, folk stönar till lite och är borta. Verkar rätt juste som alternativ till nutida högst verkliga kräftsjukor av olika slag med helt hemskt utdragna förlopp. Typ alla rollfigurer utom några kriminella är dessutom gnällspikar och huvudrollfiguren är en distanserad mespropp med magra ambitioner. 

Berättelsen hade också mått bra av att berätta mer om sig själv och motivera sin utformning. Som varför penningräknaren sitter på armen istället för på könet eller någon annan normalt dold kroppsdel, eller vem (vad?) som garanterar systemets korrekthet och fortsatta funktion (eller hur det uppstått). Effekten av att tittaren förväntas acceptera rätt många sådana detaljer blir ungefär som att börja recitera Det kommunistiska manifestet någonstans mitt i och förvänta sig att publiken köper redogörelsen rakt av, utan kännedom om argumentationen i Das Kapital eller manifestet i övrigt. 

Konceptet är tolv gånger intressantare än den faktiska filmen. Ändock, habil rulle. 

Kärlekshistorien som spacklats ut över det hela var också fantastiskt banal, tillika manschauvinistisk. Det var förresten hela filmen, de borde hyrt åtminstone en eller ett par konsultkärringar som kunde gnällt loss på allt dylikt. Eller helt enkelt strykt parrelations- och familjeaspekterna ur manus, vilket antagligen hade varit ärligast

Filmrecension, Osombie, 3/10 poäng

Såg Osombie häromdagen. Dräglig independentzombierulle. Rätt uselt skådespeleri, generande tunn plot och ganska fula digitala effekter. Juste utformat zombiesmink över lag, alldeles för lite av äkta zombiegrisiga närgångsscener. Främsta sponsorn måste ha varit Förenta Staternas hemvärn eller någon butik för sådana attiraljer, det är den rekvisita som tillnärmelsevis påminner om verkligheten. 


 Jag störde mig som fan på de rekylfria plastvapnen, granater som motsvarade en kinapuff med rökigt krut och att klåparna till amerikanska soldater aldrig hade något i den typ enda ryggsäck de hade tillgänglig under promenaden genom ett zombienedlusat Afghanistan (som nog låg i Utahs öken egentligen). Det blir ganska fånigt som inramning till berättelsen att gevären klapprar som sådana där leksakslöständer och att stridsutrustningen uppenbart är tom. Man tröttnar också ganska raskt på den digitalgrafiska effekt som avses representera en träff med något av leksaksvapnen. Som självklart inte påminner ens litegrann om hur det egentligen ser ut. 


 Berättartempot är väldigt jämnt, inte ens när zombierna av oförklarlig anledning dyker upp från alla håll samtidigt blir det intensivt. Likaledes puttrar hjältarnas dödsscener förbi i samma takt. Okej på sitt sätt, hellre det än hysteriskt oplanerade ryck hit och dit. 


3/10, och då är det nog bara någon enstaka zombierulle som kvalificerar sig in i ligan ovanför 5/10. Romero brukar hamna omkring 2-3. Den är alltså sevärd. Inga problem att se till mat, det är inga orgier i innanmäten eller härlig åttiotalskannibalism i den.

Expressendomen

Läser professor Schultz smått förnöjda text om avgörandet.

Jag hoppas att Infotorg tar med Wennbergs rättsutlåtande i publiceringen av domen över Expressen-medarbetarna som begick vapenbrott. Jag är nyfiken på hur hon resonerade i de här frågorna.

Surandet över att expressarna fälldes uppfattar åtminstone jag som uttryck för hur diverse journalister och personer med liknande befattningar helst skulle se att just de som dömts borde straffas för just det här brottet, inte som uttryck för hur lagstiftningen borde se ut för alla journalister.

Social adekvans är ett intressant argument (tillägg 21/5; det är inte ett argument, utan en slutsats på grund av argumentation), som absolut inte är oproblematiskt. I Svensk Juristtidning diskuterades den ansvarsfrihetsgrunden i relation till hovrättens (åtminstone har jag för mig att det var då och inte tidigare) dom i The Pirate Bay-målet, ett liknande resonemang kanske skulle kunna föras i det här fallet. En nackdel med social adekvans som utsträcks för långt ligger i att förutsebarheten blir ganska risig. Även att gällande rätt blir en följd av allmän opinion på ett sätt som åsidosätter riksdag och regerings lagstiftningsprocess med de stötdämpare som finns inbyggda däri (Lagrådet, minoritetsskydd och så vidare) känns lite olustig.

Nu fick expressarna lite dagsböter och inget mer, vilket man väl får anse vara ganska överkomligt sett till vilken reklam debaclet är för kommersiella massmediala aktörer. Men jag har svårt att se att det hade varit rimligt om fängelse hade utdömts, trots att någon eller några tusenlappar hamnade i nätverkskriminella fickor (i utbyte mot ett vapen mindre i mer ambitiös brottslighet, förvisso). Det är nog här jag skulle vilja placera eventuell lindring för journalister som begår brott i tjänsten för allmänintressets skull och så långt möjligt försöker dämpa betydelsen av gärningen, i påföljdsbestämningen.

Någon grad av straffrabatt framstår som klart rimligare än ansvarsfrihet. Det medger också på ett annat sätt en värdering av klandervärdet hos ett brott begånget av en journalist, samtidigt som det inte medför att presskort eller utgivningsbevis medger kriminalitet under ett publicistiskt bulvanskap.

En halv seminarieuppgift, tidigt ur straffrättsserien

1. Omständigheterna

 G är nykter. Han stoppas i en nykterhetskontroll under en bilfärd. På grund av trots mot polisens anmodan om att stiga ur bilen togs han ur den med våld. Utandningsprovtagningen kunde då genomföras. En vecka senare har G fortfarande blåmärken och värk i armarna som följd av polisens handgripliga tagande av G ur bilen.

1.1 Gärningskontroll

Polisen har kunnat avbryta sitt handlande under hela händelseförloppet fram till att så också skedde i samband med provtagningen. Det är typfall II av gärningsculpöst handlande enligt Kriminalrättens grunder, se s. 161.

1.2 Lagstridighet

Enligt brottsbalken 3:5 ska den dömas till ansvar för misshandel som åsamkar en annan person kroppsskada, sjukdom, smärta, eller försätter personen i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Polisen har genom sitt handlande tillfogat G smärta och kroppsskador i form av blåmärken och värk, under åtgärden var G också försatt i vanmakt och kunde inte själv råda över sin belägenhet.

Därför är gärningen att med våld tvinga G ut ur bilen möjlig att inordna under rekvisiten i brottsbalken 3:5. Den är brottsbeskrivningsenlig.

1.3 Rättsenlighet

En gärning som är straffbelagd enligt brottsbalken eller specialstraffrättsliga författningar kan ändå vara rättsenlig på någon annan grund. Ett sådant exempel återfinns i polislagen (SFS 1984:387) 10 §. Där stadgas att polis får när andra medel är otillräckliga använda våld för att kunna utföra en tjänsteåtgärd, under vissa förhållanden. Föreliggande fall kan inordnas under paragrafens fjärde punkt, där medgivandet utsträcks till att omfatta kroppsbesiktning med laga stöd. Rättegångsbalkens stadgande i 28:12 utgör det laga stöd polisen har för åtgärden.

1.4 Rimlighetsavvägning

Det kan ifrågasättas hur rimligt det är att en person ska behöva tåla sådant våld som omständigheterna i fallet innefattar. Å den ena sidan finns samhällets intresse av att bekämpa trafikbrottslighet, å den andra enskilda personers intresse av att inte angripas av statens våldsmakt i onödan eller utöver vad som är försvarligt med hänsyn till allmän anständighet och åtgärdens ändamål. Bilar är farliga såtillvida att ett okontrollerat framförande av dem riskerar att döda såväl föraren som andra trafikanter och personer som vistas i anslutning till färdvägen. Det föreligger en stor risk för att en bil som förs av en alkoholpåverkad person inte är framförd på ett kontrollerat och så säkert sätt som rimligen kan krävas. I förlängningen av den risken finns i sin tur faran för att människor och egendom kommer till skada, vilken kan vara av klart allvarligare beskaffenhet än vad G haft att utstå. Det hade också varit lätt för G att samarbeta vid provtagningen, något som innebär ett visst medansvar för de skador som uppstått.

I valet mellan att personer som faktiskt är berusade bakom ratten kan undkomma provtagning och lagföring genom trots mot polisen och att enskilda som trotsar polisen riskerar att utsättas för våld framstår det senare alternativet som klart rimligt på ett principiellt plan. Det enskilda fallet där någon kommit till skada på sätt som G kan ändå uppfattas som olyckligt och beklagligt.


2. Omständigheterna

B, hemmahörande i Sverige, har i England slagit en polis. Frågan är om B har begått något brott enligt svensk lag. Polisen får antas ha kommit till skada eller åtminstone erfarit smärta av slaget.

2.1 Gärningskontroll

B kunde ha avstått från att följa efter polisen och slå honom. Han har haft kontroll över händelseförloppet såtillvida att han kunde ha avbrutit sitt handlande när som helst, vilket innebär att han haft gärningskontroll.

2.2 Lagstridighet

I brottsbalken 17:1 finns ett kriminaliserande av våld mot tjänsteman. Paragrafen syftar på svenska tjänstemän och har dessa som skyddsändamål. Därför skyddas inte engelsk polis av den. Straffbudet som beskriver och straffbelägger misshandel, brottsbalken 3:5, saknar sådan begränsning och omfattar alltså sådant våld som det B utövat mot polisen i England.

2.3 Rättsenlighet

Brottsbalken 2:2 reglerar möjligheten att lagföra brott begångna i utlandet. Första stycket, första punkten, anger att person som är svensk medborgare som begått brott utom riket kan fällas till ansvar enligt svensk lag vid svensk domstol. Andra stycket inskränker det till att gälla brott som även är straffbelagda på platsen där brottet förövades. Det får antas vara kriminaliserat att slå andra människor även i England.

2.4 Rimlighetsavvägning

Det finns sannolikt inga goda skäl till att tillåta våld mot poliser i England, även om det är en utlänning som begår våldet. Av rättssäkerhetsskäl kan det också anses fördelaktigt att hantera lagföringen där förövaren har sin hemvist och förstår såväl rättegångsspråket som rättskulturen i övrigt.

Sommarförsörjning

Det verkar som att min tilltänkta sådan kan utebli så känner du till något för mig att göra som kan hålla hushållet flytande i ett par månader, lämna en kommentar.

Det här ska jag gå på

http://a8.sphotos.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-prn1/s720x720/548386_10150719256412257_676367256_9744680_1715966507_n.jpg


Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag möts i debatt i Uppsala på tisdag, arrangerat av Liberala studenter, vilka jag inte är medlem av. Det ska bli mycket intressant att ta del av, såväl grunddebatten som utfrågningsmomentet.

Och så kommer SÄPO, det var länge sedan sist jag såg till dem.

Tillägg: Eftersom jag bara var en halvtimma tidig fick jag inte plats. Trist.

Jag tycker inte att ni ska behöva besöka Avpixlat för att se debatten:

Hundra mil.

Igår passerade jag hundra mils cykling enligt mätning med GPS i min leasade handdator jag haft sedan februari-mars någon gång. En milstolpe på sitt sätt.

Tidigare i veckan fick jag en lagbok från 1904 av min käresta, som funnit den på en kort resa till sin släkt. Någon dag ska jag ta och citera 7 kap. strafflagen ur den också här, som jämförelse med 1930 års lydelse. Kramlåda är ett ord som förekommer däri, i en undantagsregel till förbudet mot arbete på sabbaten.

Gnäll.

Försov mig imorse, vilket var skamligt. Borde gått upp vid nio men hade glömt sista momentet i inställning av telefonens väckarklocka. Vaknade elva istället, med en timma kvar till ett basgruppssammanträde. Förlåt.

Hade medvind in till föreläsningarna som följde efter sammanträdet (vilket jag alltså missade) och nådde därför mitt mål inför sommaren, att cykla minst två av milen med en snitthastighet på trettio kilometer i timmen eller mer.

Förvärvade två av de tre återstående böckerna i serien Rättegång, IV om bevisning och V om huvudförhandlingen i tingsrätt. VI, om rättegången i överrätterna, kommer jag nog inte att lägga pengar på, det känns viktigare att försöka kunna äta ordentligt terminen ut istället. Vilket antagligen blir knepigt nog, jag och min sambo bor för billigt för bostadsbidrag, jag pluggar för mycket för att försörjningsstöd ska komma på fråga och min sambo har för låg arbetsförmåga för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Min bostadskommuns socialtjänst är för övrigt återkommande kritiserad av tillsynsmyndigheten för en rad brister, bland annat i hanteringen av sökande i behov av försörjningsstöd. En konkret erfarenhet vi gjorde i vintras var att inleda en socialtjänstkontakt, som inte ledde längre än till att handläggaren lät meddela över telefon att nämnen avsåg avslå vår ansökan trots att personen ännu inte hade fått ett adekvat underlag om våra levnadsbetingelser. Den som finns på min studieort är frustrerande nog avsevärt mindre benägen att obstruera ansökningsförfarandet och betydligt mer benägen att informera om alternativa stödinsatser från samhällets sida.

Jag skulle också kunna gnälla ingående om att min psoriasis gjort sig påmind på ett nytt sätt, med ett utbrott på ena handen, vilket är nytt, tidigare har det varit begränsat till skalpen och delar av kroppen som normalt döljs av kläder. Det är dock en mindre uppförsbacke att hantera än den hushållsekonomiska jämte följderna dessa har på möjligheterna att studera effektivt, mitt och min sambos psykiska hälsa samt påverkan på sällskapslivet i allmänhet.

Sommarens försörjning är ännu oklart löst, jag har ett erbjudande om att söka anställning i Norge och arbeta på beting med köks- och personalvårdssysslor där det fortfarande inte är avgjort om tjänsten ska tillsättas och i sådant fall vem som är bäst lämpad. Utfaller det så att den anställningen inte blir av blir det till att fort som fan prestera sammansättning och behandling av artiklar, bokidéer och dylikt för dels privat publicering genom webbtjänster för ändamålet och dels ligga på personer som visat intresse för mitt skrivande i livsåskådningsfrågor, narkotikapolitiska frågor och juridik. Vid sidan av detta finns det också okvalificerat arbete att utföra via Internet, såsom transkribering av ljudklipp och manuell datamining, som skulle kunna ge inkomst nog för åtminstone hyran och lite andra löpande utgifter.

En tidigare opublicerad insändare.

I höstas blev jag lite stött av Robert Anderssons inpass i en debatt i Press Judicata om rättsvetenskapens status som forskningsdisciplin. Han gjorde poängen att det är en på sina håll inavlad och ytlig karriärväg, vilket säkert kan vara behövligt, men jag blev lite tjurig av hur enkelspårig och kategorisk kritiken var. Så jag skrev en insändare, som medförde en del uppskattning men tyvärr inte någon publicering eftersom texten kom redaktionen till handa för sent.


Några lästips för Robert Andersson, med anledning av stolpskottet i Press Judicata #4 2011.

 Likt Petter Asp är jag ointresserad av att sänka mig till RA:s nivå och göra en Hedenius [fotnot: Se Peder Thaléns nedgörande avhandling om värdet av Hedenius angrepssätt. Mitt val av Hedenius som hackkyckling är givetvis dennes dyrkan av den hägerströmska traditionen och den förfining av skuggboxning som filosofi han utverkade. Metoden är urgammal och ganska juvenil. Ett förklarande exempel, kyrkofäderna föredrog den över allt annat i kampen mot gnostiker och hedningar. ]; alltså att konstruera en trivialiserande nidbild av någon kunskapstradition, för att på illusionens bekostnad förhärliga mina egna dogmer. Istället har jag några lästips att bjuda på, som kommer att revolutionera den bild RA har av nutida svensk rättsvetenskap. 

Först, låt oss återvända till femtiotalet och dåtidens diskussion om juridikens eventuella vetenskaplighet. Det måste ha varit en intressant tid, Hedenius drog Hägerström till sin spets och framfödandet av marknadsrättens disciplin genom Bernitz fanns vid horisonten. Modernismen var ännu inte en enda stor självironi och självkritiskt idisslande betraktades ännu inte som särskilt viktigt för vare sig filosofi eller vetenskap. Dåtida justitierådet Hjalmar Karlgren uttalade vid det arla decenniet att Björn Ahlander “framträder såsom en modern och fördomsfri forskare, levererar skicklig kritik åt olika håll - icke ens anhängarna av den s. k. Uppsala-skolan anses sakrosankta”, om man ska tro baksidestexten till utgåvan av Om rätt och rättstillämpning jag har i min privata samling [fotnot: Andra upplagan, utgiven på Almqvist & Wiksell, Stockholm 1952. För att se Ahlanders utveckling och förfining tydligare, läs också det något äldre verket Är juridiken en vetenskap?, utgivet på Gebers förlag, 1950. ]. Det är en utmärkt liten grundkurs i rättsdogmatikens, rättstillämpningens och rättsvetenskapens idéhistoriska grunder. Vem som än kikar i den kommer snabbt att inse hur pluralistiskt det juridisk-akademiska fältet var även under den hägerströmska traditionens verkliga storhetstid, författaren drar iskallt Ingo-krok efter annan rätt i plytet på varje teoretiker och praktiker som försökt fastslå juridikens eller rättsvetenskapens sanna natur.[fotnot: Uppsalaskolan får alltså stryk på ett sätt som den framstår som förtjänt av, Hägerströms eventuella originalitet till trots. ] Det är obilligt att skildra RA som historielös och modernistiskt högmodig på den grunden att hans inställning sköts i sank redan för sex decennier sedan, vilket alltså inte är min poäng här. Istället vill jag varmt rekommendera Ahlanders pregnanta framställningar. De är mycket läsvärda, framförallt på grund av det historiska och filosofiska perspektivet som han anlade.

Jag är själv inte okritisk till postmodernismens intåg med naivistiskt buller och bång i svensk rättsvetenskap. Främsta käpphästen för mig när jag är en inskränkt surpuppa i frågan, är uppsalahjälten Håkan Anderssons missförstånd av hur termen “fonem” ska böjas och användas. Det är omöjligt för mig att läsa den delen av Barthesianska meditationer (redogörelsen för Saussure och strukturalism, s. 81ff) i originalutförande. Så jag har helt enkelt skrivit av hans text och korrigerat den. Tillfört noter med ytterligare källor, kommentarer, med mera. Självfallet är det så man ska gå till väga när man finner att professionell vetenskap brister i innehåll eller metod, snarare än pissa hela forskningsdisciplinen i ansiktet och slå sig för bröstet; men det är svårt att låta bli ibland. Jag tror att alla har dåliga dagar, med möjligt undantag för Joel Samuelsson. Den som vill se nutida rättsdogmatik och rättsvetenskap utföras elegant, postmodernt och lättillgängligt, bör ge hans avhandling Tolkning och utfyllning en ärlig läsning.[fotnot: Utgiven på Iustus förlag, Västerås 2008. Man kan läsa Petter Asps replik på RA:s angrepp i ljuset av att han var redaktör för Samuelssons verk och alltså känner väl till hur effektiv Wittgenstein, bland andra, kan vara i händerna på svensk rättsvetenskap. Det är hedervärt att han avstod från att använda det övertaget till förnedring i den aktuella ordväxlingen. ] Varenda stycke i Samuelssons två böcker om avtalstolkningens natur är omsorgsfullt och vänligt, jag har inte funnit på en enda arg eller hård kommentar i någon av dem. Hans kärleksfulla idisslande av centrala problem i juridisk vetenskap och filosofi är synnerligen läsvärt. Inte ens det utbredda wittgensteinknarkandet i västerländsk popfilosofi, som berört RA så illa, får ta brutaliserande eller uttryckligen polemisk form i hans forskning. Istället gör han som jag gjorde med fonemen-felet hos Andersson, ömsint omformulerar han misstagen med respekt för den filosofiska källan.

Post-ismerna blir emellanåt ändå lite kväljande att ta till sig, oavsett hur finessrikt och framåtdrivande de utförs. Jag har full förståelse för det, man kan inte insupa Derrida utan att, så att säga, uppleva sig snuvad på konfekten. Inte fan blir man så mycket kunskapsberikad av att plöja Dissemination eller Lagens kraft, som man blir förvirrad och känner sig intellektuellt kränkt. Det var skitjobbigt att följa texten. Poängerna är små putslustiga skämt eller omedelbart vederlagda av författaren själv. Ibland är utläggningarna bara monotont tråkiga. Intetsägande. Motsvarande gäller för massor av exempel på senmodern kunskapstradition. Då är det skönt att det finns svenska rättsvetare som också ankrar i verkligheten ibland. Till dessa räknar jag Jens Andreasson, vilkens avhandling Intellektuella resurser som kreditsäkerhet förenar trendriktig kritik av modernismen med synnerligen angeläget framåtblickande.[fotnot: Utgiven av Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, som nummer 6 i juridiska institutionens skriftserie, Göteborg 2010. ] Motiverad av de numera ständigt aktuella problemen med finansialisering, kapitaltäckningspolitik och globaliserad kommers, ges i avhandlingen exempel på hur hårt verklighetsförankrad svensk rättsvetenskap kan vara utan att helt kliva ur postmodernismens ännu pågående parad.[fotnot: Eller festival, om man så vill. Den färgglada och sprudlande pessimismen i postmodern tradition är svår att pregnant återge i ord, den är på sätt och vis samtidigt en galen gay pride-manifestation och en isolationistisk navelskådande skrivbordsradikalism. Antagligen är det en av de viktigaste egenskaperna hos Derridas skriftställande. ] Insiktsfullt balanserar undersökningen mellan idémaktens metafysiska natur och näringslivets reella förhållanden här och nu, utan att någon gång tappa kontakten med juridiken i egenskap av filosofisk verksamhet, vetenskap och utövat hantverk.

Till dessa tips kan läggas ett tjugotal andra juridiska och rättsvetenskapliga verk jag under mina två och en halv terminer vid Juridicum i Uppsala förkovrat mig i. Det vore dock oförskämt och i strid med min avsikt enligt inledningen, rekommendationerna ger ju via notapparat och bibliografierna en ypperlig (och välkommenterad) bild av hur läsaren bör gå vidare för att förstå varför nutida svensk rättsvetenskap i allmänhet är viktig, hederlig och nyttig. Givetvis kan man beklaga att inte alla företrädare för området är övertygande och bättre på filosofi än de filosofer de själva gärna hänvisar till. Att förkasta dem på den grunden är däremot som att underkänna poliskåren som sådan för att enskilda snutar saknar insikt i utrednings- och lagstiftningsarbetet som ligger till grund för den brottsbalk de yrkesmässigt tillämpar. Om företrädare för utbildningen av den professionen anser det vara en sund hållning förstår jag att rättsvetare undviker deras konferenser. Det skulle jag själv göra, för att istället skriva insändare som denna eller låta mitt bildningsintresse ta överhanden för en stund.

 Grotius Kelsen, T3 i Uppsala.

PM i processrätt, bevisvärdering i försäkringstvist. 4/5 p (askass PM, om du frågar mig)

Följande text är den PM jag lämnade in i samband med ett basgruppsföredrag om bevisvärdering i tvistemål, särskilt hanteringen av tidigare brottmålsdom. Ämnet är intressant, tyvärr har jag inte haft råd att investera i Rättegång IV, Ekelöf med flera, varför ingenting av diskussionen i det verket återges i min PM. I helgen ska jag komplettera upp texten något och få den sista poängen.

Bevisvärdering i försäkringstvister

Fri bevisprövning stadgas som en grundläggande processrättslig princip i 35:1 RB. Den förutsätter att bevisföringen ska vara fri, vilket följer av att en legalt bunden bevisföring i sin tur skulle innebära att även prövningen vore bunden av samma regler. Motsvarande gäller således för bevisvärderingen vilken är i fokus för föreliggande text, där placeringen av bevisvärdepunkt och bevisbördepunkt i ett fall ska diskuteras.

Bevisvärdepunkt refererar till styrkan hos ett bevisfaktum för ett visst bevistema. För att tillräcklig bevisning av ett bevistema i ett mål ska anses föreligga måste bevisvärdepunkten sammanfalla med eller vara av starkare grad än den så kallade bevisbördepunkten. För att kunna genomföra en sådan bedömning måste först bevisbördepunkten fastställas i enlighet med gällande rätt. Av den fastställan framgår också vilken part som bevisbördan åvilar.

Ett prejudikat som rör bevisrätt i försäkringsförhållanden mellan småföretagare och försäkringsgivare är NJA 1992 s. 113. I domskälen uttalade HD följande, att det “vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet”. Detta är det beviskrav som enligt HD åvilar en näringsidkare vilken vill göra gällande att försäkringsfall föreligger.

I fallet som är för handen har en person O gjort gällande att personen B har begått inbrott i O:s affärslokaler och stulit 26 mattor och kontantkassan till ett sammantaget värde av 101 003 kronor. Detta i ett tvistemål med ett försäkringsbolag med vilket O har avtal som motpart. B har i ett separat brottmål dömts mot sitt nekande, på grund av teknisk bevisning, för inbrottet och stöld av 22 mattor. En fråga som då uppkommer är hur brottmålsdomen ska värderas som bevis samt vilket värde övrig bevisning som O i tvisten om försäkringsersättning anför ska anses ha.

Det är i tvistemålet ostridigt att O innehaft de mattor som yrkas ersättning för och att en del av dessa bortfördes vid inbrottstillfället. Däremot är det tvistigt huruvida mattorna stulits genom inbrott eller om det är fråga om ett arrangerat försäkringsfall, vilket är kärandens bevistema. Av NJA 1992 s. 113 enligt ovan följer att det för bifall till O:s talan krävs att det vid en helhetsbedömning framstår som klart mera sannolikt att mattorna bortförts genom ett inbrott. Bevisbördan för detta har O.

O har anfört en mängd omständigheter till stöd för sin talan och det finns bland dessa vittnesuppgifter om tider, med mera. Den springande punkten är hur sannolikt det bör anses vara att en person, B, eventuellt med stöd av ytterligare någon, fört mattorna genom den krossade glasrutan i affärslokalens entrédörr på relativt kort tid. Med anledning av att det inte återfanns några spår av textilfibrer, lämningar av hud, blod, eller dylikt på glasbitarna som satt kvar i fönsterkarmen samt dennas relativt ringa storlek gjorde svarandebolaget gällande att personen eller personerna som bortfört mattorna måste haft nycklar till lokalen.

Vittnesuppgifter om omständigheter vid lokalen och transportfordonets senare belägenhet ger uttryck för att omkring tjugo till trettio minuter stod till förfogande för utforslingen av mattor. Enligt vad O anfört skulle dessa främst ha varit placerade i närheten av entrédörren. Detta måste alltså ha skett i ett högt tempo. Med anledning av dessa omständigheter framstår det som antagligt att ett planerat inbrott skett, mot vilket talar att O:s affärsverksamhet synes ha haft dålig ekonomi samt att så få tydliga tecken på utförsel av mattorna återfanns i resterna av fönstret. Sammantaget är det alltså på sin höjd antagligt och inte klart mera sannolikt, trots brottmålsdomen. Den kan inte tas till intäkt för att det inte förelåg ett samarbete mellan B och O eller liknande sådant skeende.

Tingsrättsreferatet i RH 1998:50 placerar bevisvärdepunkten med god marginal till bevisbördepunkten enligt NJA 1992 s. 113, vid styrkande grad av bevisning enligt skalan på s. 200 i Rättegång IV. Hovrättens domskäl ger en annan bedömning, där svarandebolagets bevisning ges sådan betydelse att bevisvärdepunkten hamnar på skalans andra hälft, att kärandens redogörelse inte framstod som trolig. Båda domstolarna lade HD:s uttalande i NJA 1992 s. 113 om bevisbördepunktens placering till grund för sina bevisvärderingar.

Vad avser bevisskyldigheten för HD ett bra resonemang i NJA 1992 s. 113. Särskilt det att näringsidkare normalt är anslutna till samarbetsorganisationer som kan ge stöd i tvister av det här slaget motiverar en sådan ordning. Parterna är på den punkten relativt jämbördiga. Kännedom om den enskilda försäkrade näringsverksamheten är ett område där försäkringstagaren har övertaget, emedan försäkringsgivaren har den större kännedomen om försäkringsavtalets innehåll och betydelse. Dessa två faktorer låter sig inte helt enkelt vägas mot varandra på ett generellt plan men försäkringstagarens bättre tillgång till eventuella bevisfakta för att försäkringsfall föreligger motiverar en viss bevisskyldighet å dennes sida. Att kräva en bevisstyrka motsvarande för vad som gäller för åklagare i brottmål, att det påstådda ska vara ställt utom allt rimligt tvivel, är att gå för långt. Den juridiska kompetensen och utredningsresurserna det kräver är mycket omfattande. I konsumentförsäkringsförhållanden är försäkringsbeloppen jämförelsevis små och man kan inte begära sakkunskap i någon särskild verksamhet eller försäkringssituation av konsumenter i allmänhet, till skillnad från näringsidkare som ju normalt har något slags specialisering och särskild kompetens.

Av dessa skäl är det rimligt att placera bevisskyldigheten för försäkringstagare i kommersiella sammanhang något högre än den som gäller för konsumenter, graderad av HD i 1992 års fall till att yrkandet om försäkringsfall ska göras antagligt. Att det ska framstå som klart mera sannolikt att försäkringsfall förelegat än att det inte gjort det kräver mer kvalificerad bevisning än för antaglig grad, vilket också ställer högre krav på försäkringsbolagets invändningar. Det torde i allmänhet vara lättare att rubba förtroendet för ett antagliggjort påstående än ett som är klart sannolikt, av vilket följer att det borde vara lättare att upprätthålla en rättssäker och förutsebar tvistelösning i kommersiella försäkringsförhållanden med högre beviskrav.

Tusen sidvisningar senare; nytt år, ny termin

Julhelgen var fruktansvärt hektisk i studiehänseende, nästan varje dag investerades åtta-tio timmar i att gå igenom litteraturen, seminarieuppgifterna och institutionens försålda studiematerial (rättsfallshäften, med mera, tas betalt för). Lärande, absolut.

I retrospekt kunde tiden ha spenderats annorlunda utan att någon förlust därmed vare gjord. Med familj eller sambo, exempelvis. På vägen till tentan blev jag i snömodden prejad av vägen och tappade tid (jag cyklade, hundra spänn biljetter eller femhundra kronor kort framstod som oförnuftigt att prioritera över mat och min sambos resor till AMS under december/januari), varvid jag gick miste om tentamenstillfället. Starkt pressad av detta blev den halvpoängsbrist i min PM i familjerätt som uppstod till följd av att jag prioriterade en uppdragsgivare utanför studierna under de veckorna och den rest jag har att skriva i nästa vecka, jämte nämnda uppdragsgivares nedgörande beteenden och personlighet, till ett jäkla helvete. Självklart publicerar jag familjerätts-PM här när jag skrivit klart resten och kan kommentera vad bristen bestod i.

Jag har återhämtat mig, insett att CSN-utbetalningar är beviljat för vårterminen så jag har omtentatillfällen både i juni och augusti innan nästa prövning att redovisa min kännedom om den gångna terminens ämnen vid. Men det var en tämligen vidrig dag, där jag också bemöttes med koleriska utspel om skadeståndsskyldighet och annat från uppdragsgivarens sida när jag sökte dra tillbaka vad jag materiellt investerat i vederbörandes verksamhet. Det var i och för sig grundlösa hot, men personens vana att gå på sådan offensiv var föga upplyftande i sammanhanget (om än välkänd för mig sedan tidigare). Jag återkommer om mina erfarenheter av företaget jag var länk till som på ett ganska lömskt sätt ådrog min uppdragsgivare kostnader och förhalade projektets genomförande. Slutresultatet blev kass, för vilket jag i egenskap av oavlönad konsult givetvis fått skulden.

Håller jag sakrätten, immaterialrätten och familjerätten i minnet tills juni lär de områdena vara enklare att nå specialistkompetens inom framöver, alltid något. Den PM jag lade ned ordentligt med kraft på parallellt med sidoåtaganden fick iallafall ett hyfsat betyg, liksom det betygsatta muntliga framförandet under terminens första hälft (bådadera sjuttiofemprocentiga prestationer). Muntliga framförandets poängavdrag motiverades med att nivån på innehållet var för hög och specialiseringen på en viss del av det tilldelade ämnet, efter ett raskt avverkande av huvuddragen, inte var önskvärd på termin 3. Jag introducerade iallafall en pedagogisk figur till mina kurskamrater som påminner om Ekelöfs knäckta ägg som de förhoppningsvis inte glömmer i första taget.

Självklart är jag fruktansvärt taggad inför vårens studier i straff- och processrätt, som börjar på måndag. Det ska bli ruskigt skoj att börja processspela på lite större allvar och få förkovran i grunderna för kriminalrätten. Särskilt intressant blir det att få grotta lite i Wittgensteins inflytande på uppsalastraffrätten, såväl Asp som den hemlige Jareborg och den för mig ännu ganska okände Ulväng ska enligt uppgift ha fått inflytande därifrån med den juridisk-filosofiska modersmjölken.

Tack som fan för det ekonomiska stöd jag har fått under höstterminen och häromsistens, det var förbaskat godhjärtat av dig kända (och imponerande, på många vis) gamla internetbekanta, och du anonyma givare. Penningarna har gått till mat, kattmat och på sätt och vis till en julklapp till mig själv i form av ett pocketexemplar av Draft Common Frame of Reference: Outline Edition (miniutgåvan utan kommentarer, alltså). Min sambo och katten är också, by proxy, tacksamma.

Stoppningsrättens borgenärsskydd

Denna PM gav 75 % av maxpoäng på termin 3 vid Uppsala universitet. Fotnoterna har förpassats till slutet, som slutnoter, i övrigt är texten oförändrad.

1 Inledning

Bedömning av rättssystematisk ställning hos rättskonstruktioner kan vara en mycket omfattande verksamhet.i Stoppningsrättens sakrättsliga ställning är ett sådant ämne, där köplagens (KöpL) 61 och 63 §§ av sakrättens tredjemansperspektiv direkt sammankopplas med mycket innehållsrika och betydelsefulla rättsområden.ii Avgränsningen blir därav kritisk för utvärderingens genomförbarhet. I det följande kommer huvudsakligt fokus riktas mot stoppningsrättens jämförbarhet med andra säkerhetskonstruktioner med särskild upptagenhet vid besittning och rådighet som avgörande för giltigt borgenärsskydd.

Det typfall som behandlas har en solvent naturagäldenär som stoppande part. Penninggäldenärens solvens är en öppen fråga, men avtalsbrott kan som utgångspunkt befaras enligt rekvisiten i 61 § KöpL. Penninggäldenärens stoppningsrätt är i allt väsentligt densamma som vid naturaprestation och omfattas av samma regler.iii Den kommer alltså till uttryck även med den valda typiska utgångspunkten. Utgångspunkten är vald med hänsyn till situationens vanlighet jämfört med stoppning av penningprestationen i kontraktsförhållanden.iv


2 Stoppningsrättens huvuddrag

Stoppningsrätten är en del av köprätten och förutsätter att någon form av kreditköp eller liknande föreligger.v En säljare som fått fullt betalt eller säkerhet ställd för köpeskillingen har inte rätt att hålla inne varan, 10 § KöpL motsatsvis och 61 § st. 4. KöpL öppnar för två möjligheter till att göra stoppningsrätt gällande. Den så kallade passiva stoppningsrätten stadgas i 61 §, vars tillkomst genom 1990 års köplag utökade grunden för giltig stoppningsrätt jämfört med 1905 års 39 §. Hur den nya paragrafens utelämnande av konkret angivna omständigheter på gäldenärens sida till förmån för en renodlad generalklausulskonstruktion, tillsammans med en övergång från rekvisitet ”måste inse” avtalsbrottets förestående till ”starka skäl” att befara avtalsbrott, ska uppfattas är ofullständigt besvarat i motiven.vi Den äldre regleringens krav är fortfarande att betrakta som tillräckliga för giltig stoppningsrätt, men hur mycket svagare skäl som kan ligga till grund för giltig stoppning är oklart. Kvalificering av vilka rättsfakta som kan komma i fråga sker genom begränsning till parts handlingssätt och ekonomiska förhållanden som blivit känt efter avtalsslutet. Avtalsbrottets omfattning ska utsträcka sig till en väsentlig del av partens förpliktelser. Det får förstås som en hänvisning inte till vad fordran vid stoppningstillfället omfattar, utan till avtalet och vad som är väsentligt sett till dess prestationskrav.vii För stoppningsrättens giltighet krävs också att medkontrahenten genast informeras om åtgärden.viii

En stoppningsrätt som gjorts gällande kan därefter brytas på några olika sätt. Blir det klargjort att den stoppande saknar starka skäl för att befara avtalsbrott saknar åtgärden grund och ska upphöra. Ställer köparen godtagbar säkerhet för hela eller återstoden av köpeskillingen ska stoppningen också upphöra.ix Detsamma följer också av att godset kommer i köparens besittning, genom vilket traditionen fullbordats och säljarens sakrätt fullständigt traderats. En avvikelse från den sistnämnda följden föreligger när utlämning till köparsidan skett efter att konkurs utbrutit, varvid 63 § KöpL erbjuder så kallad aktiv stoppningsrätt i form av ett slags legalt hävningsförbehåll. De reglerna är inte av särskild betydelse för den avgränsade utredning som följer, men bör i anslutning till den förstås som en förlängning av stoppningsinstitutets borgenärsskyddande egenskaper.


3 Sakrätternas typer

I sakrättslig terminologi hänförs rättighetstyperna till tre kategorier. Äganderätt, säkerhetsrätt och bruksrätt. Det motsvarar tre roller som rättighetsinnehavare; ägare, panthavare och nyttjare.x Ordningen motsvarar en sjunkande grad av frihet att förfoga över föremålet, där äganderätt är teoretiskt obegränsad i sådant hänseende till skillnad från bland andra panthavares och servitutshavares rättsliga möjligheter. Bruksrätterna faller utanför den här redogörelsens ramar, men det finns viss möjlighet till analogisk stoppningsrätt även vid överlåtelser av sådan rättighet.xi


4 Besittningstagande och borgenärsskydd

Köparen kan till viss del ses som pantsättare av varan till säljaren. I likhet med pantsättning av lös egendom upphör stoppningsrätten i godset när det kommer i köparens, motsvarande pantsättarens, besittning.xii Gränsdragningen därvid är delvis klargjord av Högsta Domstolen (HD) i NJA 1985 s. 879, där speditörens mottagande av meddelande från köparen med innebörd att godsets förvaring därefter var för dennes räkning medförde stoppningsrättens upphörande. För vilken parts räkning varan innehas av besittaren är alltså avgörande och stoppningsrätt måste göras gällande innan köparen haft sådant inflytande på varan. HD argumenterade med påpekande om att köparens meddelande var en åtgärd som ersatte ett uthämtande av varan och stoppningsrättens upphörande på den grunden. Detta i likhet med denuntiation till tredje man om överlåtelse av gods i denne innehar för tidigare ägarens räkning och dess sakrättsliga följder.

Vid sådant fall att innehavaren övergår från att förvara godset för köparens räkning till att göra sin egen retentionsrätt i det gällande uppstår en intressant situation, som verkar oprövad.xiii Innehavet sker då för förvararens räkning istället. Vid pant i lös egendom kan pantsättarens tillfälliga rådighet över panten vid vissa förhållanden läkas och pantsättningens giltighet återuppstå. Med stöd i rättspraxis ger Håstad en bild av att rådigheten ska ha vara misstagsbetonad, omgående åtgärdad och att pantsättaren ska sakna medgivande att rättsligt förfoga över panten.xiv Överfört på retentions- och stoppningsrättsfallet blir inte utfallet tydligt. Giltigt utövande av stoppningsrätt efter att varan innehafts för köparens räkning men blivit föremål för retentionsrätt synes inte utesluten, men inte heller självklar. Varans tradition enligt avgörandet i NJA 1985 s. 879 skulle alltså eventuellt kunna dras tillbaka av säljaren genom att denne utlöser ianspråktagande av retentionsrätt genom att inställa betalning av speditionskostnaderna, en andrahandsväg till innehållande av prestationen vid befarat avtalsbrott.

De sakrättsliga följderna av besittningsläget påverkar säljarens ställning i köparens konkurs. Ianspråktagen stoppningsrätt innebär utövad separationsrätt i köparens konkurs om den också tas vidare till hävning, emedan säljarens underlåtenhet därvid placerar dennes krav på köpeskillingen som en oprioriterad konkursfordran. Skillnaden mellan de två positionerna i förhållande till konkursen är nära på så stor som möjligt i svensk rätt, varvid stoppningen är mycket viktig för säljarens intressen.

Vid transportköp förekommer överlåtelse av äganderätten till visst gods genom utfärdande av fraktdokument som ger innehavaren rätt till det vid företeelse hos transportören, så kallat konnossement.xv Idén bakom konstruktionen är att säljaren ska kunna inleda varutransporten och sälja varorna eller andel däri medan transporten är pågående, vilket medför att laglig mottagare inte behöver fastställas på förhand. Dokumentet ger normalt rätt att uthämta godset på lossningsplatsen och då uppträda som dess lagliga ägare på grund av dokumentinnehavet. Men 61 § st. 2 KöpL anger att säljaren vid befarat avtalsbrott har rätt att stoppa utlämningen oavsett vilka transportdokument som åberopas hos transportören. Det innebär att en utövad stoppningsrätt hindrar exempelvis utmätning av konnossementshandlingar, eller realiserande av pant i sådana, för innehavarens borgenärers räkning. Om inte den processen också innebär att säljaren får godtagbar säkerhet för köpeskillingen, vill säga, annars realiseras ju hävningsgrundande avtalsbrott. Även i det här avseendet är stoppningsrätten alltså ett kraftfullt redskap för att nå borgenärsskydd.


5 Sammanfattande anmärkningar

Så långt är stoppningsrätten i en stark ställning gentemot köparens borgenärer om den görs gällande. Dess brytande kan inte ske med mindre än att det ställs godtagbar säkerhet för köpeskillingen. Det kan ifrågasättas hur befogat det stora hoppet i ställning vid köparens inträde som huvudman gentemot innehavare/speditör är, resurskostnaden för påverkan av lagerhållning eller ändring av transportväg är en annan än den för uthämtning och har samma akuta påverkan på säljarens rätt. Möjligheten till stoppning vid besittarens tagande av godset i anspråk genom retentionsrätt är som sagt oklar. Tydligt är att det för säljarens del är av stor vikt att stoppningsrätten tas i anspråk när tydliga tecken på insolvens eller andra starka skäl för befarande av avtalsbrott är för handen. Uppmärksamheten därvid är betydelsefull, kommer varan i köparens besittning riskeras att både den och återstående köpeskilling endast kommer köparens borgenärer till godo vid konkurs.

Säljarens ansvar för vem vederbörande gör affärer med och för bedömning av dennes solvens är enligt vad som framkommit långtgående. Stoppningsrätten är däremot ett starkt motmedel, som effektivt kan säkerställa att en engagerad säljare slipper gå förlustig både vederlag och försåld vara på grund av köparens obestånd. Den sakrättsliga dimensionen är tämligen problemfri och förutsägbar på grund av den underliggande traditionsprincipens avgörande betydelse, men det kan tänkas uppstå svårigheter vid exempelvis konflikt gällande en stoppnings giltighet eftersom befordraren då kan vara tvungen att bedöma läget och besluta om vem som har mest rätt till godset. En annan antyddes ovan, situationen att retentionsrätt görs gällande och förändrar för vems räkning innehavet sker. Den kunde vara ett intressant föremål för en mer djupgående, framtida analys.


Noter:
i Se exempelvis Torgny Håstads hänvisning till doktrinens utvärdering av traditionsprincipen i tillägget till NJA 2008 s. 684 eller Joel Samuelssons utvärdering av en rättsdogmatisk gränsdragning i avhandlingen Tolkning och utfyllning, Iustus förlag, Uppsala, 2008.

ii Bland andra är insolvensrätt, frakträtt och internationell privat- och processrätt förtjänta omnämnande. Köplagens, enligt huvudregeln i 3 §, dispositiva karaktär medför att avtalstolkningens komplexitet kan aktualiseras i sammanhanget.
iii Detta framgår av 61 § KöpL och motiven enligt prop. 1988/89:76 s. 176-177. Det är en nyhet jämfört med 39-41 §§ 1905 års köplag, som behandlar säljarens stoppningsrätt.
iv Bland andra intar Hellner, Speciell avtalsrätt II:2, s. 103, samma inställning. Stoppning av pengar skulle kanske kunna göras gällande oftare än vad som är vanligt, se exempelvis Håstads anmärkning i tillägget till NJA 2007 s. 599 om att den kunde tagits i anspråk i det fallet.
v Säljare har annars detentionsrätt enligt 10 § KöpL.
vi Prop. 1988/89:76 s. 176ff.
vii Att använda stoppningsrätten som säkerhetsrätt när endast en mindre del av kreditköpets penningprestation återstår att betala, trots att en väsentlig del av återstoden kan befaras inte bli erlagd, vore en oproportionerlig åtgärd sett till de innehållna prestationernas respektive storlek. Se prop. 1988/89:76 s. 177, uttrycket förpliktelser förekommer endast i relation till avtalet och sätts inte i samband med stoppningstillfället, med reservation för att detta har besvarats annorlunda i doktrinen.
viii 61 § st. 3 KöpL, meddelandet ska genast avsändas, enligt 82 § samma lag krävs att det sker på  ändamålsenligt sätt.
ix 61 § st. 4 KöpL.
x Håstad, Sakrätt, s. 23ff.
xi HD har prövat en sådan fråga i NJA 1986 s. 136, där nyttjanderätt till skogsmark ansågs kunna vara föremål för stoppningsrätt enligt reglerna i 39-41 §§ i 1905 års köplag. Motsvarande rättsläge torde fortfarande vara gällande, prop. 1988/89:76 s. 176ff diskuterar inte någon sådan inskränkning.
xii 61 § KöpL e contrario, det förutsätts i lagtexten att godset är på väg eller ännu inte utlämnats till köparen.
xiii De viktiga stoppningsrättsliga avgörandena är inte så många. Sedan NJA 1985 s. 879 och 1986 s. 136 har inte några av betydelse nog för att Zackariasson i SvJT 2003 s. 803 ska ta upp dem fällts. Med anledning av att den frågan redovisas som oklar av Zackariasson kan antas att det omkring 2003 inte fanns ytterligare klargöranden från HD.
xivHåstad, Sakrätt, s. 290-291.
xv Håstad, Köprätt, s. 179ff redogör för några problematiseringar av konnossementsinstitutet i stoppningsrättsligt hänseende.



Källförteckning:
1 Tryckta källor


Litteratur

Hellner, Jan, Hager, Richard, H. Persson, Annina, Speciell avtalsrätt II:2 Allmänna ämnen, 4 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2010.

Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2008.

Håstad, Torgny, Köprätt, 6 uppl., Iustus förlag, Västerås 2010.

Sveriges Rikes Lag 1930, Världslitteraturens förlag, Malmö 1930.


Tidskrifter

Zackariasson, Laila, Svensk Juristtidning 2003 s. 753, Svensk rättspraxis.


Propositioner

Prop. 1988/89:76 Ny köplag


2 Rättsfall

NJA 1985 s. 879

NJA 1986 s. 136

NJA 2007 s. 599

NJA 2008 s. 684

7 kap. strafflag, om religionsbrott enl. 1930 års lagbok

7 kap.

Om religionsbrott

1 §. Var som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffes med fängelse i högst ett år eller böter.

2 §. Gör man gäckeri av gudstjänsten, så att allmän förargelse därav kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §. Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen, hantverk, eller annat arbete, som uppskov tåla kan; straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker till egen eller annans nödtorft.

4 §. Begår någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom försvårande ansedd.

Kommentar: Notera hur tyskt och komplext språket är. Kommateringar används för att nysta ihop författningsbestämmelserna på ett intrikat och numera bespottat sätt. Det är en genomgående stilistisk nerv i trettiotalets författningsspråk. Regelkonstruktionerna vävs med ett relativt konsekvent kommateringspundande, och för senare tid främmande, ordsföljdsbruk samman, till både diskursivt och strukturellt eleganta samhällsroder. Både vackert och rättstekniskt fascinerande, i de här texterna åskådliggörs både en glömd (eller förkastad) potential hos svenskan som rättskällemedium (finns Kelsens omtvistade Grundnorm i språkspelets premisser, månne?) och en numera sällan förekommande noggrannhet å lagstiftarens sida.

Reglerna motsvarar på sätt och vis de nutida brotten förargelseväckande beteende och hets mot folkgrupp, som ju mycket väl kan betraktas som brott mot samtida civilreligion. Intressant är att numera är den kodifierad i lag, snarare än religiös urkund, men skyddar minoriteters urkunds- eller identitetsförankrade beteendekomplex och allmänna sedvänjor. Då skyddades istället civilsamhällets utvalda urkundstradition mot minoriteternas påhitt. Intressant är att resultatet blir ungefär samma sak.

Att fundera över under vårterminens straff- och processrättsstudier, vad idag motsvarar den försvårande omständigheten att sabbatstid råder samtidigt med en brottslig gärning?