lördag 14 januari 2012

Tusen sidvisningar senare; nytt år, ny termin

Julhelgen var fruktansvärt hektisk i studiehänseende, nästan varje dag investerades åtta-tio timmar i att gå igenom litteraturen, seminarieuppgifterna och institutionens försålda studiematerial (rättsfallshäften, med mera, tas betalt för). Lärande, absolut.

I retrospekt kunde tiden ha spenderats annorlunda utan att någon förlust därmed vare gjord. Med familj eller sambo, exempelvis. På vägen till tentan blev jag i snömodden prejad av vägen och tappade tid (jag cyklade, hundra spänn biljetter eller femhundra kronor kort framstod som oförnuftigt att prioritera över mat och min sambos resor till AMS under december/januari), varvid jag gick miste om tentamenstillfället. Starkt pressad av detta blev den halvpoängsbrist i min PM i familjerätt som uppstod till följd av att jag prioriterade en uppdragsgivare utanför studierna under de veckorna och den rest jag har att skriva i nästa vecka, jämte nämnda uppdragsgivares nedgörande beteenden och personlighet, till ett jäkla helvete. Självklart publicerar jag familjerätts-PM här när jag skrivit klart resten och kan kommentera vad bristen bestod i.

Jag har återhämtat mig, insett att CSN-utbetalningar är beviljat för vårterminen så jag har omtentatillfällen både i juni och augusti innan nästa prövning att redovisa min kännedom om den gångna terminens ämnen vid. Men det var en tämligen vidrig dag, där jag också bemöttes med koleriska utspel om skadeståndsskyldighet och annat från uppdragsgivarens sida när jag sökte dra tillbaka vad jag materiellt investerat i vederbörandes verksamhet. Det var i och för sig grundlösa hot, men personens vana att gå på sådan offensiv var föga upplyftande i sammanhanget (om än välkänd för mig sedan tidigare). Jag återkommer om mina erfarenheter av företaget jag var länk till som på ett ganska lömskt sätt ådrog min uppdragsgivare kostnader och förhalade projektets genomförande. Slutresultatet blev kass, för vilket jag i egenskap av oavlönad konsult givetvis fått skulden.

Håller jag sakrätten, immaterialrätten och familjerätten i minnet tills juni lär de områdena vara enklare att nå specialistkompetens inom framöver, alltid något. Den PM jag lade ned ordentligt med kraft på parallellt med sidoåtaganden fick iallafall ett hyfsat betyg, liksom det betygsatta muntliga framförandet under terminens första hälft (bådadera sjuttiofemprocentiga prestationer). Muntliga framförandets poängavdrag motiverades med att nivån på innehållet var för hög och specialiseringen på en viss del av det tilldelade ämnet, efter ett raskt avverkande av huvuddragen, inte var önskvärd på termin 3. Jag introducerade iallafall en pedagogisk figur till mina kurskamrater som påminner om Ekelöfs knäckta ägg som de förhoppningsvis inte glömmer i första taget.

Självklart är jag fruktansvärt taggad inför vårens studier i straff- och processrätt, som börjar på måndag. Det ska bli ruskigt skoj att börja processspela på lite större allvar och få förkovran i grunderna för kriminalrätten. Särskilt intressant blir det att få grotta lite i Wittgensteins inflytande på uppsalastraffrätten, såväl Asp som den hemlige Jareborg och den för mig ännu ganska okände Ulväng ska enligt uppgift ha fått inflytande därifrån med den juridisk-filosofiska modersmjölken.

Tack som fan för det ekonomiska stöd jag har fått under höstterminen och häromsistens, det var förbaskat godhjärtat av dig kända (och imponerande, på många vis) gamla internetbekanta, och du anonyma givare. Penningarna har gått till mat, kattmat och på sätt och vis till en julklapp till mig själv i form av ett pocketexemplar av Draft Common Frame of Reference: Outline Edition (miniutgåvan utan kommentarer, alltså). Min sambo och katten är också, by proxy, tacksamma.

Stoppningsrättens borgenärsskydd

Denna PM gav 75 % av maxpoäng på termin 3 vid Uppsala universitet. Fotnoterna har förpassats till slutet, som slutnoter, i övrigt är texten oförändrad.

1 Inledning

Bedömning av rättssystematisk ställning hos rättskonstruktioner kan vara en mycket omfattande verksamhet.i Stoppningsrättens sakrättsliga ställning är ett sådant ämne, där köplagens (KöpL) 61 och 63 §§ av sakrättens tredjemansperspektiv direkt sammankopplas med mycket innehållsrika och betydelsefulla rättsområden.ii Avgränsningen blir därav kritisk för utvärderingens genomförbarhet. I det följande kommer huvudsakligt fokus riktas mot stoppningsrättens jämförbarhet med andra säkerhetskonstruktioner med särskild upptagenhet vid besittning och rådighet som avgörande för giltigt borgenärsskydd.

Det typfall som behandlas har en solvent naturagäldenär som stoppande part. Penninggäldenärens solvens är en öppen fråga, men avtalsbrott kan som utgångspunkt befaras enligt rekvisiten i 61 § KöpL. Penninggäldenärens stoppningsrätt är i allt väsentligt densamma som vid naturaprestation och omfattas av samma regler.iii Den kommer alltså till uttryck även med den valda typiska utgångspunkten. Utgångspunkten är vald med hänsyn till situationens vanlighet jämfört med stoppning av penningprestationen i kontraktsförhållanden.iv


2 Stoppningsrättens huvuddrag

Stoppningsrätten är en del av köprätten och förutsätter att någon form av kreditköp eller liknande föreligger.v En säljare som fått fullt betalt eller säkerhet ställd för köpeskillingen har inte rätt att hålla inne varan, 10 § KöpL motsatsvis och 61 § st. 4. KöpL öppnar för två möjligheter till att göra stoppningsrätt gällande. Den så kallade passiva stoppningsrätten stadgas i 61 §, vars tillkomst genom 1990 års köplag utökade grunden för giltig stoppningsrätt jämfört med 1905 års 39 §. Hur den nya paragrafens utelämnande av konkret angivna omständigheter på gäldenärens sida till förmån för en renodlad generalklausulskonstruktion, tillsammans med en övergång från rekvisitet ”måste inse” avtalsbrottets förestående till ”starka skäl” att befara avtalsbrott, ska uppfattas är ofullständigt besvarat i motiven.vi Den äldre regleringens krav är fortfarande att betrakta som tillräckliga för giltig stoppningsrätt, men hur mycket svagare skäl som kan ligga till grund för giltig stoppning är oklart. Kvalificering av vilka rättsfakta som kan komma i fråga sker genom begränsning till parts handlingssätt och ekonomiska förhållanden som blivit känt efter avtalsslutet. Avtalsbrottets omfattning ska utsträcka sig till en väsentlig del av partens förpliktelser. Det får förstås som en hänvisning inte till vad fordran vid stoppningstillfället omfattar, utan till avtalet och vad som är väsentligt sett till dess prestationskrav.vii För stoppningsrättens giltighet krävs också att medkontrahenten genast informeras om åtgärden.viii

En stoppningsrätt som gjorts gällande kan därefter brytas på några olika sätt. Blir det klargjort att den stoppande saknar starka skäl för att befara avtalsbrott saknar åtgärden grund och ska upphöra. Ställer köparen godtagbar säkerhet för hela eller återstoden av köpeskillingen ska stoppningen också upphöra.ix Detsamma följer också av att godset kommer i köparens besittning, genom vilket traditionen fullbordats och säljarens sakrätt fullständigt traderats. En avvikelse från den sistnämnda följden föreligger när utlämning till köparsidan skett efter att konkurs utbrutit, varvid 63 § KöpL erbjuder så kallad aktiv stoppningsrätt i form av ett slags legalt hävningsförbehåll. De reglerna är inte av särskild betydelse för den avgränsade utredning som följer, men bör i anslutning till den förstås som en förlängning av stoppningsinstitutets borgenärsskyddande egenskaper.


3 Sakrätternas typer

I sakrättslig terminologi hänförs rättighetstyperna till tre kategorier. Äganderätt, säkerhetsrätt och bruksrätt. Det motsvarar tre roller som rättighetsinnehavare; ägare, panthavare och nyttjare.x Ordningen motsvarar en sjunkande grad av frihet att förfoga över föremålet, där äganderätt är teoretiskt obegränsad i sådant hänseende till skillnad från bland andra panthavares och servitutshavares rättsliga möjligheter. Bruksrätterna faller utanför den här redogörelsens ramar, men det finns viss möjlighet till analogisk stoppningsrätt även vid överlåtelser av sådan rättighet.xi


4 Besittningstagande och borgenärsskydd

Köparen kan till viss del ses som pantsättare av varan till säljaren. I likhet med pantsättning av lös egendom upphör stoppningsrätten i godset när det kommer i köparens, motsvarande pantsättarens, besittning.xii Gränsdragningen därvid är delvis klargjord av Högsta Domstolen (HD) i NJA 1985 s. 879, där speditörens mottagande av meddelande från köparen med innebörd att godsets förvaring därefter var för dennes räkning medförde stoppningsrättens upphörande. För vilken parts räkning varan innehas av besittaren är alltså avgörande och stoppningsrätt måste göras gällande innan köparen haft sådant inflytande på varan. HD argumenterade med påpekande om att köparens meddelande var en åtgärd som ersatte ett uthämtande av varan och stoppningsrättens upphörande på den grunden. Detta i likhet med denuntiation till tredje man om överlåtelse av gods i denne innehar för tidigare ägarens räkning och dess sakrättsliga följder.

Vid sådant fall att innehavaren övergår från att förvara godset för köparens räkning till att göra sin egen retentionsrätt i det gällande uppstår en intressant situation, som verkar oprövad.xiii Innehavet sker då för förvararens räkning istället. Vid pant i lös egendom kan pantsättarens tillfälliga rådighet över panten vid vissa förhållanden läkas och pantsättningens giltighet återuppstå. Med stöd i rättspraxis ger Håstad en bild av att rådigheten ska ha vara misstagsbetonad, omgående åtgärdad och att pantsättaren ska sakna medgivande att rättsligt förfoga över panten.xiv Överfört på retentions- och stoppningsrättsfallet blir inte utfallet tydligt. Giltigt utövande av stoppningsrätt efter att varan innehafts för köparens räkning men blivit föremål för retentionsrätt synes inte utesluten, men inte heller självklar. Varans tradition enligt avgörandet i NJA 1985 s. 879 skulle alltså eventuellt kunna dras tillbaka av säljaren genom att denne utlöser ianspråktagande av retentionsrätt genom att inställa betalning av speditionskostnaderna, en andrahandsväg till innehållande av prestationen vid befarat avtalsbrott.

De sakrättsliga följderna av besittningsläget påverkar säljarens ställning i köparens konkurs. Ianspråktagen stoppningsrätt innebär utövad separationsrätt i köparens konkurs om den också tas vidare till hävning, emedan säljarens underlåtenhet därvid placerar dennes krav på köpeskillingen som en oprioriterad konkursfordran. Skillnaden mellan de två positionerna i förhållande till konkursen är nära på så stor som möjligt i svensk rätt, varvid stoppningen är mycket viktig för säljarens intressen.

Vid transportköp förekommer överlåtelse av äganderätten till visst gods genom utfärdande av fraktdokument som ger innehavaren rätt till det vid företeelse hos transportören, så kallat konnossement.xv Idén bakom konstruktionen är att säljaren ska kunna inleda varutransporten och sälja varorna eller andel däri medan transporten är pågående, vilket medför att laglig mottagare inte behöver fastställas på förhand. Dokumentet ger normalt rätt att uthämta godset på lossningsplatsen och då uppträda som dess lagliga ägare på grund av dokumentinnehavet. Men 61 § st. 2 KöpL anger att säljaren vid befarat avtalsbrott har rätt att stoppa utlämningen oavsett vilka transportdokument som åberopas hos transportören. Det innebär att en utövad stoppningsrätt hindrar exempelvis utmätning av konnossementshandlingar, eller realiserande av pant i sådana, för innehavarens borgenärers räkning. Om inte den processen också innebär att säljaren får godtagbar säkerhet för köpeskillingen, vill säga, annars realiseras ju hävningsgrundande avtalsbrott. Även i det här avseendet är stoppningsrätten alltså ett kraftfullt redskap för att nå borgenärsskydd.


5 Sammanfattande anmärkningar

Så långt är stoppningsrätten i en stark ställning gentemot köparens borgenärer om den görs gällande. Dess brytande kan inte ske med mindre än att det ställs godtagbar säkerhet för köpeskillingen. Det kan ifrågasättas hur befogat det stora hoppet i ställning vid köparens inträde som huvudman gentemot innehavare/speditör är, resurskostnaden för påverkan av lagerhållning eller ändring av transportväg är en annan än den för uthämtning och har samma akuta påverkan på säljarens rätt. Möjligheten till stoppning vid besittarens tagande av godset i anspråk genom retentionsrätt är som sagt oklar. Tydligt är att det för säljarens del är av stor vikt att stoppningsrätten tas i anspråk när tydliga tecken på insolvens eller andra starka skäl för befarande av avtalsbrott är för handen. Uppmärksamheten därvid är betydelsefull, kommer varan i köparens besittning riskeras att både den och återstående köpeskilling endast kommer köparens borgenärer till godo vid konkurs.

Säljarens ansvar för vem vederbörande gör affärer med och för bedömning av dennes solvens är enligt vad som framkommit långtgående. Stoppningsrätten är däremot ett starkt motmedel, som effektivt kan säkerställa att en engagerad säljare slipper gå förlustig både vederlag och försåld vara på grund av köparens obestånd. Den sakrättsliga dimensionen är tämligen problemfri och förutsägbar på grund av den underliggande traditionsprincipens avgörande betydelse, men det kan tänkas uppstå svårigheter vid exempelvis konflikt gällande en stoppnings giltighet eftersom befordraren då kan vara tvungen att bedöma läget och besluta om vem som har mest rätt till godset. En annan antyddes ovan, situationen att retentionsrätt görs gällande och förändrar för vems räkning innehavet sker. Den kunde vara ett intressant föremål för en mer djupgående, framtida analys.


Noter:
i Se exempelvis Torgny Håstads hänvisning till doktrinens utvärdering av traditionsprincipen i tillägget till NJA 2008 s. 684 eller Joel Samuelssons utvärdering av en rättsdogmatisk gränsdragning i avhandlingen Tolkning och utfyllning, Iustus förlag, Uppsala, 2008.

ii Bland andra är insolvensrätt, frakträtt och internationell privat- och processrätt förtjänta omnämnande. Köplagens, enligt huvudregeln i 3 §, dispositiva karaktär medför att avtalstolkningens komplexitet kan aktualiseras i sammanhanget.
iii Detta framgår av 61 § KöpL och motiven enligt prop. 1988/89:76 s. 176-177. Det är en nyhet jämfört med 39-41 §§ 1905 års köplag, som behandlar säljarens stoppningsrätt.
iv Bland andra intar Hellner, Speciell avtalsrätt II:2, s. 103, samma inställning. Stoppning av pengar skulle kanske kunna göras gällande oftare än vad som är vanligt, se exempelvis Håstads anmärkning i tillägget till NJA 2007 s. 599 om att den kunde tagits i anspråk i det fallet.
v Säljare har annars detentionsrätt enligt 10 § KöpL.
vi Prop. 1988/89:76 s. 176ff.
vii Att använda stoppningsrätten som säkerhetsrätt när endast en mindre del av kreditköpets penningprestation återstår att betala, trots att en väsentlig del av återstoden kan befaras inte bli erlagd, vore en oproportionerlig åtgärd sett till de innehållna prestationernas respektive storlek. Se prop. 1988/89:76 s. 177, uttrycket förpliktelser förekommer endast i relation till avtalet och sätts inte i samband med stoppningstillfället, med reservation för att detta har besvarats annorlunda i doktrinen.
viii 61 § st. 3 KöpL, meddelandet ska genast avsändas, enligt 82 § samma lag krävs att det sker på  ändamålsenligt sätt.
ix 61 § st. 4 KöpL.
x Håstad, Sakrätt, s. 23ff.
xi HD har prövat en sådan fråga i NJA 1986 s. 136, där nyttjanderätt till skogsmark ansågs kunna vara föremål för stoppningsrätt enligt reglerna i 39-41 §§ i 1905 års köplag. Motsvarande rättsläge torde fortfarande vara gällande, prop. 1988/89:76 s. 176ff diskuterar inte någon sådan inskränkning.
xii 61 § KöpL e contrario, det förutsätts i lagtexten att godset är på väg eller ännu inte utlämnats till köparen.
xiii De viktiga stoppningsrättsliga avgörandena är inte så många. Sedan NJA 1985 s. 879 och 1986 s. 136 har inte några av betydelse nog för att Zackariasson i SvJT 2003 s. 803 ska ta upp dem fällts. Med anledning av att den frågan redovisas som oklar av Zackariasson kan antas att det omkring 2003 inte fanns ytterligare klargöranden från HD.
xivHåstad, Sakrätt, s. 290-291.
xv Håstad, Köprätt, s. 179ff redogör för några problematiseringar av konnossementsinstitutet i stoppningsrättsligt hänseende.



Källförteckning:
1 Tryckta källor


Litteratur

Hellner, Jan, Hager, Richard, H. Persson, Annina, Speciell avtalsrätt II:2 Allmänna ämnen, 4 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2010.

Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2008.

Håstad, Torgny, Köprätt, 6 uppl., Iustus förlag, Västerås 2010.

Sveriges Rikes Lag 1930, Världslitteraturens förlag, Malmö 1930.


Tidskrifter

Zackariasson, Laila, Svensk Juristtidning 2003 s. 753, Svensk rättspraxis.


Propositioner

Prop. 1988/89:76 Ny köplag


2 Rättsfall

NJA 1985 s. 879

NJA 1986 s. 136

NJA 2007 s. 599

NJA 2008 s. 684

7 kap. strafflag, om religionsbrott enl. 1930 års lagbok

7 kap.

Om religionsbrott

1 §. Var som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffes med fängelse i högst ett år eller böter.

2 §. Gör man gäckeri av gudstjänsten, så att allmän förargelse därav kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §. Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen, hantverk, eller annat arbete, som uppskov tåla kan; straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker till egen eller annans nödtorft.

4 §. Begår någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom försvårande ansedd.

Kommentar: Notera hur tyskt och komplext språket är. Kommateringar används för att nysta ihop författningsbestämmelserna på ett intrikat och numera bespottat sätt. Det är en genomgående stilistisk nerv i trettiotalets författningsspråk. Regelkonstruktionerna vävs med ett relativt konsekvent kommateringspundande, och för senare tid främmande, ordsföljdsbruk samman, till både diskursivt och strukturellt eleganta samhällsroder. Både vackert och rättstekniskt fascinerande, i de här texterna åskådliggörs både en glömd (eller förkastad) potential hos svenskan som rättskällemedium (finns Kelsens omtvistade Grundnorm i språkspelets premisser, månne?) och en numera sällan förekommande noggrannhet å lagstiftarens sida.

Reglerna motsvarar på sätt och vis de nutida brotten förargelseväckande beteende och hets mot folkgrupp, som ju mycket väl kan betraktas som brott mot samtida civilreligion. Intressant är att numera är den kodifierad i lag, snarare än religiös urkund, men skyddar minoriteters urkunds- eller identitetsförankrade beteendekomplex och allmänna sedvänjor. Då skyddades istället civilsamhällets utvalda urkundstradition mot minoriteternas påhitt. Intressant är att resultatet blir ungefär samma sak.

Att fundera över under vårterminens straff- och processrättsstudier, vad idag motsvarar den försvårande omständigheten att sabbatstid råder samtidigt med en brottslig gärning?
Creeper