lördag 28 april 2012

Hundra mil.

Igår passerade jag hundra mils cykling enligt mätning med GPS i min leasade handdator jag haft sedan februari-mars någon gång. En milstolpe på sitt sätt.

Tidigare i veckan fick jag en lagbok från 1904 av min käresta, som funnit den på en kort resa till sin släkt. Någon dag ska jag ta och citera 7 kap. strafflagen ur den också här, som jämförelse med 1930 års lydelse. Kramlåda är ett ord som förekommer däri, i en undantagsregel till förbudet mot arbete på sabbaten.

fredag 27 april 2012

Gnäll.

Försov mig imorse, vilket var skamligt. Borde gått upp vid nio men hade glömt sista momentet i inställning av telefonens väckarklocka. Vaknade elva istället, med en timma kvar till ett basgruppssammanträde. Förlåt.

Hade medvind in till föreläsningarna som följde efter sammanträdet (vilket jag alltså missade) och nådde därför mitt mål inför sommaren, att cykla minst två av milen med en snitthastighet på trettio kilometer i timmen eller mer.

Förvärvade två av de tre återstående böckerna i serien Rättegång, IV om bevisning och V om huvudförhandlingen i tingsrätt. VI, om rättegången i överrätterna, kommer jag nog inte att lägga pengar på, det känns viktigare att försöka kunna äta ordentligt terminen ut istället. Vilket antagligen blir knepigt nog, jag och min sambo bor för billigt för bostadsbidrag, jag pluggar för mycket för att försörjningsstöd ska komma på fråga och min sambo har för låg arbetsförmåga för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Min bostadskommuns socialtjänst är för övrigt återkommande kritiserad av tillsynsmyndigheten för en rad brister, bland annat i hanteringen av sökande i behov av försörjningsstöd. En konkret erfarenhet vi gjorde i vintras var att inleda en socialtjänstkontakt, som inte ledde längre än till att handläggaren lät meddela över telefon att nämnen avsåg avslå vår ansökan trots att personen ännu inte hade fått ett adekvat underlag om våra levnadsbetingelser. Den som finns på min studieort är frustrerande nog avsevärt mindre benägen att obstruera ansökningsförfarandet och betydligt mer benägen att informera om alternativa stödinsatser från samhällets sida.

Jag skulle också kunna gnälla ingående om att min psoriasis gjort sig påmind på ett nytt sätt, med ett utbrott på ena handen, vilket är nytt, tidigare har det varit begränsat till skalpen och delar av kroppen som normalt döljs av kläder. Det är dock en mindre uppförsbacke att hantera än den hushållsekonomiska jämte följderna dessa har på möjligheterna att studera effektivt, mitt och min sambos psykiska hälsa samt påverkan på sällskapslivet i allmänhet.

Sommarens försörjning är ännu oklart löst, jag har ett erbjudande om att söka anställning i Norge och arbeta på beting med köks- och personalvårdssysslor där det fortfarande inte är avgjort om tjänsten ska tillsättas och i sådant fall vem som är bäst lämpad. Utfaller det så att den anställningen inte blir av blir det till att fort som fan prestera sammansättning och behandling av artiklar, bokidéer och dylikt för dels privat publicering genom webbtjänster för ändamålet och dels ligga på personer som visat intresse för mitt skrivande i livsåskådningsfrågor, narkotikapolitiska frågor och juridik. Vid sidan av detta finns det också okvalificerat arbete att utföra via Internet, såsom transkribering av ljudklipp och manuell datamining, som skulle kunna ge inkomst nog för åtminstone hyran och lite andra löpande utgifter.

tisdag 24 april 2012

En tidigare opublicerad insändare.

I höstas blev jag lite stött av Robert Anderssons inpass i en debatt i Press Judicata om rättsvetenskapens status som forskningsdisciplin. Han gjorde poängen att det är en på sina håll inavlad och ytlig karriärväg, vilket säkert kan vara behövligt, men jag blev lite tjurig av hur enkelspårig och kategorisk kritiken var. Så jag skrev en insändare, som medförde en del uppskattning men tyvärr inte någon publicering eftersom texten kom redaktionen till handa för sent.


Några lästips för Robert Andersson, med anledning av stolpskottet i Press Judicata #4 2011.

 Likt Petter Asp är jag ointresserad av att sänka mig till RA:s nivå och göra en Hedenius [fotnot: Se Peder Thaléns nedgörande avhandling om värdet av Hedenius angrepssätt. Mitt val av Hedenius som hackkyckling är givetvis dennes dyrkan av den hägerströmska traditionen och den förfining av skuggboxning som filosofi han utverkade. Metoden är urgammal och ganska juvenil. Ett förklarande exempel, kyrkofäderna föredrog den över allt annat i kampen mot gnostiker och hedningar. ]; alltså att konstruera en trivialiserande nidbild av någon kunskapstradition, för att på illusionens bekostnad förhärliga mina egna dogmer. Istället har jag några lästips att bjuda på, som kommer att revolutionera den bild RA har av nutida svensk rättsvetenskap. 

Först, låt oss återvända till femtiotalet och dåtidens diskussion om juridikens eventuella vetenskaplighet. Det måste ha varit en intressant tid, Hedenius drog Hägerström till sin spets och framfödandet av marknadsrättens disciplin genom Bernitz fanns vid horisonten. Modernismen var ännu inte en enda stor självironi och självkritiskt idisslande betraktades ännu inte som särskilt viktigt för vare sig filosofi eller vetenskap. Dåtida justitierådet Hjalmar Karlgren uttalade vid det arla decenniet att Björn Ahlander “framträder såsom en modern och fördomsfri forskare, levererar skicklig kritik åt olika håll - icke ens anhängarna av den s. k. Uppsala-skolan anses sakrosankta”, om man ska tro baksidestexten till utgåvan av Om rätt och rättstillämpning jag har i min privata samling [fotnot: Andra upplagan, utgiven på Almqvist & Wiksell, Stockholm 1952. För att se Ahlanders utveckling och förfining tydligare, läs också det något äldre verket Är juridiken en vetenskap?, utgivet på Gebers förlag, 1950. ]. Det är en utmärkt liten grundkurs i rättsdogmatikens, rättstillämpningens och rättsvetenskapens idéhistoriska grunder. Vem som än kikar i den kommer snabbt att inse hur pluralistiskt det juridisk-akademiska fältet var även under den hägerströmska traditionens verkliga storhetstid, författaren drar iskallt Ingo-krok efter annan rätt i plytet på varje teoretiker och praktiker som försökt fastslå juridikens eller rättsvetenskapens sanna natur.[fotnot: Uppsalaskolan får alltså stryk på ett sätt som den framstår som förtjänt av, Hägerströms eventuella originalitet till trots. ] Det är obilligt att skildra RA som historielös och modernistiskt högmodig på den grunden att hans inställning sköts i sank redan för sex decennier sedan, vilket alltså inte är min poäng här. Istället vill jag varmt rekommendera Ahlanders pregnanta framställningar. De är mycket läsvärda, framförallt på grund av det historiska och filosofiska perspektivet som han anlade.

Jag är själv inte okritisk till postmodernismens intåg med naivistiskt buller och bång i svensk rättsvetenskap. Främsta käpphästen för mig när jag är en inskränkt surpuppa i frågan, är uppsalahjälten Håkan Anderssons missförstånd av hur termen “fonem” ska böjas och användas. Det är omöjligt för mig att läsa den delen av Barthesianska meditationer (redogörelsen för Saussure och strukturalism, s. 81ff) i originalutförande. Så jag har helt enkelt skrivit av hans text och korrigerat den. Tillfört noter med ytterligare källor, kommentarer, med mera. Självfallet är det så man ska gå till väga när man finner att professionell vetenskap brister i innehåll eller metod, snarare än pissa hela forskningsdisciplinen i ansiktet och slå sig för bröstet; men det är svårt att låta bli ibland. Jag tror att alla har dåliga dagar, med möjligt undantag för Joel Samuelsson. Den som vill se nutida rättsdogmatik och rättsvetenskap utföras elegant, postmodernt och lättillgängligt, bör ge hans avhandling Tolkning och utfyllning en ärlig läsning.[fotnot: Utgiven på Iustus förlag, Västerås 2008. Man kan läsa Petter Asps replik på RA:s angrepp i ljuset av att han var redaktör för Samuelssons verk och alltså känner väl till hur effektiv Wittgenstein, bland andra, kan vara i händerna på svensk rättsvetenskap. Det är hedervärt att han avstod från att använda det övertaget till förnedring i den aktuella ordväxlingen. ] Varenda stycke i Samuelssons två böcker om avtalstolkningens natur är omsorgsfullt och vänligt, jag har inte funnit på en enda arg eller hård kommentar i någon av dem. Hans kärleksfulla idisslande av centrala problem i juridisk vetenskap och filosofi är synnerligen läsvärt. Inte ens det utbredda wittgensteinknarkandet i västerländsk popfilosofi, som berört RA så illa, får ta brutaliserande eller uttryckligen polemisk form i hans forskning. Istället gör han som jag gjorde med fonemen-felet hos Andersson, ömsint omformulerar han misstagen med respekt för den filosofiska källan.

Post-ismerna blir emellanåt ändå lite kväljande att ta till sig, oavsett hur finessrikt och framåtdrivande de utförs. Jag har full förståelse för det, man kan inte insupa Derrida utan att, så att säga, uppleva sig snuvad på konfekten. Inte fan blir man så mycket kunskapsberikad av att plöja Dissemination eller Lagens kraft, som man blir förvirrad och känner sig intellektuellt kränkt. Det var skitjobbigt att följa texten. Poängerna är små putslustiga skämt eller omedelbart vederlagda av författaren själv. Ibland är utläggningarna bara monotont tråkiga. Intetsägande. Motsvarande gäller för massor av exempel på senmodern kunskapstradition. Då är det skönt att det finns svenska rättsvetare som också ankrar i verkligheten ibland. Till dessa räknar jag Jens Andreasson, vilkens avhandling Intellektuella resurser som kreditsäkerhet förenar trendriktig kritik av modernismen med synnerligen angeläget framåtblickande.[fotnot: Utgiven av Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, som nummer 6 i juridiska institutionens skriftserie, Göteborg 2010. ] Motiverad av de numera ständigt aktuella problemen med finansialisering, kapitaltäckningspolitik och globaliserad kommers, ges i avhandlingen exempel på hur hårt verklighetsförankrad svensk rättsvetenskap kan vara utan att helt kliva ur postmodernismens ännu pågående parad.[fotnot: Eller festival, om man så vill. Den färgglada och sprudlande pessimismen i postmodern tradition är svår att pregnant återge i ord, den är på sätt och vis samtidigt en galen gay pride-manifestation och en isolationistisk navelskådande skrivbordsradikalism. Antagligen är det en av de viktigaste egenskaperna hos Derridas skriftställande. ] Insiktsfullt balanserar undersökningen mellan idémaktens metafysiska natur och näringslivets reella förhållanden här och nu, utan att någon gång tappa kontakten med juridiken i egenskap av filosofisk verksamhet, vetenskap och utövat hantverk.

Till dessa tips kan läggas ett tjugotal andra juridiska och rättsvetenskapliga verk jag under mina två och en halv terminer vid Juridicum i Uppsala förkovrat mig i. Det vore dock oförskämt och i strid med min avsikt enligt inledningen, rekommendationerna ger ju via notapparat och bibliografierna en ypperlig (och välkommenterad) bild av hur läsaren bör gå vidare för att förstå varför nutida svensk rättsvetenskap i allmänhet är viktig, hederlig och nyttig. Givetvis kan man beklaga att inte alla företrädare för området är övertygande och bättre på filosofi än de filosofer de själva gärna hänvisar till. Att förkasta dem på den grunden är däremot som att underkänna poliskåren som sådan för att enskilda snutar saknar insikt i utrednings- och lagstiftningsarbetet som ligger till grund för den brottsbalk de yrkesmässigt tillämpar. Om företrädare för utbildningen av den professionen anser det vara en sund hållning förstår jag att rättsvetare undviker deras konferenser. Det skulle jag själv göra, för att istället skriva insändare som denna eller låta mitt bildningsintresse ta överhanden för en stund.

 Grotius Kelsen, T3 i Uppsala.

torsdag 19 april 2012

PM i processrätt, bevisvärdering i försäkringstvist. 4/5 p (askass PM, om du frågar mig)

Följande text är den PM jag lämnade in i samband med ett basgruppsföredrag om bevisvärdering i tvistemål, särskilt hanteringen av tidigare brottmålsdom. Ämnet är intressant, tyvärr har jag inte haft råd att investera i Rättegång IV, Ekelöf med flera, varför ingenting av diskussionen i det verket återges i min PM. I helgen ska jag komplettera upp texten något och få den sista poängen.

Bevisvärdering i försäkringstvister

Fri bevisprövning stadgas som en grundläggande processrättslig princip i 35:1 RB. Den förutsätter att bevisföringen ska vara fri, vilket följer av att en legalt bunden bevisföring i sin tur skulle innebära att även prövningen vore bunden av samma regler. Motsvarande gäller således för bevisvärderingen vilken är i fokus för föreliggande text, där placeringen av bevisvärdepunkt och bevisbördepunkt i ett fall ska diskuteras.

Bevisvärdepunkt refererar till styrkan hos ett bevisfaktum för ett visst bevistema. För att tillräcklig bevisning av ett bevistema i ett mål ska anses föreligga måste bevisvärdepunkten sammanfalla med eller vara av starkare grad än den så kallade bevisbördepunkten. För att kunna genomföra en sådan bedömning måste först bevisbördepunkten fastställas i enlighet med gällande rätt. Av den fastställan framgår också vilken part som bevisbördan åvilar.

Ett prejudikat som rör bevisrätt i försäkringsförhållanden mellan småföretagare och försäkringsgivare är NJA 1992 s. 113. I domskälen uttalade HD följande, att det “vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet”. Detta är det beviskrav som enligt HD åvilar en näringsidkare vilken vill göra gällande att försäkringsfall föreligger.

I fallet som är för handen har en person O gjort gällande att personen B har begått inbrott i O:s affärslokaler och stulit 26 mattor och kontantkassan till ett sammantaget värde av 101 003 kronor. Detta i ett tvistemål med ett försäkringsbolag med vilket O har avtal som motpart. B har i ett separat brottmål dömts mot sitt nekande, på grund av teknisk bevisning, för inbrottet och stöld av 22 mattor. En fråga som då uppkommer är hur brottmålsdomen ska värderas som bevis samt vilket värde övrig bevisning som O i tvisten om försäkringsersättning anför ska anses ha.

Det är i tvistemålet ostridigt att O innehaft de mattor som yrkas ersättning för och att en del av dessa bortfördes vid inbrottstillfället. Däremot är det tvistigt huruvida mattorna stulits genom inbrott eller om det är fråga om ett arrangerat försäkringsfall, vilket är kärandens bevistema. Av NJA 1992 s. 113 enligt ovan följer att det för bifall till O:s talan krävs att det vid en helhetsbedömning framstår som klart mera sannolikt att mattorna bortförts genom ett inbrott. Bevisbördan för detta har O.

O har anfört en mängd omständigheter till stöd för sin talan och det finns bland dessa vittnesuppgifter om tider, med mera. Den springande punkten är hur sannolikt det bör anses vara att en person, B, eventuellt med stöd av ytterligare någon, fört mattorna genom den krossade glasrutan i affärslokalens entrédörr på relativt kort tid. Med anledning av att det inte återfanns några spår av textilfibrer, lämningar av hud, blod, eller dylikt på glasbitarna som satt kvar i fönsterkarmen samt dennas relativt ringa storlek gjorde svarandebolaget gällande att personen eller personerna som bortfört mattorna måste haft nycklar till lokalen.

Vittnesuppgifter om omständigheter vid lokalen och transportfordonets senare belägenhet ger uttryck för att omkring tjugo till trettio minuter stod till förfogande för utforslingen av mattor. Enligt vad O anfört skulle dessa främst ha varit placerade i närheten av entrédörren. Detta måste alltså ha skett i ett högt tempo. Med anledning av dessa omständigheter framstår det som antagligt att ett planerat inbrott skett, mot vilket talar att O:s affärsverksamhet synes ha haft dålig ekonomi samt att så få tydliga tecken på utförsel av mattorna återfanns i resterna av fönstret. Sammantaget är det alltså på sin höjd antagligt och inte klart mera sannolikt, trots brottmålsdomen. Den kan inte tas till intäkt för att det inte förelåg ett samarbete mellan B och O eller liknande sådant skeende.

Tingsrättsreferatet i RH 1998:50 placerar bevisvärdepunkten med god marginal till bevisbördepunkten enligt NJA 1992 s. 113, vid styrkande grad av bevisning enligt skalan på s. 200 i Rättegång IV. Hovrättens domskäl ger en annan bedömning, där svarandebolagets bevisning ges sådan betydelse att bevisvärdepunkten hamnar på skalans andra hälft, att kärandens redogörelse inte framstod som trolig. Båda domstolarna lade HD:s uttalande i NJA 1992 s. 113 om bevisbördepunktens placering till grund för sina bevisvärderingar.

Vad avser bevisskyldigheten för HD ett bra resonemang i NJA 1992 s. 113. Särskilt det att näringsidkare normalt är anslutna till samarbetsorganisationer som kan ge stöd i tvister av det här slaget motiverar en sådan ordning. Parterna är på den punkten relativt jämbördiga. Kännedom om den enskilda försäkrade näringsverksamheten är ett område där försäkringstagaren har övertaget, emedan försäkringsgivaren har den större kännedomen om försäkringsavtalets innehåll och betydelse. Dessa två faktorer låter sig inte helt enkelt vägas mot varandra på ett generellt plan men försäkringstagarens bättre tillgång till eventuella bevisfakta för att försäkringsfall föreligger motiverar en viss bevisskyldighet å dennes sida. Att kräva en bevisstyrka motsvarande för vad som gäller för åklagare i brottmål, att det påstådda ska vara ställt utom allt rimligt tvivel, är att gå för långt. Den juridiska kompetensen och utredningsresurserna det kräver är mycket omfattande. I konsumentförsäkringsförhållanden är försäkringsbeloppen jämförelsevis små och man kan inte begära sakkunskap i någon särskild verksamhet eller försäkringssituation av konsumenter i allmänhet, till skillnad från näringsidkare som ju normalt har något slags specialisering och särskild kompetens.

Av dessa skäl är det rimligt att placera bevisskyldigheten för försäkringstagare i kommersiella sammanhang något högre än den som gäller för konsumenter, graderad av HD i 1992 års fall till att yrkandet om försäkringsfall ska göras antagligt. Att det ska framstå som klart mera sannolikt att försäkringsfall förelegat än att det inte gjort det kräver mer kvalificerad bevisning än för antaglig grad, vilket också ställer högre krav på försäkringsbolagets invändningar. Det torde i allmänhet vara lättare att rubba förtroendet för ett antagliggjort påstående än ett som är klart sannolikt, av vilket följer att det borde vara lättare att upprätthålla en rättssäker och förutsebar tvistelösning i kommersiella försäkringsförhållanden med högre beviskrav.
Creeper