I höstas blev jag lite stött av Robert Anderssons inpass i en debatt i Press Judicata om rättsvetenskapens status som forskningsdisciplin. Han gjorde poängen att det är en på sina håll inavlad och ytlig karriärväg, vilket säkert kan vara behövligt, men jag blev lite tjurig av hur enkelspårig och kategorisk kritiken var. Så jag skrev en insändare, som medförde en del uppskattning men tyvärr inte någon publicering eftersom texten kom redaktionen till handa för sent.
Några lästips för Robert Andersson, med anledning av stolpskottet
i Press Judicata #4 2011.
Likt Petter Asp är jag ointresserad av att sänka mig till RA:s
nivå och göra en Hedenius
[fotnot:
Se Peder Thaléns nedgörande avhandling om värdet av Hedenius
angrepssätt. Mitt val av Hedenius som hackkyckling är givetvis
dennes dyrkan av den hägerströmska traditionen och den förfining
av skuggboxning som filosofi han utverkade. Metoden är urgammal
och ganska juvenil. Ett förklarande exempel, kyrkofäderna
föredrog den över allt annat i kampen mot gnostiker och
hedningar.
]; alltså att konstruera en trivialiserande nidbild av någon
kunskapstradition, för att på illusionens bekostnad förhärliga
mina egna dogmer. Istället har jag några lästips att bjuda på,
som kommer att revolutionera den bild RA har av nutida svensk
rättsvetenskap.
Först, låt oss återvända till femtiotalet och dåtidens diskussion
om juridikens eventuella vetenskaplighet. Det måste ha varit en
intressant tid, Hedenius drog Hägerström till sin spets och
framfödandet av marknadsrättens disciplin genom Bernitz fanns vid
horisonten. Modernismen var ännu inte en enda stor självironi och
självkritiskt idisslande betraktades ännu inte som särskilt
viktigt för vare sig filosofi eller vetenskap. Dåtida
justitierådet Hjalmar Karlgren uttalade vid det arla decenniet
att Björn Ahlander “framträder såsom en modern och fördomsfri
forskare, levererar skicklig kritik åt olika håll - icke ens
anhängarna av den s. k. Uppsala-skolan anses sakrosankta”, om man
ska tro baksidestexten till utgåvan av Om rätt och
rättstillämpning jag har i min privata samling
[fotnot:
Andra upplagan, utgiven på Almqvist & Wiksell, Stockholm 1952.
För att se Ahlanders utveckling och förfining tydligare, läs
också det något äldre verket Är juridiken en vetenskap?, utgivet
på Gebers förlag, 1950.
]. Det är en utmärkt liten grundkurs i rättsdogmatikens,
rättstillämpningens och rättsvetenskapens idéhistoriska grunder.
Vem som än kikar i den kommer snabbt att inse hur pluralistiskt
det juridisk-akademiska fältet var även under den hägerströmska
traditionens verkliga storhetstid, författaren drar iskallt
Ingo-krok efter annan rätt i plytet på varje teoretiker och
praktiker som försökt fastslå juridikens eller rättsvetenskapens
sanna natur.
[fotnot:
Uppsalaskolan får alltså stryk på ett sätt som den framstår som
förtjänt av, Hägerströms eventuella originalitet till trots.
] Det är obilligt att skildra RA som historielös och
modernistiskt högmodig på den grunden att hans inställning sköts
i sank redan för sex decennier sedan, vilket alltså inte är min
poäng här. Istället vill jag varmt rekommendera Ahlanders
pregnanta framställningar. De är mycket läsvärda, framförallt på
grund av det historiska och filosofiska perspektivet som han
anlade.
Jag är själv inte okritisk till postmodernismens intåg med
naivistiskt buller och bång i svensk rättsvetenskap. Främsta
käpphästen för mig när jag är en inskränkt surpuppa i frågan, är
uppsalahjälten Håkan Anderssons missförstånd av hur termen “fonem”
ska böjas och användas. Det är omöjligt för mig att läsa den
delen av Barthesianska meditationer (redogörelsen för Saussure
och strukturalism, s. 81ff) i originalutförande. Så jag har helt
enkelt skrivit av hans text och korrigerat den. Tillfört noter
med ytterligare källor, kommentarer, med mera. Självfallet är det
så man ska gå till väga när man finner att professionell
vetenskap brister i innehåll eller metod, snarare än pissa hela
forskningsdisciplinen i ansiktet och slå sig för bröstet; men det
är svårt att låta bli ibland. Jag tror att alla har dåliga dagar,
med möjligt undantag för Joel Samuelsson. Den som vill se nutida
rättsdogmatik och rättsvetenskap utföras elegant, postmodernt och
lättillgängligt, bör ge hans avhandling Tolkning och utfyllning
en ärlig läsning.
[fotnot:
Utgiven på Iustus förlag, Västerås 2008. Man kan läsa Petter Asps
replik på RA:s angrepp i ljuset av att han var redaktör för
Samuelssons verk och alltså känner väl till hur effektiv
Wittgenstein, bland andra, kan vara i händerna på svensk
rättsvetenskap. Det är hedervärt att han avstod från att använda
det övertaget till förnedring i den aktuella ordväxlingen.
] Varenda stycke i Samuelssons två böcker om avtalstolkningens
natur är omsorgsfullt och vänligt, jag har inte funnit på en enda
arg eller hård kommentar i någon av dem. Hans kärleksfulla
idisslande av centrala problem i juridisk vetenskap och filosofi
är synnerligen läsvärt. Inte ens det utbredda
wittgensteinknarkandet i västerländsk popfilosofi, som berört RA
så illa, får ta brutaliserande eller uttryckligen polemisk form i
hans forskning. Istället gör han som jag gjorde med fonemen-felet
hos Andersson, ömsint omformulerar han misstagen med respekt för
den filosofiska källan.
Post-ismerna blir emellanåt ändå lite kväljande att ta till sig,
oavsett hur finessrikt och framåtdrivande de utförs. Jag har full
förståelse för det, man kan inte insupa Derrida utan att, så att
säga, uppleva sig snuvad på konfekten. Inte fan blir man så
mycket kunskapsberikad av att plöja Dissemination eller Lagens
kraft, som man blir förvirrad och känner sig intellektuellt
kränkt. Det var skitjobbigt att följa texten. Poängerna är små
putslustiga skämt eller omedelbart vederlagda av författaren
själv. Ibland är utläggningarna bara monotont tråkiga.
Intetsägande. Motsvarande gäller för massor av exempel på
senmodern kunskapstradition. Då är det skönt att det finns
svenska rättsvetare som också ankrar i verkligheten ibland. Till
dessa räknar jag Jens Andreasson, vilkens avhandling
Intellektuella resurser som kreditsäkerhet förenar trendriktig
kritik av modernismen med synnerligen angeläget framåtblickande
.[fotnot:
Utgiven av Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, som nummer
6 i juridiska institutionens skriftserie, Göteborg 2010.
] Motiverad av de numera ständigt aktuella problemen med
finansialisering, kapitaltäckningspolitik och globaliserad
kommers, ges i avhandlingen exempel på hur hårt
verklighetsförankrad svensk rättsvetenskap kan vara utan att helt
kliva ur postmodernismens ännu pågående parad.
[fotnot:
Eller festival, om man så vill. Den färgglada och sprudlande
pessimismen i postmodern tradition är svår att pregnant återge i
ord, den är på sätt och vis samtidigt en galen gay
pride-manifestation och en isolationistisk navelskådande
skrivbordsradikalism. Antagligen är det en av de viktigaste
egenskaperna hos Derridas skriftställande.
] Insiktsfullt balanserar undersökningen mellan idémaktens
metafysiska natur och näringslivets reella förhållanden här och
nu, utan att någon gång tappa kontakten med juridiken i egenskap
av filosofisk verksamhet, vetenskap och utövat hantverk.
Till dessa tips kan läggas ett tjugotal andra juridiska och
rättsvetenskapliga verk jag under mina två och en halv terminer
vid Juridicum i Uppsala förkovrat mig i. Det vore dock oförskämt
och i strid med min avsikt enligt inledningen, rekommendationerna
ger ju via notapparat och bibliografierna en ypperlig (och
välkommenterad) bild av hur läsaren bör gå vidare för att förstå
varför nutida svensk rättsvetenskap i allmänhet är viktig,
hederlig och nyttig. Givetvis kan man beklaga att inte alla
företrädare för området är övertygande och bättre på filosofi än
de filosofer de själva gärna hänvisar till. Att förkasta dem på
den grunden är däremot som att underkänna poliskåren som sådan
för att enskilda snutar saknar insikt i utrednings- och
lagstiftningsarbetet som ligger till grund för den brottsbalk de
yrkesmässigt tillämpar. Om företrädare för utbildningen av den
professionen anser det vara en sund hållning förstår jag att
rättsvetare undviker deras konferenser. Det skulle jag själv
göra, för att istället skriva insändare som denna eller låta mitt
bildningsintresse ta överhanden för en stund.
Grotius Kelsen, T3 i Uppsala.