PM i processrätt, bevisvärdering i försäkringstvist. 4/5 p (askass PM, om du frågar mig)

Följande text är den PM jag lämnade in i samband med ett basgruppsföredrag om bevisvärdering i tvistemål, särskilt hanteringen av tidigare brottmålsdom. Ämnet är intressant, tyvärr har jag inte haft råd att investera i Rättegång IV, Ekelöf med flera, varför ingenting av diskussionen i det verket återges i min PM. I helgen ska jag komplettera upp texten något och få den sista poängen.

Bevisvärdering i försäkringstvister

Fri bevisprövning stadgas som en grundläggande processrättslig princip i 35:1 RB. Den förutsätter att bevisföringen ska vara fri, vilket följer av att en legalt bunden bevisföring i sin tur skulle innebära att även prövningen vore bunden av samma regler. Motsvarande gäller således för bevisvärderingen vilken är i fokus för föreliggande text, där placeringen av bevisvärdepunkt och bevisbördepunkt i ett fall ska diskuteras.

Bevisvärdepunkt refererar till styrkan hos ett bevisfaktum för ett visst bevistema. För att tillräcklig bevisning av ett bevistema i ett mål ska anses föreligga måste bevisvärdepunkten sammanfalla med eller vara av starkare grad än den så kallade bevisbördepunkten. För att kunna genomföra en sådan bedömning måste först bevisbördepunkten fastställas i enlighet med gällande rätt. Av den fastställan framgår också vilken part som bevisbördan åvilar.

Ett prejudikat som rör bevisrätt i försäkringsförhållanden mellan småföretagare och försäkringsgivare är NJA 1992 s. 113. I domskälen uttalade HD följande, att det “vid en helhetsbedömning skall framstå som klart mera sannolikt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är förhållandet”. Detta är det beviskrav som enligt HD åvilar en näringsidkare vilken vill göra gällande att försäkringsfall föreligger.

I fallet som är för handen har en person O gjort gällande att personen B har begått inbrott i O:s affärslokaler och stulit 26 mattor och kontantkassan till ett sammantaget värde av 101 003 kronor. Detta i ett tvistemål med ett försäkringsbolag med vilket O har avtal som motpart. B har i ett separat brottmål dömts mot sitt nekande, på grund av teknisk bevisning, för inbrottet och stöld av 22 mattor. En fråga som då uppkommer är hur brottmålsdomen ska värderas som bevis samt vilket värde övrig bevisning som O i tvisten om försäkringsersättning anför ska anses ha.

Det är i tvistemålet ostridigt att O innehaft de mattor som yrkas ersättning för och att en del av dessa bortfördes vid inbrottstillfället. Däremot är det tvistigt huruvida mattorna stulits genom inbrott eller om det är fråga om ett arrangerat försäkringsfall, vilket är kärandens bevistema. Av NJA 1992 s. 113 enligt ovan följer att det för bifall till O:s talan krävs att det vid en helhetsbedömning framstår som klart mera sannolikt att mattorna bortförts genom ett inbrott. Bevisbördan för detta har O.

O har anfört en mängd omständigheter till stöd för sin talan och det finns bland dessa vittnesuppgifter om tider, med mera. Den springande punkten är hur sannolikt det bör anses vara att en person, B, eventuellt med stöd av ytterligare någon, fört mattorna genom den krossade glasrutan i affärslokalens entrédörr på relativt kort tid. Med anledning av att det inte återfanns några spår av textilfibrer, lämningar av hud, blod, eller dylikt på glasbitarna som satt kvar i fönsterkarmen samt dennas relativt ringa storlek gjorde svarandebolaget gällande att personen eller personerna som bortfört mattorna måste haft nycklar till lokalen.

Vittnesuppgifter om omständigheter vid lokalen och transportfordonets senare belägenhet ger uttryck för att omkring tjugo till trettio minuter stod till förfogande för utforslingen av mattor. Enligt vad O anfört skulle dessa främst ha varit placerade i närheten av entrédörren. Detta måste alltså ha skett i ett högt tempo. Med anledning av dessa omständigheter framstår det som antagligt att ett planerat inbrott skett, mot vilket talar att O:s affärsverksamhet synes ha haft dålig ekonomi samt att så få tydliga tecken på utförsel av mattorna återfanns i resterna av fönstret. Sammantaget är det alltså på sin höjd antagligt och inte klart mera sannolikt, trots brottmålsdomen. Den kan inte tas till intäkt för att det inte förelåg ett samarbete mellan B och O eller liknande sådant skeende.

Tingsrättsreferatet i RH 1998:50 placerar bevisvärdepunkten med god marginal till bevisbördepunkten enligt NJA 1992 s. 113, vid styrkande grad av bevisning enligt skalan på s. 200 i Rättegång IV. Hovrättens domskäl ger en annan bedömning, där svarandebolagets bevisning ges sådan betydelse att bevisvärdepunkten hamnar på skalans andra hälft, att kärandens redogörelse inte framstod som trolig. Båda domstolarna lade HD:s uttalande i NJA 1992 s. 113 om bevisbördepunktens placering till grund för sina bevisvärderingar.

Vad avser bevisskyldigheten för HD ett bra resonemang i NJA 1992 s. 113. Särskilt det att näringsidkare normalt är anslutna till samarbetsorganisationer som kan ge stöd i tvister av det här slaget motiverar en sådan ordning. Parterna är på den punkten relativt jämbördiga. Kännedom om den enskilda försäkrade näringsverksamheten är ett område där försäkringstagaren har övertaget, emedan försäkringsgivaren har den större kännedomen om försäkringsavtalets innehåll och betydelse. Dessa två faktorer låter sig inte helt enkelt vägas mot varandra på ett generellt plan men försäkringstagarens bättre tillgång till eventuella bevisfakta för att försäkringsfall föreligger motiverar en viss bevisskyldighet å dennes sida. Att kräva en bevisstyrka motsvarande för vad som gäller för åklagare i brottmål, att det påstådda ska vara ställt utom allt rimligt tvivel, är att gå för långt. Den juridiska kompetensen och utredningsresurserna det kräver är mycket omfattande. I konsumentförsäkringsförhållanden är försäkringsbeloppen jämförelsevis små och man kan inte begära sakkunskap i någon särskild verksamhet eller försäkringssituation av konsumenter i allmänhet, till skillnad från näringsidkare som ju normalt har något slags specialisering och särskild kompetens.

Av dessa skäl är det rimligt att placera bevisskyldigheten för försäkringstagare i kommersiella sammanhang något högre än den som gäller för konsumenter, graderad av HD i 1992 års fall till att yrkandet om försäkringsfall ska göras antagligt. Att det ska framstå som klart mera sannolikt att försäkringsfall förelegat än att det inte gjort det kräver mer kvalificerad bevisning än för antaglig grad, vilket också ställer högre krav på försäkringsbolagets invändningar. Det torde i allmänhet vara lättare att rubba förtroendet för ett antagliggjort påstående än ett som är klart sannolikt, av vilket följer att det borde vara lättare att upprätthålla en rättssäker och förutsebar tvistelösning i kommersiella försäkringsförhållanden med högre beviskrav.