En tidigare opublicerad insändare.

I höstas blev jag lite stött av Robert Anderssons inpass i en debatt i Press Judicata om rättsvetenskapens status som forskningsdisciplin. Han gjorde poängen att det är en på sina håll inavlad och ytlig karriärväg, vilket säkert kan vara behövligt, men jag blev lite tjurig av hur enkelspårig och kategorisk kritiken var. Så jag skrev en insändare, som medförde en del uppskattning men tyvärr inte någon publicering eftersom texten kom redaktionen till handa för sent.


Några lästips för Robert Andersson, med anledning av stolpskottet i Press Judicata #4 2011.

 Likt Petter Asp är jag ointresserad av att sänka mig till RA:s nivå och göra en Hedenius [fotnot: Se Peder Thaléns nedgörande avhandling om värdet av Hedenius angrepssätt. Mitt val av Hedenius som hackkyckling är givetvis dennes dyrkan av den hägerströmska traditionen och den förfining av skuggboxning som filosofi han utverkade. Metoden är urgammal och ganska juvenil. Ett förklarande exempel, kyrkofäderna föredrog den över allt annat i kampen mot gnostiker och hedningar. ]; alltså att konstruera en trivialiserande nidbild av någon kunskapstradition, för att på illusionens bekostnad förhärliga mina egna dogmer. Istället har jag några lästips att bjuda på, som kommer att revolutionera den bild RA har av nutida svensk rättsvetenskap. 

Först, låt oss återvända till femtiotalet och dåtidens diskussion om juridikens eventuella vetenskaplighet. Det måste ha varit en intressant tid, Hedenius drog Hägerström till sin spets och framfödandet av marknadsrättens disciplin genom Bernitz fanns vid horisonten. Modernismen var ännu inte en enda stor självironi och självkritiskt idisslande betraktades ännu inte som särskilt viktigt för vare sig filosofi eller vetenskap. Dåtida justitierådet Hjalmar Karlgren uttalade vid det arla decenniet att Björn Ahlander “framträder såsom en modern och fördomsfri forskare, levererar skicklig kritik åt olika håll - icke ens anhängarna av den s. k. Uppsala-skolan anses sakrosankta”, om man ska tro baksidestexten till utgåvan av Om rätt och rättstillämpning jag har i min privata samling [fotnot: Andra upplagan, utgiven på Almqvist & Wiksell, Stockholm 1952. För att se Ahlanders utveckling och förfining tydligare, läs också det något äldre verket Är juridiken en vetenskap?, utgivet på Gebers förlag, 1950. ]. Det är en utmärkt liten grundkurs i rättsdogmatikens, rättstillämpningens och rättsvetenskapens idéhistoriska grunder. Vem som än kikar i den kommer snabbt att inse hur pluralistiskt det juridisk-akademiska fältet var även under den hägerströmska traditionens verkliga storhetstid, författaren drar iskallt Ingo-krok efter annan rätt i plytet på varje teoretiker och praktiker som försökt fastslå juridikens eller rättsvetenskapens sanna natur.[fotnot: Uppsalaskolan får alltså stryk på ett sätt som den framstår som förtjänt av, Hägerströms eventuella originalitet till trots. ] Det är obilligt att skildra RA som historielös och modernistiskt högmodig på den grunden att hans inställning sköts i sank redan för sex decennier sedan, vilket alltså inte är min poäng här. Istället vill jag varmt rekommendera Ahlanders pregnanta framställningar. De är mycket läsvärda, framförallt på grund av det historiska och filosofiska perspektivet som han anlade.

Jag är själv inte okritisk till postmodernismens intåg med naivistiskt buller och bång i svensk rättsvetenskap. Främsta käpphästen för mig när jag är en inskränkt surpuppa i frågan, är uppsalahjälten Håkan Anderssons missförstånd av hur termen “fonem” ska böjas och användas. Det är omöjligt för mig att läsa den delen av Barthesianska meditationer (redogörelsen för Saussure och strukturalism, s. 81ff) i originalutförande. Så jag har helt enkelt skrivit av hans text och korrigerat den. Tillfört noter med ytterligare källor, kommentarer, med mera. Självfallet är det så man ska gå till väga när man finner att professionell vetenskap brister i innehåll eller metod, snarare än pissa hela forskningsdisciplinen i ansiktet och slå sig för bröstet; men det är svårt att låta bli ibland. Jag tror att alla har dåliga dagar, med möjligt undantag för Joel Samuelsson. Den som vill se nutida rättsdogmatik och rättsvetenskap utföras elegant, postmodernt och lättillgängligt, bör ge hans avhandling Tolkning och utfyllning en ärlig läsning.[fotnot: Utgiven på Iustus förlag, Västerås 2008. Man kan läsa Petter Asps replik på RA:s angrepp i ljuset av att han var redaktör för Samuelssons verk och alltså känner väl till hur effektiv Wittgenstein, bland andra, kan vara i händerna på svensk rättsvetenskap. Det är hedervärt att han avstod från att använda det övertaget till förnedring i den aktuella ordväxlingen. ] Varenda stycke i Samuelssons två böcker om avtalstolkningens natur är omsorgsfullt och vänligt, jag har inte funnit på en enda arg eller hård kommentar i någon av dem. Hans kärleksfulla idisslande av centrala problem i juridisk vetenskap och filosofi är synnerligen läsvärt. Inte ens det utbredda wittgensteinknarkandet i västerländsk popfilosofi, som berört RA så illa, får ta brutaliserande eller uttryckligen polemisk form i hans forskning. Istället gör han som jag gjorde med fonemen-felet hos Andersson, ömsint omformulerar han misstagen med respekt för den filosofiska källan.

Post-ismerna blir emellanåt ändå lite kväljande att ta till sig, oavsett hur finessrikt och framåtdrivande de utförs. Jag har full förståelse för det, man kan inte insupa Derrida utan att, så att säga, uppleva sig snuvad på konfekten. Inte fan blir man så mycket kunskapsberikad av att plöja Dissemination eller Lagens kraft, som man blir förvirrad och känner sig intellektuellt kränkt. Det var skitjobbigt att följa texten. Poängerna är små putslustiga skämt eller omedelbart vederlagda av författaren själv. Ibland är utläggningarna bara monotont tråkiga. Intetsägande. Motsvarande gäller för massor av exempel på senmodern kunskapstradition. Då är det skönt att det finns svenska rättsvetare som också ankrar i verkligheten ibland. Till dessa räknar jag Jens Andreasson, vilkens avhandling Intellektuella resurser som kreditsäkerhet förenar trendriktig kritik av modernismen med synnerligen angeläget framåtblickande.[fotnot: Utgiven av Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, som nummer 6 i juridiska institutionens skriftserie, Göteborg 2010. ] Motiverad av de numera ständigt aktuella problemen med finansialisering, kapitaltäckningspolitik och globaliserad kommers, ges i avhandlingen exempel på hur hårt verklighetsförankrad svensk rättsvetenskap kan vara utan att helt kliva ur postmodernismens ännu pågående parad.[fotnot: Eller festival, om man så vill. Den färgglada och sprudlande pessimismen i postmodern tradition är svår att pregnant återge i ord, den är på sätt och vis samtidigt en galen gay pride-manifestation och en isolationistisk navelskådande skrivbordsradikalism. Antagligen är det en av de viktigaste egenskaperna hos Derridas skriftställande. ] Insiktsfullt balanserar undersökningen mellan idémaktens metafysiska natur och näringslivets reella förhållanden här och nu, utan att någon gång tappa kontakten med juridiken i egenskap av filosofisk verksamhet, vetenskap och utövat hantverk.

Till dessa tips kan läggas ett tjugotal andra juridiska och rättsvetenskapliga verk jag under mina två och en halv terminer vid Juridicum i Uppsala förkovrat mig i. Det vore dock oförskämt och i strid med min avsikt enligt inledningen, rekommendationerna ger ju via notapparat och bibliografierna en ypperlig (och välkommenterad) bild av hur läsaren bör gå vidare för att förstå varför nutida svensk rättsvetenskap i allmänhet är viktig, hederlig och nyttig. Givetvis kan man beklaga att inte alla företrädare för området är övertygande och bättre på filosofi än de filosofer de själva gärna hänvisar till. Att förkasta dem på den grunden är däremot som att underkänna poliskåren som sådan för att enskilda snutar saknar insikt i utrednings- och lagstiftningsarbetet som ligger till grund för den brottsbalk de yrkesmässigt tillämpar. Om företrädare för utbildningen av den professionen anser det vara en sund hållning förstår jag att rättsvetare undviker deras konferenser. Det skulle jag själv göra, för att istället skriva insändare som denna eller låta mitt bildningsintresse ta överhanden för en stund.

 Grotius Kelsen, T3 i Uppsala.