Stoppningsrättens borgenärsskydd

Denna PM gav 75 % av maxpoäng på termin 3 vid Uppsala universitet. Fotnoterna har förpassats till slutet, som slutnoter, i övrigt är texten oförändrad.

1 Inledning

Bedömning av rättssystematisk ställning hos rättskonstruktioner kan vara en mycket omfattande verksamhet.i Stoppningsrättens sakrättsliga ställning är ett sådant ämne, där köplagens (KöpL) 61 och 63 §§ av sakrättens tredjemansperspektiv direkt sammankopplas med mycket innehållsrika och betydelsefulla rättsområden.ii Avgränsningen blir därav kritisk för utvärderingens genomförbarhet. I det följande kommer huvudsakligt fokus riktas mot stoppningsrättens jämförbarhet med andra säkerhetskonstruktioner med särskild upptagenhet vid besittning och rådighet som avgörande för giltigt borgenärsskydd.

Det typfall som behandlas har en solvent naturagäldenär som stoppande part. Penninggäldenärens solvens är en öppen fråga, men avtalsbrott kan som utgångspunkt befaras enligt rekvisiten i 61 § KöpL. Penninggäldenärens stoppningsrätt är i allt väsentligt densamma som vid naturaprestation och omfattas av samma regler.iii Den kommer alltså till uttryck även med den valda typiska utgångspunkten. Utgångspunkten är vald med hänsyn till situationens vanlighet jämfört med stoppning av penningprestationen i kontraktsförhållanden.iv


2 Stoppningsrättens huvuddrag

Stoppningsrätten är en del av köprätten och förutsätter att någon form av kreditköp eller liknande föreligger.v En säljare som fått fullt betalt eller säkerhet ställd för köpeskillingen har inte rätt att hålla inne varan, 10 § KöpL motsatsvis och 61 § st. 4. KöpL öppnar för två möjligheter till att göra stoppningsrätt gällande. Den så kallade passiva stoppningsrätten stadgas i 61 §, vars tillkomst genom 1990 års köplag utökade grunden för giltig stoppningsrätt jämfört med 1905 års 39 §. Hur den nya paragrafens utelämnande av konkret angivna omständigheter på gäldenärens sida till förmån för en renodlad generalklausulskonstruktion, tillsammans med en övergång från rekvisitet ”måste inse” avtalsbrottets förestående till ”starka skäl” att befara avtalsbrott, ska uppfattas är ofullständigt besvarat i motiven.vi Den äldre regleringens krav är fortfarande att betrakta som tillräckliga för giltig stoppningsrätt, men hur mycket svagare skäl som kan ligga till grund för giltig stoppning är oklart. Kvalificering av vilka rättsfakta som kan komma i fråga sker genom begränsning till parts handlingssätt och ekonomiska förhållanden som blivit känt efter avtalsslutet. Avtalsbrottets omfattning ska utsträcka sig till en väsentlig del av partens förpliktelser. Det får förstås som en hänvisning inte till vad fordran vid stoppningstillfället omfattar, utan till avtalet och vad som är väsentligt sett till dess prestationskrav.vii För stoppningsrättens giltighet krävs också att medkontrahenten genast informeras om åtgärden.viii

En stoppningsrätt som gjorts gällande kan därefter brytas på några olika sätt. Blir det klargjort att den stoppande saknar starka skäl för att befara avtalsbrott saknar åtgärden grund och ska upphöra. Ställer köparen godtagbar säkerhet för hela eller återstoden av köpeskillingen ska stoppningen också upphöra.ix Detsamma följer också av att godset kommer i köparens besittning, genom vilket traditionen fullbordats och säljarens sakrätt fullständigt traderats. En avvikelse från den sistnämnda följden föreligger när utlämning till köparsidan skett efter att konkurs utbrutit, varvid 63 § KöpL erbjuder så kallad aktiv stoppningsrätt i form av ett slags legalt hävningsförbehåll. De reglerna är inte av särskild betydelse för den avgränsade utredning som följer, men bör i anslutning till den förstås som en förlängning av stoppningsinstitutets borgenärsskyddande egenskaper.


3 Sakrätternas typer

I sakrättslig terminologi hänförs rättighetstyperna till tre kategorier. Äganderätt, säkerhetsrätt och bruksrätt. Det motsvarar tre roller som rättighetsinnehavare; ägare, panthavare och nyttjare.x Ordningen motsvarar en sjunkande grad av frihet att förfoga över föremålet, där äganderätt är teoretiskt obegränsad i sådant hänseende till skillnad från bland andra panthavares och servitutshavares rättsliga möjligheter. Bruksrätterna faller utanför den här redogörelsens ramar, men det finns viss möjlighet till analogisk stoppningsrätt även vid överlåtelser av sådan rättighet.xi


4 Besittningstagande och borgenärsskydd

Köparen kan till viss del ses som pantsättare av varan till säljaren. I likhet med pantsättning av lös egendom upphör stoppningsrätten i godset när det kommer i köparens, motsvarande pantsättarens, besittning.xii Gränsdragningen därvid är delvis klargjord av Högsta Domstolen (HD) i NJA 1985 s. 879, där speditörens mottagande av meddelande från köparen med innebörd att godsets förvaring därefter var för dennes räkning medförde stoppningsrättens upphörande. För vilken parts räkning varan innehas av besittaren är alltså avgörande och stoppningsrätt måste göras gällande innan köparen haft sådant inflytande på varan. HD argumenterade med påpekande om att köparens meddelande var en åtgärd som ersatte ett uthämtande av varan och stoppningsrättens upphörande på den grunden. Detta i likhet med denuntiation till tredje man om överlåtelse av gods i denne innehar för tidigare ägarens räkning och dess sakrättsliga följder.

Vid sådant fall att innehavaren övergår från att förvara godset för köparens räkning till att göra sin egen retentionsrätt i det gällande uppstår en intressant situation, som verkar oprövad.xiii Innehavet sker då för förvararens räkning istället. Vid pant i lös egendom kan pantsättarens tillfälliga rådighet över panten vid vissa förhållanden läkas och pantsättningens giltighet återuppstå. Med stöd i rättspraxis ger Håstad en bild av att rådigheten ska ha vara misstagsbetonad, omgående åtgärdad och att pantsättaren ska sakna medgivande att rättsligt förfoga över panten.xiv Överfört på retentions- och stoppningsrättsfallet blir inte utfallet tydligt. Giltigt utövande av stoppningsrätt efter att varan innehafts för köparens räkning men blivit föremål för retentionsrätt synes inte utesluten, men inte heller självklar. Varans tradition enligt avgörandet i NJA 1985 s. 879 skulle alltså eventuellt kunna dras tillbaka av säljaren genom att denne utlöser ianspråktagande av retentionsrätt genom att inställa betalning av speditionskostnaderna, en andrahandsväg till innehållande av prestationen vid befarat avtalsbrott.

De sakrättsliga följderna av besittningsläget påverkar säljarens ställning i köparens konkurs. Ianspråktagen stoppningsrätt innebär utövad separationsrätt i köparens konkurs om den också tas vidare till hävning, emedan säljarens underlåtenhet därvid placerar dennes krav på köpeskillingen som en oprioriterad konkursfordran. Skillnaden mellan de två positionerna i förhållande till konkursen är nära på så stor som möjligt i svensk rätt, varvid stoppningen är mycket viktig för säljarens intressen.

Vid transportköp förekommer överlåtelse av äganderätten till visst gods genom utfärdande av fraktdokument som ger innehavaren rätt till det vid företeelse hos transportören, så kallat konnossement.xv Idén bakom konstruktionen är att säljaren ska kunna inleda varutransporten och sälja varorna eller andel däri medan transporten är pågående, vilket medför att laglig mottagare inte behöver fastställas på förhand. Dokumentet ger normalt rätt att uthämta godset på lossningsplatsen och då uppträda som dess lagliga ägare på grund av dokumentinnehavet. Men 61 § st. 2 KöpL anger att säljaren vid befarat avtalsbrott har rätt att stoppa utlämningen oavsett vilka transportdokument som åberopas hos transportören. Det innebär att en utövad stoppningsrätt hindrar exempelvis utmätning av konnossementshandlingar, eller realiserande av pant i sådana, för innehavarens borgenärers räkning. Om inte den processen också innebär att säljaren får godtagbar säkerhet för köpeskillingen, vill säga, annars realiseras ju hävningsgrundande avtalsbrott. Även i det här avseendet är stoppningsrätten alltså ett kraftfullt redskap för att nå borgenärsskydd.


5 Sammanfattande anmärkningar

Så långt är stoppningsrätten i en stark ställning gentemot köparens borgenärer om den görs gällande. Dess brytande kan inte ske med mindre än att det ställs godtagbar säkerhet för köpeskillingen. Det kan ifrågasättas hur befogat det stora hoppet i ställning vid köparens inträde som huvudman gentemot innehavare/speditör är, resurskostnaden för påverkan av lagerhållning eller ändring av transportväg är en annan än den för uthämtning och har samma akuta påverkan på säljarens rätt. Möjligheten till stoppning vid besittarens tagande av godset i anspråk genom retentionsrätt är som sagt oklar. Tydligt är att det för säljarens del är av stor vikt att stoppningsrätten tas i anspråk när tydliga tecken på insolvens eller andra starka skäl för befarande av avtalsbrott är för handen. Uppmärksamheten därvid är betydelsefull, kommer varan i köparens besittning riskeras att både den och återstående köpeskilling endast kommer köparens borgenärer till godo vid konkurs.

Säljarens ansvar för vem vederbörande gör affärer med och för bedömning av dennes solvens är enligt vad som framkommit långtgående. Stoppningsrätten är däremot ett starkt motmedel, som effektivt kan säkerställa att en engagerad säljare slipper gå förlustig både vederlag och försåld vara på grund av köparens obestånd. Den sakrättsliga dimensionen är tämligen problemfri och förutsägbar på grund av den underliggande traditionsprincipens avgörande betydelse, men det kan tänkas uppstå svårigheter vid exempelvis konflikt gällande en stoppnings giltighet eftersom befordraren då kan vara tvungen att bedöma läget och besluta om vem som har mest rätt till godset. En annan antyddes ovan, situationen att retentionsrätt görs gällande och förändrar för vems räkning innehavet sker. Den kunde vara ett intressant föremål för en mer djupgående, framtida analys.


Noter:
i Se exempelvis Torgny Håstads hänvisning till doktrinens utvärdering av traditionsprincipen i tillägget till NJA 2008 s. 684 eller Joel Samuelssons utvärdering av en rättsdogmatisk gränsdragning i avhandlingen Tolkning och utfyllning, Iustus förlag, Uppsala, 2008.

ii Bland andra är insolvensrätt, frakträtt och internationell privat- och processrätt förtjänta omnämnande. Köplagens, enligt huvudregeln i 3 §, dispositiva karaktär medför att avtalstolkningens komplexitet kan aktualiseras i sammanhanget.
iii Detta framgår av 61 § KöpL och motiven enligt prop. 1988/89:76 s. 176-177. Det är en nyhet jämfört med 39-41 §§ 1905 års köplag, som behandlar säljarens stoppningsrätt.
iv Bland andra intar Hellner, Speciell avtalsrätt II:2, s. 103, samma inställning. Stoppning av pengar skulle kanske kunna göras gällande oftare än vad som är vanligt, se exempelvis Håstads anmärkning i tillägget till NJA 2007 s. 599 om att den kunde tagits i anspråk i det fallet.
v Säljare har annars detentionsrätt enligt 10 § KöpL.
vi Prop. 1988/89:76 s. 176ff.
vii Att använda stoppningsrätten som säkerhetsrätt när endast en mindre del av kreditköpets penningprestation återstår att betala, trots att en väsentlig del av återstoden kan befaras inte bli erlagd, vore en oproportionerlig åtgärd sett till de innehållna prestationernas respektive storlek. Se prop. 1988/89:76 s. 177, uttrycket förpliktelser förekommer endast i relation till avtalet och sätts inte i samband med stoppningstillfället, med reservation för att detta har besvarats annorlunda i doktrinen.
viii 61 § st. 3 KöpL, meddelandet ska genast avsändas, enligt 82 § samma lag krävs att det sker på  ändamålsenligt sätt.
ix 61 § st. 4 KöpL.
x Håstad, Sakrätt, s. 23ff.
xi HD har prövat en sådan fråga i NJA 1986 s. 136, där nyttjanderätt till skogsmark ansågs kunna vara föremål för stoppningsrätt enligt reglerna i 39-41 §§ i 1905 års köplag. Motsvarande rättsläge torde fortfarande vara gällande, prop. 1988/89:76 s. 176ff diskuterar inte någon sådan inskränkning.
xii 61 § KöpL e contrario, det förutsätts i lagtexten att godset är på väg eller ännu inte utlämnats till köparen.
xiii De viktiga stoppningsrättsliga avgörandena är inte så många. Sedan NJA 1985 s. 879 och 1986 s. 136 har inte några av betydelse nog för att Zackariasson i SvJT 2003 s. 803 ska ta upp dem fällts. Med anledning av att den frågan redovisas som oklar av Zackariasson kan antas att det omkring 2003 inte fanns ytterligare klargöranden från HD.
xivHåstad, Sakrätt, s. 290-291.
xv Håstad, Köprätt, s. 179ff redogör för några problematiseringar av konnossementsinstitutet i stoppningsrättsligt hänseende.



Källförteckning:
1 Tryckta källor


Litteratur

Hellner, Jan, Hager, Richard, H. Persson, Annina, Speciell avtalsrätt II:2 Allmänna ämnen, 4 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2010.

Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2008.

Håstad, Torgny, Köprätt, 6 uppl., Iustus förlag, Västerås 2010.

Sveriges Rikes Lag 1930, Världslitteraturens förlag, Malmö 1930.


Tidskrifter

Zackariasson, Laila, Svensk Juristtidning 2003 s. 753, Svensk rättspraxis.


Propositioner

Prop. 1988/89:76 Ny köplag


2 Rättsfall

NJA 1985 s. 879

NJA 1986 s. 136

NJA 2007 s. 599

NJA 2008 s. 684