måndag 18 juni 2012

En påminnelse om Sture Bergwall

Det pågår en omstöpning av den allmänna bilden av Sture Bergwall, som under en tid kallade sig för Thomas Quick och dömdes för åtta av trettio erkända mord.

Hittills är två morddomar omvärderade och en tredje kommer eventuellt att omvärderas i dagarna.

Personer som Jonas Inde och Hannes Råstam, må han vila i frid, marknadsför en föreställning om Bergwall som helt oskyldigt dömd. Det återkommer också liknande uttryck från hans advokater och andra mediapersonligheter. De verkar alltså vilja sätta sig över utskrivningsprövningen.

Med tanke på att Bergwall är dömd till rättspsykiatrisk vård, inte fängelse, är det antagligen inte lämpligt att beslut om försättande på fri fot fattas indirekt, genom resning i morddomarna. Istället bör den medicinska personalen ta det ansvaret.

Bergwalls kriminella bana började tidigt, redan som nittonåring våldtog han en pojke på sitt dåvarande jobb och försökte strypa denne. Åtminstone fanns tydliga tecken på strypning och annat våld på pojkens kropp. Jämte tre andra övergrepp dömdes han då till rättspsykiatrisk vård. En tids blandmissbruk av lösningsmedel och narkotika föregick de brotten. Under rättegången uppträdde han också nonchalant och förringande av sina gärningar, enligt styvpappan till ett av offren, som då var nio år gammal.

Efter lite mindre än ett år senare försöksutskrevs Bergwall, i samband med vilket en vårdare från anstalten försvann, något som Bergwall senare ska ha uppgivit för polisen att han var inblandad i. Det ledde aldrig till åtal. Något därefter angriper han en klasskamrat över en fråga om Nietzsches övermänniskoideal, återigen med strypning. Det anmäldes aldrig men återkom i vittnesförhör 1995 under en av Thomas Quick-processerna.

Några år senare var Bergwall på fri fot efter ännu en interneringsperiod, i Uppsala och försökte då döda igen, denna gång en främmande man han träffat på en gayklubb. Bergwall följde med honom hem och angrep honom där med en stekpanna och en kniv, ett mordförsök som nästan lyckades. På grund av den pågående rättspsykiatriska behandlingen lämnades åtalsunderlåtelse. Offret vittnade om att Bergwall kallt hade torkat av kniven och lämnat honom att dö av förblödning.

Efter detta försökte sig Bergwall på kioskbranschen, resulterande i ett par förlustaffärer. Det kulminerade i att han stal från en bingohall han jobbade i under det sena åttiotalet, pengar som inte återfunnits och eventuellt hamnade hos hans då sextonåriga kompis och kompanjon, vilken också var inblandad i ett bankrån som sannolikt var en hämnd för ett ej medgivet banklån. Bergwall har berättat för rättspsykologen Sven Å. Christianson att kioskerna var ett sätt att komma nära pojkar, s. 412 i boken I huvudet på en seriemördare, en uppgift som sätter den här artikeln i ett obehagligare ljus. Sextonåringen bodde hos Bergwall och Bergwalls bror omvittnar i boken Min bror Thomas Quick att han var medveten om att de hade en sexuell relation, åtminstone från Sture Bergwalls sida, vad nu det ska betyda.

Pojkens mamma var kompanjon i den sista kioskrörelsen och utsattes när hon ville avbryta samarbetet för hot. Ett skäl hon uppgivit var att det försvann pengar ur verksamheten, vilken var en nystart efter att en tidigare gemensam kiosk brunnit ned och blivit ett försäkringsfall. Efter detta skedde stölden från bingohallen, 145000 kronor, som i Bergwalls version egentligen var ett rån han utsatts för, något som polisen inte trodde på. Han golade också ned den sextonåriga pojken han umgicks med i samband med detta. Samma år tar han med sig pojken på ett bankrån där de tog en bankman gisslan, som pojken sedan åkte med till banken för att hämta pengar, medan Bergwall stannade i hans hem och där höll bankmannens son och hustru som gisslan. Bergwall misshandlade bankmannen. När han sedan döms är det för grovt rån, grov stöld, mordbrand, grovt bedrägeri och stöld. I hovrätten frikänns han från mordbrand och grovt bedrägeri, bland annat på grund av att pojkens flickvän vittnat om att det skulle ha varit han som anlade branden. Det har han själv senare påstått var för att imponera och den är alltså ouppklarad.

Bergwall återintas då på rättspsyk, blir efter ungefär ett år friskförklarad, eller närmast så, i samband med vilket han plötsligt börjar erkänna diverse mord. Åtta av dessa fälls han sedan för, vilket numera är välkänt. 1994 uppdagades att han hade en samling barnpornografiskt material inne på den rättspsykiatriska anstalten.

Numera bloggar och twittrar han aktivt, söker sympati och skyller konsekvent ifrån sig på samhället, droger, rättslig personal och vårdare av olika slag. Jag har svårt att se exempelvis detta som ett hälsotecken, samma lika med det ständiga förtalandet av de personer som var inblandade i Quick-processerna. Tillsammans med Jonas Inde och en grupp andra marknadsför han sig som ett offer och en stackare, ibland med följden att han faktiskt uppfattas som helt oskyldig.

Att det finns människor som är oroliga för att Bergwall försätts på fri fot igen är undanskymt i det offentliga samtalet om honom. Givetvis är Quick-processerna en skandal, åtminstone delvis, men med några mordförsök, pedofila sexuella övergrepp, misshandlingar och liknande i garderoben kan inte resningarna få vara hela berättelsen.

1 kommentar:

  1. Linköpingsdoktoranden22 augusti 2012 05:04

    Jag tänkte på dig när jag läste Göran Lambertz inlägg i DN häromdagen. Du har säkert läst det (http://www.dn.se/debatt/forhastade-slutsatser-i-fallet-thomas-quick). Fler än du verkar alltså skeptiska till det stora fokuset på Bergwall/Quicks totala oskuld.

    SvaraRadera

Creeper