Läser en artikel om ironier som följd av att jag kikade in på wikipediasidorna om Paul Feyerabend och hans anarkistiska epistemologi. Det slår mig att juridiken nu under senmoderniteten är ironisk. Mycket handlar om att traggla genom tolkningsmetodologiska hierarkier som ytterst motiveras av ändamålsargument (verkar det inte stämma? visa mig ett enda alternativ, förslagsvis att en tolkningsmetod kan ha företräde av estetiska skäl!), inte sällan fram tills det att så kallad teleologisk tolkning (ändamålstolkning på svenska) i ljuset av förarbeten eller någon internationell domstols tidigare domar återstår. Juristen är en spåkärring som låtit sig indoktrineras nog i de rättsliga irrgångarnas semiotik för att kunna förutsäga med åtminstone någon påtaglig grad av säkerhet vilka ändamål reglerna på ett visst område har i domstolens ögon, eller kanske en mentalist skicklig nog för att kunna bestämma åt domstolen vilka dessa ändamål är. Viktigt i rättslig argumentation är att visa hur väl en viss tolkning tillämpad på ett visst fall överensstämmer med tolkningsföremålets ändamål, varvid spåkärringsrollen kommer väl till pass. Om några år kommer jag att ha fyllt ut modellen med fler komponenter, förhoppningsvis åtta stycken så att den stilrent kan identifieras som juridikens överensstämmelse med det theravadiska lärans hjul och juristens roll som gemensam med den kontemplativa munkens.
Tidigare under terminens gång hade jag förmånen att ha docent Joel Samuelsson som seminarielärare. I seminariegruppen har ibland hörts klagomål på hans meditativa, långsamt systematiska sätt att föra uppgiften från utgångspunkten till de slutsatser han bestämt sig för borde vara mest lärande för gruppen att nå. Som pedagogisk metod finns det givetvis både för- och nackdelar med tillvägagångssättet, men illustrationen av noggrannhetens och saktmodighetens betydelse för god juridik var åtminstone för mig synnerligen tydlig och givande. Av en händelse fick jag händerna på hans avhandling (om du givare läser detta, skriv en kommentar här och vet med dig att det var och är en oerhört uppskattad gåva jag kommer att bära med mig under många år framöver!) vilket blev en plattform för förståelse av hur gällande rätt kan betraktas och behandlas genom senmoderna filosofers tankestrukturer. Huvudsakligen begagnar sig Samuelsson av Wittgensteins sätt att komma nära det som faktiskt finns i vetandet och tänkandet, både på de villkor som gäller för tänkandet och vetandet självt samt de villkor som gäller för språket och bilder. Föremålet för hans betraktelse och behandling är åtskillnaden mellan att tolka avtal och att fylla ut avtal. Det är en bedräglig distinktion, det verkar lätt att fastslå att tolkning har vad som avtalats till grund för sig, emedan utfyllandet då skulle ha gällande rätt utom avtalet som källa.
Enkla lösningar råkar dock inte vara tillfredsställande. Det finns alltid problem att lösa och lösningarna för med sig sina egna svårigheter. En egenhet på avtalsrättens område ligger i att avtal inte är fastslagna, absoluta och läsbara såsom lagtext, vilken ju går att bläddra fram i svensk författningssamling, utan ett avtal är en metafysisk existens. Pappret på vilket avtalsvillkoren nedpräntats och bokstäverna där är bara en avspegling av det egentliga avtalet, som ju utgörs av vad parterna bestämt sinsemellan oavsett vad avtalspappret påstår. Ordalydelsen behöver inte vara avtalsinnehållet. Detta är en aspekt av rättsordningen och samhällets normsystem, som får sin rationalitet bland annat utav att om parterna avsåg avtala något annat än vad som står i avtalshandlingarna, så ska det gälla istället. Och det gäller med samma kraft som andra rättsregler, men bara mellan parterna (med något enstaka apart undantag). Av rättsordningens regler följer alltså att avtalets regler gäller, därför är förutsättningen för avtalets rättsliga giltighet att det tyst fylls ut med gällande rätt av vilken samma giltighet följer. Det finns hela tiden en cirkelrörelse där de föregående normerna ger de senare rättslig kraft, eller en enkelriktad rörelse från överordnade normer till underordnade om man är lagd åt det teoretiska hållet (nackdelen med Grundnorm är att den inte är uttryckligt definierad eller stadfäst och därför inte är synlig nog att behandla juridiskt, det går heller inte att enkelt komma över invändningen om oändlig normregress med mindre än att Gud vill det).
Så dyker utfyllningen upp som ett framfall mitt i tolkningsmetodens legitimitet. Det behöver inte vara ett problem, föreslår Samuelsson. Trots att distinktionen utförligt och noggrannt förts in i den svenska rättsdogmatiken av det förra århundradets rättsligt tänkande giganter, trots att den har en tendens till självmotsägelse eller teoretisk implosion (och en väldigt, väldigt undanskymd roll i rättspraxis), så är den inte dålig. Avhandlingen gör inte helt klart varför den inte är dålig, författaren antyder också att just den poängen inte bör göras alltför explicit och strukturerad. Genom att dissekera den konstruerade uppdelningen åskådliggör författaren en mängd intrikata egenskaper hos svensk juridik och det senaste seklets rättshistoria. Han bollar också sina idéer mot sådana kulturella figurer som Krazy Kat (egentligen mot en sidokaraktär i serien) och Humpty Dumptys diktning (vilken har figurerat åtskilligt i engelska domstolar), med samtidigt underfundiga och klipska resultat.
Avhandlingen Tolkning och utfyllning omfattar omkring 660 sidor. Det är tät juridisk analys hela vägen, ingenting är onödigt eller opassande på sin plats. Ett förvånansvärt lättläst och ändå kraftfullt verk, lärande både för mig som ännu inte har en juristexamen och, misstänker jag, de som tillbringat decennier i juridisk yrkesverksamhet.
För att göra sin akademiska roll ytterligare rättvisa har Samuelsson fortsatt att bära sitt skägg genom avtalstolkningens andaktsrum. Idag finns ett uppföljande bokverk utgivet, med den eggande titeln Tolkningslärans gåta. I slutet på förra året publicerades ett utdrag i serien Working Papers från juridiska institutionen vid Uppsala universitet, här eller i Googles cache. Jag har ännu inte läst boken, däremot utdraget, och är visserligen övertygad om att det är ett intressant verk, men det känns som att det utlovade resultatet, slutpunkten i projektet som nås i boken, kanske kommer att framstå som lite för stelt, lite för rättsdogmatiskt, på samma sätt som distinktionen mellan tolkning och utfyllning. När jag i brist på stimulerande jobb tar mig in på den akademiska karriärvägen om tio år, kanske jag tar mig för att underkasta hans förslag på lösningar till tolkningslärans gåta en behandling sådan som den i hans avhandling, just i syfte att analretentivt kritiskt-teoretiskt rasera dem för att sedan låta det hela ligga och säga: det är nog inte så dåligt ändå, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar