Följande text är mitt svar på en inlämningsuppgift om max tolv tusen tecken, på tema rättsfallsanalys där varje student tilldelades tre rättsfall och med utgångspunkt i dessa skulle framlägga ett juridiskt arbete. Mitt resultat är magert, texten uppehåller sig alldeles för mycket vid de enskilda rättsfallen och alltför mycket av den analytiska behandlingen utgick på grund av platsbrist. Det gav sextio procent av möjliga poäng, med kommentaren att det inte fanns några materiella fel i arbetet, vilket jag var orolig för med anledning av att jag två gånger tillbakavisar ståndpunkter justitieråd intagit i frågorna som behandlas i domsreferaten. Att underförstått säga att HD-ledamöter har fel känns nog för de flesta juriststudenter något vågat. Poängavdragen var för alltför långa meningar, att det i rubriken står sold och inte tjänst, samt att litteraturlistan inte är en litteraturlista (utan ett kort kåseri över litteraturen jag använde, och litteratur jag inte använde). Anmärkning gavs också på rättsfallens ordning i arbetet, som ju inte är kronologisk. Jag undrar över varför det är ett problem värt att anmärka på, i ett arbete så begränsat att utrymmet för metoddiskussion kan med fog betraktas som obefintligt. Möjligheten att ta reda på saken lät jag gå mig ur händer, jag gick istället på en föreläsning i arbetsrätt som var dubbelbokad med återkopplingstillfället. Vid senare tillfälle kan jag publicera domsreferaten på bloggen, eftersom jag inte kunnat finna dem på nätet tror jag att det vore en god gärning att göra.
1 Inledning
“Någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens egen kan icke uppställas”.1
Ett starkt påstående, om att en del av rättsordningen är definitivt oåtkomlig för rättsligt normerande. Det ligger en utmaning i påståendet, som avses hanteras åtminstone ytligt i det följande.
Föreliggande PM redogör för hur insikt och agerande på mellanmans sida avseende omständigheter vid avtalsförhandling kan inverka på avtalets materiella innebörd och följder vid tvistemål därom. Särskilt avseende fästs vid tillräkneligheten av insikt hos viss typ av mellanman till huvudmannen. Som primärt underlag används tre referat ur Nytt Juridiskt Arkiv (NJA), NJA 1949 s 134, NJA 1968 s 3032 och NJA 1986 s 596. Undersökningen eftersträvar ett med underlaget avgränsat klargörande av vad som kan medföra att Högsta Domstolen (HD) vid lösning av ett visst slag av avtalsrättslig tvist håller en part ansvarig för
kunskap, vilken under avtalets tillkomstfas endast var tillgänglig för partens ombud; den så
kallade mellanmannen och dennes insikt.
2 Allmänna synpunkter
Gemensamt för avgörandena är att de rör avtalsrättsliga tvister, där mellanmän utan fullmakt att för sina huvudmäns räkning ingå avtal deltagit i avtalsförhandlingar i huvudmännens ställe.3 För att lösa tvisterna, för att fastställa vad som avtalats och hur, har HD behandlat en av avtalsparterna som om denna hade kännedom om sakförhållanden som vid avtals ingående endast var tillgänglig för mellanmannen.4 2.1 NJA 1986 s 596
I det här avgörandet synes HD vara av den uppfattningen att det åligger mellanmannen snarare än konsumentparten att informera näringsidkaren5 tillika huvudmannen, med vilken konsumenten avser ingå avtal, om sådant som förekommit vid förhandlingarna.6 Detta förutsatt att näringsidkaren organiserat sin verksamhet på ett sådant sätt att anbudsupptagning från konsumenter sker via mellanmän, i fallet i fråga en egenföretagande försäljare för huvudmannens räkning.7 Insiktsförskjutningen betraktas alltså som en rimlig huvudregel förutsatt att en näringsidkare i relation till konsumentpart valt att använda mellanmän som
verksamhetsmodell, även om mellanmännen agerar oberoende av näringsidkaren och inte har behörighet annat än för att uppta anbud som sedan avslås eller accepteras av huvudmannen.
Det finns en slags culpabedömning i detta, näringsidkaren har beslutat att organisera sin verksamhet på ett visst sätt och får därför stå risken för sin egen underlåtenhet att påverka konsumentens uppfattning om avtalets innehåll, innan åberopande av förpliktelser i detsamma gentemot den andra avtalsparten företogs.8
Informationen i den kunskap som tillräknades huvudmannen ansågs av HD ha relevans som avtalstolkningsdata, tvisten gällde innehållet i det avtal som konsumenten ingått med näringsidkaren och huruvida detta förband konsumenten att betala för varor eller tjänster utöver vad det skrivna avtalet omfattade.9
2.2 NJA 1949 s 134
Majoriteten i HD nådde slutsatsen att förmånstagarens ombud var på sådant sätt ansvarig för förhandlingarna att dennes insikt borde tillräknas densammas huvudman.10 Särskild vikt lades vid att utan ombudet hade huvudmannen rimligen inte kunnat framförhandla de förmånliga villkoren och att han heller inte aktivt bidrog därtill trots sitt närvarande vid förhandlingarna.11 Tvisten gällde tolkning av en avtalsklausul om konkurrensförbud och i likhet med 1986 års fall hålls huvudmannen ansvarig för sin underlåtenhet att delta i
avtalsförhandlingarna genom att mellanmannens insikt i dessa tillräknades honom.12 Konkurrensförbudets innehåll ansågs alltså ha den betydelse mellanmannen och den andra förhandlingsparten under förhandlingarnas slutfas delade uppfattning om.13 Ett av de skiljaktiga justitieråden, Lind, invände att ett till huvudmannen tillräknande av mellanmannens insikt egentligen inte var nödvändigt för att döma i målet till föreningens
fördel. Förmånstagarens närvaro vid förhandlingarna och vad han borde själv ha insett om ändamålet med konkurrensklausulen ansåg justitierådet vara tillräckligt för att binda förmånstagaren till föreningens åsyftade innebörd av bestämmelsen, oberoende av ombudet.14
Mot detta kan invändas att det torde vara en starkare argumentation att hämta resonemangsgrunden i vad som faktiskt kommit någons ställföreträdares till kännedom sammantaget med denne någons passivitet under förhandlingarna, istället för att utgå från vad någon vid en bedömning post facto borde begripit men underlåtit att närmre undersöka eller söka påverka.
2.3 NJA 1968 s 303
Det här fallet är lite mindre uppenbart ett där insiktsförskjutning används för tvistlösningen. Tidigt i domen redovisas att företagsparten instruerat sina försäljare att utlova varor gratis, i ekonomiskt hänseende, i utbyte mot naturaprestation i form av en värdering av materialet.15 HD fastslog att ett avtal ingåtts med samma innehåll som det undertecknade kontraktet.16 Med hänvisning till företagets vetskap om hur försäljarna instruerats att inleda kontakt med tilltänkta kunder gjorde HD därefter gällande att bolaget borde insett att det för kunderna skulle kunna framstå som att anbudet från bolaget bestod av det utlovade gratismaterialet, inte ett köpavtal enligt slutsedelsblanketten.17 Underlåtenheten att för den andra avtalsparten klargöra företagets uppfattning om avtalets innehåll innan åberopande av dess giltighet, med de förpliktelser å kundens sida som följde därav, gavs alltså betydelse för hur mellanmannens insikt i avtalsförhandlingarna hanterades av HD.
Företaget hade som rutin att via telefonsamtal få bekräftelse på köpvilja hos kund som undertecknat kontrakt som sedan återsänts från försäljarna, slikt samtal ska enligt referat av tingsrättsdomen skiljaktige rådmannen Bruzelius ha företagits. Det torde dock inte vid telefonsamtalet ha framkommit att företaget ansåg att en ekonomisk prestation förväntades, eftersom medkontrahenten inte i det läget opponerade sig och således avbröt avtalets uppkomst.18 Även i det här fallet förelåg alltså en passivitet på huvudmannens sida.
Justitierådet Håstad har kommenterat hur HD dömde i det här aktuella fallet.19 Håstads motförslag framhåller att avtalets giltighet borde ha underkänts på grundval av 30 § och 32 § 1 st avtalslagen20 (AvtL) istället för 33 § samma lag, vilket på grund av ordalydelsen i 30 § st 1 skulle göra insiktsförskjutningen onödig. Mot det förslaget kan invändas att försäljarna enligt vad som framkommer av referatet i NJA inte instruerats att använda utlovandet av gratismaterialet som ett sätt att framkalla undertecknande av avtalet, det är heller inte klarlagt att företaget bort inse att dess försäljare i det enskilda fallet förfarit på ett sådant sätt.21 Det
förelåg heller inte skäl för företaget att anta att förklaringsmisstag förelåg på kundsidan som var starkare än skälen för antagandet att undertecknande part läst kontraktet.22
3 Sammanfattande anmärkningar
Det finns ett mönster i hur HD har resonerat. Dels fastslås att avtal mellan parterna har ingåtts, dels fastslås att tvist föreligger om avtalets innehåll och vilka förpliktelser som följer av det, dels klarlades vad mellanmannen under avtalets tillkomst blivit kunnig om, dels förelåg både potentiell kontroll över mellanmannen och underlåtenhet från huvudmannen att påverka medkontrahentens uppfattning om avtalsinnehållet. I de tre avgörandena har alltså hänsyn tagits till huvudmannens passivitet under avtalsförhandlingarna och att densamma inte har informerat motparten om sin uppfattning om avtalets innebörd innan åberopande av
förpliktelser ur det.
Detta resultat är tydligtvis alltför skissartat, och underlaget alltför magert, för att kunna kallas för en allmän rättsregel. De behandlade domsluten kan också utsättas för invändningar som försvagar argumentationskraften i insiktsförskjutningsmetoden för ådagaläggande av avtalsinnehåll. Inte desto mindre ser jag ett mönster, en slags culpabedömning av hur allvarlig huvudmannens passivitet bör anses som och därmed huruvida denne ska anses besitta mellanmannens förhandlingsinsikt.
4 Litteratur
Till min hjälp under utverkande av det föregående har jag haft Samuelsson, Joel och Melander, Jan, Tolkning och tillämpning, 2 uppl., Iustus förlag, Mölnlycke 2009. Särskilt anmärkningen på s 197 om lärobokens natur och hur inlärning av juridisk metod bör företas har fått mig att försöka så långt som möjligt hantera rättsfallen på sina egna villkor och efter min egen förmåga, utan att mer än nödvändigt söka vägledning hos författare av juridisk doktrin. Det betyder inte att jag är omedveten om att (bland andra) Rolf Dotevall givit
upphov till facklitteratur som behandlar just mellanmansrätt; det betyder bara att jag funnit Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12 uppl., Juristförlaget i Lund, Danmark 2008, och Adlercreutz, Axel och Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6 uppl., Juristförlaget i Lund, Polen 2010 tillsammans med nämnda metodlärobok tillräckligt försvårande att tolka och analysera rättsfallen mot bakgrund av.
1 NJA 1949 s 134, stycke 8 i Högsta domstolens domskäl.
2 I hänvisningarna till 1968 års avgörande anges sida stycket finns på, istället för vilket stycke i domskälen som avses. Skälet till detta är otydlighet därom i den kopia av rättsfallet jag har tillgång till vid tidpunkten för uppgiftens slutförande. Det är en olycklig inkonsekvens jag föredrar över bristande träffsäkerhet i hänvisningarna, och jag hoppas att läsaren kan ha överseende med den.
3 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “visserligen icke behörig att”. NJA 1968 s 308, stycke 2, “L har icke visat att”. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “har inte varit ombud […] och har inte haft behörighet att”.
4 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl. NJA 1968 s 308, stycke 4. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl.
5 Jag har valt att följa terminologin i avgörandet och refererar till konsumentens medkontrahent som näringsidkaren, vilket inte refererar till försäljaren trots att även denne var att betrakta som näringsidkare.
6 NJA 1986 s 596, stycke 2 i HD:s domskäl, om bevisbördans placering vid entreprenad åt konsument enligt NJA 1975 s 280. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “[o]m en näringsidkare […] bör utgångspunkten vara [att mellanmannens insikt] tillräknas näringsidkaren”.
7 NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, om verksamhetsorganisation. NJA 1986 s 596, stycke 1 i referatet av tingsrättens dom, bolagets talan, om försäljarens ställning i relation till näringsidkaren.
8 Enligt vad konsumenten anförde i tingsrätten, stycke två i referatet av tingsrättsdomen, uppfattade denne fakturorna för monteringen som en reklamationsgrund och ej i enlighet med avtalet. Näringsidkaren var av uppfattningen att avtal träffats om att monteringskostnaden var avtalad om, varför tvisten togs upp i rätten. Se också hänvisningarna under not 6 angående näringsidkares ansvar för passivitet ifråga om prisöverenskommelser i konsumentrelationer.
9 NJA 1986 s 596, stycke 1 i HD:s domskäl, där avtalshandlingarna betecknas som “leveransavtal” och
“orderbekräftelse”. Dessa inkluderade inte prisuppgift rörande montering av det beställda materialet, se stycke 3 i samma domskäl.
10 NJA 1949 s 134, styckena 1 och 8 i HD:s domskäl.
11 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “uppenbarligen […] haft ringa möjlighet”, och stycke 1 i HD:s domskäl, “A L, som själv var tillstädes, synes icke personligen hava tagit någon mera väsentlig del i överläggningarna”.
12 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl.
13 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “[mellanmannen] hade emellertid […] kännedom om sagda inställning”.
14 NJA 1949 s 134, justitierådet Linds skiljaktiga mening, huvudsakligen stycke 4.
15 NJA 1968 s 308, stycke 1, “[d]et var enligt bolagets idé som dess försäljare [...]”.
16 NJA 1968 s 308, stycke 2, “avtal träffats på de villkor slutsedeln upptar”.
17 NJA 1968 s 308, stycke 5, “[b]olaget måste antagas ha insett att [...]”.
18 NJA 1968 s 305, stycke 1 i skiljaktiges mening. Se också NJA 1968 s 308, stycke 2, “ej heller för annan behörig företrädare för bolaget klargjort sin uppfattning om villkoren”.
19 NJA 2002 s 244, justitierådet Håstads tillägg för egen del.
20 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
21 Jag påstår alltså att företaget inte avsåg framkalla kundernas undertecknande genom marknadsföringsmetoden, däremot avsåg det givetvis öka sin försäljning genom att dess försäljare oftare skulle komma presumtiva kunder inpå livet med gratismaterialet som lockbete. Det skulle också kunna anses orimligt att låta 30 § AvtL i betydande grad omfatta situationer där avsikt att svikligen förleda till rättshandlande inte övertygande kan visas ha förelegat.
22 Jag påstår alltså att företaget inte hade goda skäl att anta att återsända undertecknade kontrakt till övervägande del representerade förklaringsmisstag och endast avsåg det utlovade gratismaterialet. Likt HD i fallet finner jag det befogat å företagets sida att utgå ifrån att någon som undertecknat ett kontrakt också läst detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar