Som Leonard Cohen sjöng.
De fattiga förblir fattiga, de rika blir rika.
Efter en sommar av arbete, åtminstone sex veckor av tio, har jag ännu inte fått ut en krona. Egentligen borde jag ha fattat det, man ska aldrig jobba för sina föräldrar, om inte dessa är... just det. Rika.
Så jag är tillbaka där jag var för ett år sedan. Trots att CSN-ansökan äntligen beviljades i våras och jag har tagit mina poäng, så har jag inte råd att betala hyran för sommaren. Min fästmö beviljas inte CSN som följd av att hon inte klarat av att ta sina poäng, detta trots att hon är sjukskriven sedan i våras.
Förhoppningsvis kommer min hyresvärd gå med på att jag skjuter upp min hyra ytterligare en månad, men det är liksom ingen tröst. Vi har ju iallafall inte råd med käk, kurslitteratur eller sådana där småsaker som gör vardagen lättare.
Och jag är inte ensam. I EU är omkring var fjärde vuxen arbetslös, miljoner människor har trots arbete knappt råd att äta och bo. Tjugosju procent av de svenska ungdomarna är arbetslösa. Vem är det som äter upp västvärldens kapital? Varför känns det som att min samhällsklass dömer mig och många andra till ett liv på marginalerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar