Denna PM gav 75 % av maxpoäng på termin 3 vid Uppsala universitet. Fotnoterna har förpassats till slutet, som slutnoter, i övrigt är texten oförändrad.
1 Inledning
Bedömning av rättssystematisk ställning hos rättskonstruktioner kan vara en mycket omfattande verksamhet.i Stoppningsrättens sakrättsliga ställning är ett sådant ämne, där köplagens (KöpL) 61 och 63 §§ av sakrättens tredjemansperspektiv direkt sammankopplas med mycket innehållsrika och betydelsefulla rättsområden.ii Avgränsningen blir därav kritisk för utvärderingens genomförbarhet. I det följande kommer huvudsakligt fokus riktas mot stoppningsrättens jämförbarhet med andra säkerhetskonstruktioner med särskild upptagenhet vid besittning och rådighet som avgörande för giltigt borgenärsskydd.
Det typfall som behandlas har en solvent naturagäldenär som stoppande part. Penninggäldenärens solvens är en öppen fråga, men avtalsbrott kan som utgångspunkt befaras enligt rekvisiten i 61 § KöpL. Penninggäldenärens stoppningsrätt är i allt väsentligt densamma som vid naturaprestation och omfattas av samma regler.iii Den kommer alltså till uttryck även med den valda typiska utgångspunkten. Utgångspunkten är vald med hänsyn till situationens vanlighet jämfört med stoppning av penningprestationen i kontraktsförhållanden.iv
2 Stoppningsrättens huvuddrag
Stoppningsrätten är en del av köprätten och förutsätter att någon form av kreditköp eller liknande föreligger.v En säljare som fått fullt betalt eller säkerhet ställd för köpeskillingen har inte rätt att hålla inne varan, 10 § KöpL motsatsvis och 61 § st. 4. KöpL öppnar för två möjligheter till att göra stoppningsrätt gällande. Den så kallade passiva stoppningsrätten stadgas i 61 §, vars tillkomst genom 1990 års köplag utökade grunden för giltig stoppningsrätt jämfört med 1905 års 39 §. Hur den nya paragrafens utelämnande av konkret angivna omständigheter på gäldenärens sida till förmån för en renodlad generalklausulskonstruktion, tillsammans med en övergång från rekvisitet ”måste inse” avtalsbrottets förestående till ”starka skäl” att befara avtalsbrott, ska uppfattas är ofullständigt besvarat i motiven.vi Den äldre regleringens krav är fortfarande att betrakta som tillräckliga för giltig stoppningsrätt, men hur mycket svagare skäl som kan ligga till grund för giltig stoppning är oklart. Kvalificering av vilka rättsfakta som kan komma i fråga sker genom begränsning till parts handlingssätt och ekonomiska förhållanden som blivit känt efter avtalsslutet. Avtalsbrottets omfattning ska utsträcka sig till en väsentlig del av partens förpliktelser. Det får förstås som en hänvisning inte till vad fordran vid stoppningstillfället omfattar, utan till avtalet och vad som är väsentligt sett till dess prestationskrav.vii För stoppningsrättens giltighet krävs också att medkontrahenten genast informeras om åtgärden.viii
En stoppningsrätt som gjorts gällande kan därefter brytas på några olika sätt. Blir det klargjort att den stoppande saknar starka skäl för att befara avtalsbrott saknar åtgärden grund och ska upphöra. Ställer köparen godtagbar säkerhet för hela eller återstoden av köpeskillingen ska stoppningen också upphöra.ix Detsamma följer också av att godset kommer i köparens besittning, genom vilket traditionen fullbordats och säljarens sakrätt fullständigt traderats. En avvikelse från den sistnämnda följden föreligger när utlämning till köparsidan skett efter att konkurs utbrutit, varvid 63 § KöpL erbjuder så kallad aktiv stoppningsrätt i form av ett slags legalt hävningsförbehåll. De reglerna är inte av särskild betydelse för den avgränsade utredning som följer, men bör i anslutning till den förstås som en förlängning av stoppningsinstitutets borgenärsskyddande egenskaper.
3 Sakrätternas typer
I sakrättslig terminologi hänförs rättighetstyperna till tre kategorier. Äganderätt, säkerhetsrätt och bruksrätt. Det motsvarar tre roller som rättighetsinnehavare; ägare, panthavare och nyttjare.x Ordningen motsvarar en sjunkande grad av frihet att förfoga över föremålet, där äganderätt är teoretiskt obegränsad i sådant hänseende till skillnad från bland andra panthavares och servitutshavares rättsliga möjligheter. Bruksrätterna faller utanför den här redogörelsens ramar, men det finns viss möjlighet till analogisk stoppningsrätt även vid överlåtelser av sådan rättighet.xi
4 Besittningstagande och borgenärsskydd
Köparen kan till viss del ses som pantsättare av varan till säljaren. I likhet med pantsättning av lös egendom upphör stoppningsrätten i godset när det kommer i köparens, motsvarande pantsättarens, besittning.xii Gränsdragningen därvid är delvis klargjord av Högsta Domstolen (HD) i NJA 1985 s. 879, där speditörens mottagande av meddelande från köparen med innebörd att godsets förvaring därefter var för dennes räkning medförde stoppningsrättens upphörande. För vilken parts räkning varan innehas av besittaren är alltså avgörande och stoppningsrätt måste göras gällande innan köparen haft sådant inflytande på varan. HD argumenterade med påpekande om att köparens meddelande var en åtgärd som ersatte ett uthämtande av varan och stoppningsrättens upphörande på den grunden. Detta i likhet med denuntiation till tredje man om överlåtelse av gods i denne innehar för tidigare ägarens räkning och dess sakrättsliga följder.
Vid sådant fall att innehavaren övergår från att förvara godset för köparens räkning till att göra sin egen retentionsrätt i det gällande uppstår en intressant situation, som verkar oprövad.xiii Innehavet sker då för förvararens räkning istället. Vid pant i lös egendom kan pantsättarens tillfälliga rådighet över panten vid vissa förhållanden läkas och pantsättningens giltighet återuppstå. Med stöd i rättspraxis ger Håstad en bild av att rådigheten ska ha vara misstagsbetonad, omgående åtgärdad och att pantsättaren ska sakna medgivande att rättsligt förfoga över panten.xiv Överfört på retentions- och stoppningsrättsfallet blir inte utfallet tydligt. Giltigt utövande av stoppningsrätt efter att varan innehafts för köparens räkning men blivit föremål för retentionsrätt synes inte utesluten, men inte heller självklar. Varans tradition enligt avgörandet i NJA 1985 s. 879 skulle alltså eventuellt kunna dras tillbaka av säljaren genom att denne utlöser ianspråktagande av retentionsrätt genom att inställa betalning av speditionskostnaderna, en andrahandsväg till innehållande av prestationen vid befarat avtalsbrott.
De sakrättsliga följderna av besittningsläget påverkar säljarens ställning i köparens konkurs. Ianspråktagen stoppningsrätt innebär utövad separationsrätt i köparens konkurs om den också tas vidare till hävning, emedan säljarens underlåtenhet därvid placerar dennes krav på köpeskillingen som en oprioriterad konkursfordran. Skillnaden mellan de två positionerna i förhållande till konkursen är nära på så stor som möjligt i svensk rätt, varvid stoppningen är mycket viktig för säljarens intressen.
Vid transportköp förekommer överlåtelse av äganderätten till visst gods genom utfärdande av fraktdokument som ger innehavaren rätt till det vid företeelse hos transportören, så kallat konnossement.xv Idén bakom konstruktionen är att säljaren ska kunna inleda varutransporten och sälja varorna eller andel däri medan transporten är pågående, vilket medför att laglig mottagare inte behöver fastställas på förhand. Dokumentet ger normalt rätt att uthämta godset på lossningsplatsen och då uppträda som dess lagliga ägare på grund av dokumentinnehavet. Men 61 § st. 2 KöpL anger att säljaren vid befarat avtalsbrott har rätt att stoppa utlämningen oavsett vilka transportdokument som åberopas hos transportören. Det innebär att en utövad stoppningsrätt hindrar exempelvis utmätning av konnossementshandlingar, eller realiserande av pant i sådana, för innehavarens borgenärers räkning. Om inte den processen också innebär att säljaren får godtagbar säkerhet för köpeskillingen, vill säga, annars realiseras ju hävningsgrundande avtalsbrott. Även i det här avseendet är stoppningsrätten alltså ett kraftfullt redskap för att nå borgenärsskydd.
5 Sammanfattande anmärkningar
Så långt är stoppningsrätten i en stark ställning gentemot köparens borgenärer om den görs gällande. Dess brytande kan inte ske med mindre än att det ställs godtagbar säkerhet för köpeskillingen. Det kan ifrågasättas hur befogat det stora hoppet i ställning vid köparens inträde som huvudman gentemot innehavare/speditör är, resurskostnaden för påverkan av lagerhållning eller ändring av transportväg är en annan än den för uthämtning och har samma akuta påverkan på säljarens rätt. Möjligheten till stoppning vid besittarens tagande av godset i anspråk genom retentionsrätt är som sagt oklar. Tydligt är att det för säljarens del är av stor vikt att stoppningsrätten tas i anspråk när tydliga tecken på insolvens eller andra starka skäl för befarande av avtalsbrott är för handen. Uppmärksamheten därvid är betydelsefull, kommer varan i köparens besittning riskeras att både den och återstående köpeskilling endast kommer köparens borgenärer till godo vid konkurs.
Säljarens ansvar för vem vederbörande gör affärer med och för bedömning av dennes solvens är enligt vad som framkommit långtgående. Stoppningsrätten är däremot ett starkt motmedel, som effektivt kan säkerställa att en engagerad säljare slipper gå förlustig både vederlag och försåld vara på grund av köparens obestånd. Den sakrättsliga dimensionen är tämligen problemfri och förutsägbar på grund av den underliggande traditionsprincipens avgörande betydelse, men det kan tänkas uppstå svårigheter vid exempelvis konflikt gällande en stoppnings giltighet eftersom befordraren då kan vara tvungen att bedöma läget och besluta om vem som har mest rätt till godset. En annan antyddes ovan, situationen att retentionsrätt görs gällande och förändrar för vems räkning innehavet sker. Den kunde vara ett intressant föremål för en mer djupgående, framtida analys.
Noter:
i Se exempelvis Torgny Håstads hänvisning till doktrinens utvärdering av traditionsprincipen i tillägget till NJA 2008 s. 684 eller Joel Samuelssons utvärdering av en rättsdogmatisk gränsdragning i avhandlingen Tolkning och utfyllning, Iustus förlag, Uppsala, 2008.
ii Bland andra är insolvensrätt, frakträtt och internationell privat- och processrätt förtjänta omnämnande. Köplagens, enligt huvudregeln i 3 §, dispositiva karaktär medför att avtalstolkningens komplexitet kan aktualiseras i sammanhanget.
iii Detta framgår av 61 § KöpL och motiven enligt prop. 1988/89:76 s. 176-177. Det är en nyhet jämfört med 39-41 §§ 1905 års köplag, som behandlar säljarens stoppningsrätt.
iv Bland andra intar Hellner, Speciell avtalsrätt II:2, s. 103, samma inställning. Stoppning av pengar skulle kanske kunna göras gällande oftare än vad som är vanligt, se exempelvis Håstads anmärkning i tillägget till NJA 2007 s. 599 om att den kunde tagits i anspråk i det fallet.
v Säljare har annars detentionsrätt enligt 10 § KöpL.
vi Prop. 1988/89:76 s. 176ff.
vii Att använda stoppningsrätten som säkerhetsrätt när endast en mindre del av kreditköpets penningprestation återstår att betala, trots att en väsentlig del av återstoden kan befaras inte bli erlagd, vore en oproportionerlig åtgärd sett till de innehållna prestationernas respektive storlek. Se prop. 1988/89:76 s. 177, uttrycket förpliktelser förekommer endast i relation till avtalet och sätts inte i samband med stoppningstillfället, med reservation för att detta har besvarats annorlunda i doktrinen.
viii 61 § st. 3 KöpL, meddelandet ska genast avsändas, enligt 82 § samma lag krävs att det sker på ändamålsenligt sätt.
ix 61 § st. 4 KöpL.
x Håstad, Sakrätt, s. 23ff.
xi HD har prövat en sådan fråga i NJA 1986 s. 136, där nyttjanderätt till skogsmark ansågs kunna vara föremål för stoppningsrätt enligt reglerna i 39-41 §§ i 1905 års köplag. Motsvarande rättsläge torde fortfarande vara gällande, prop. 1988/89:76 s. 176ff diskuterar inte någon sådan inskränkning.
xii 61 § KöpL e contrario, det förutsätts i lagtexten att godset är på väg eller ännu inte utlämnats till köparen.
xiii De viktiga stoppningsrättsliga avgörandena är inte så många. Sedan NJA 1985 s. 879 och 1986 s. 136 har inte några av betydelse nog för att Zackariasson i SvJT 2003 s. 803 ska ta upp dem fällts. Med anledning av att den frågan redovisas som oklar av Zackariasson kan antas att det omkring 2003 inte fanns ytterligare klargöranden från HD.
xivHåstad, Sakrätt, s. 290-291.
xv Håstad, Köprätt, s. 179ff redogör för några problematiseringar av konnossementsinstitutet i stoppningsrättsligt hänseende.
Källförteckning:
1 Tryckta källor
Litteratur
Hellner, Jan, Hager, Richard, H. Persson, Annina, Speciell avtalsrätt II:2 Allmänna ämnen, 4 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2010.
Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., Norstedts Juridik, Vällingby 2008.
Håstad, Torgny, Köprätt, 6 uppl., Iustus förlag, Västerås 2010.
Sveriges Rikes Lag 1930, Världslitteraturens förlag, Malmö 1930.
Tidskrifter
Zackariasson, Laila, Svensk Juristtidning 2003 s. 753, Svensk rättspraxis.
Propositioner
Prop. 1988/89:76 Ny köplag
2 Rättsfall
NJA 1985 s. 879
NJA 1986 s. 136
NJA 2007 s. 599
NJA 2008 s. 684
lördag 14 januari 2012
7 kap. strafflag, om religionsbrott enl. 1930 års lagbok
7 kap.
Om religionsbrott
1 §. Var som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffes med fängelse i högst ett år eller böter.
2 §. Gör man gäckeri av gudstjänsten, så att allmän förargelse därav kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
3 §. Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen, hantverk, eller annat arbete, som uppskov tåla kan; straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker till egen eller annans nödtorft.
4 §. Begår någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom försvårande ansedd.
Kommentar: Notera hur tyskt och komplext språket är. Kommateringar används för att nysta ihop författningsbestämmelserna på ett intrikat och numera bespottat sätt. Det är en genomgående stilistisk nerv i trettiotalets författningsspråk. Regelkonstruktionerna vävs med ett relativt konsekvent kommateringspundande, och för senare tid främmande, ordsföljdsbruk samman, till både diskursivt och strukturellt eleganta samhällsroder. Både vackert och rättstekniskt fascinerande, i de här texterna åskådliggörs både en glömd (eller förkastad) potential hos svenskan som rättskällemedium (finns Kelsens omtvistade Grundnorm i språkspelets premisser, månne?) och en numera sällan förekommande noggrannhet å lagstiftarens sida.
Reglerna motsvarar på sätt och vis de nutida brotten förargelseväckande beteende och hets mot folkgrupp, som ju mycket väl kan betraktas som brott mot samtida civilreligion. Intressant är att numera är den kodifierad i lag, snarare än religiös urkund, men skyddar minoriteters urkunds- eller identitetsförankrade beteendekomplex och allmänna sedvänjor. Då skyddades istället civilsamhällets utvalda urkundstradition mot minoriteternas påhitt. Intressant är att resultatet blir ungefär samma sak.
Att fundera över under vårterminens straff- och processrättsstudier, vad idag motsvarar den försvårande omständigheten att sabbatstid råder samtidigt med en brottslig gärning?
Om religionsbrott
1 §. Var som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, straffes med fängelse i högst ett år eller böter.
2 §. Gör man gäckeri av gudstjänsten, så att allmän förargelse därav kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
3 §. Idkar någon å sön- eller högtidsdag, emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen, hantverk, eller annat arbete, som uppskov tåla kan; straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det sker till egen eller annans nödtorft.
4 §. Begår någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom försvårande ansedd.
Kommentar: Notera hur tyskt och komplext språket är. Kommateringar används för att nysta ihop författningsbestämmelserna på ett intrikat och numera bespottat sätt. Det är en genomgående stilistisk nerv i trettiotalets författningsspråk. Regelkonstruktionerna vävs med ett relativt konsekvent kommateringspundande, och för senare tid främmande, ordsföljdsbruk samman, till både diskursivt och strukturellt eleganta samhällsroder. Både vackert och rättstekniskt fascinerande, i de här texterna åskådliggörs både en glömd (eller förkastad) potential hos svenskan som rättskällemedium (finns Kelsens omtvistade Grundnorm i språkspelets premisser, månne?) och en numera sällan förekommande noggrannhet å lagstiftarens sida.
Reglerna motsvarar på sätt och vis de nutida brotten förargelseväckande beteende och hets mot folkgrupp, som ju mycket väl kan betraktas som brott mot samtida civilreligion. Intressant är att numera är den kodifierad i lag, snarare än religiös urkund, men skyddar minoriteters urkunds- eller identitetsförankrade beteendekomplex och allmänna sedvänjor. Då skyddades istället civilsamhällets utvalda urkundstradition mot minoriteternas påhitt. Intressant är att resultatet blir ungefär samma sak.
Att fundera över under vårterminens straff- och processrättsstudier, vad idag motsvarar den försvårande omständigheten att sabbatstid råder samtidigt med en brottslig gärning?
lördag 12 november 2011
Utfästelse och lägesrapport
Juristprogrammets tredje termin är precis så tidskrävande som ryktet gör gällande. Delvis därför sysslar jag inte med samtidskommentarer här, trots att det finns en lång lista på artikelidéer i mitt anteckningsblock för ändamålet.
Till vardags cyklar jag de trettiofem kilometrarna in till Uppsala, vilket är ett utmärkt sätt att koppla av. Jag rekommenderar varmt pendling per cykel, åtminstone upp till ett par mil är avverkat inom en timma och motion är förbaskat nyttigt.
De gamla rättsfall jag publicerat har visat sig väldigt populära, ävenledes min gamla PM om mellanmäns insikt. När jag hinner gör jag avskrifter ur en lagbok från nittonhundratrettio, vid tillfälle avser jag tillgängliggöra dessa äldre författningar här. Inledningsvis 1905 års köplag, sedermera andra källor till stoppningsrätt och äktenskapslagstiftning, på grund av de PM-ämnen jag tilldelats att behandla under hösten. Målet är att kunna erbjuda hela lagboken som PDF och webbpublikation.
Om det inte stått klart hittills, donationssidan är allvarligt menad. Även någon femma eller två vore en höjdare att tillskjutas, för användning som kaffepenningar eller till kattmat.
Till vardags cyklar jag de trettiofem kilometrarna in till Uppsala, vilket är ett utmärkt sätt att koppla av. Jag rekommenderar varmt pendling per cykel, åtminstone upp till ett par mil är avverkat inom en timma och motion är förbaskat nyttigt.
De gamla rättsfall jag publicerat har visat sig väldigt populära, ävenledes min gamla PM om mellanmäns insikt. När jag hinner gör jag avskrifter ur en lagbok från nittonhundratrettio, vid tillfälle avser jag tillgängliggöra dessa äldre författningar här. Inledningsvis 1905 års köplag, sedermera andra källor till stoppningsrätt och äktenskapslagstiftning, på grund av de PM-ämnen jag tilldelats att behandla under hösten. Målet är att kunna erbjuda hela lagboken som PDF och webbpublikation.
Om det inte stått klart hittills, donationssidan är allvarligt menad. Även någon femma eller två vore en höjdare att tillskjutas, för användning som kaffepenningar eller till kattmat.
måndag 24 oktober 2011
NJA 1949 s. 164
NJA 1949:30 s. 164
A sålde en motorbåt till B. Medan båten ännu var kvar hos A, sålde B den till C. Denne underrättade A om överlåtelsen och meddelade honom samtidigt, att B tillsvidare ägde använda båten, varefter A utlämnade den till B. Sedan båten hos B utmätts för en B:s skuld, uppkom fråga huruvida C ägde göra sitt förvärv gällande mot utmätningsgäldenären.
Till gäldande av en Anna S. domfästa fordran hos fabriksarbetaren A. G. i Harg, Nyköping, å 2000 kr. jämte ränta och rättegångskostnad utmätte landsfiskalen i Rönö distrikt d. 2 maj 1947 bl.a. en vid Espskär i Nikolai socken liggande, i A. G. besittning varande motorbåt, värderad till 1800 kr.
Sedan förre fiskeriintendenten E. B. hos K. B. (konkursmyndighet, red. anm.) i Södermanlands län anfört besvär över utmätningsförrättningen under yrkande att, enär motorbåten vore E. B:s egendom, utmätningen måtte upphävas såvitt den avsåge motorbåten, yttrade K. B. i utslag d. 11 dec. 1947: K. B. finner icke skäl att göra ändring i den överklagade utmätningsförrättningen. Då emellertid E. B. får anses hava visat sannolika skäl för sitt anspråk på äganderätten till i målet omförmälda motorbåt, hänvisas E. B., jämlikt 69 § utsökningslagen, att inom 3 mån. till domstol i orten där godset finnes instämma talan mot A. G. och Anna S. under påstående om bättre rätt till båten, allt vid äventyr att eljest hava förlorat sin talan mot Anna S. skolande med försäljningen av båten anstå till dess tvisten om äganderätten därtill blivit av domstol prövad eller E. B. visas hava försuttit sin rätt till talan mot Anna S.
Till utveckling av sin talan anförde E. B.: A. G. hade köpt båten av fiskaren A. E. A. i Stormbäcken, Kvarsebo, för E. B:s räkning och huvudsakligen för de medel som tillhandahållits av denne. Båten hade dock fått tillsvidare fått stanna kvar hos A. E. A. Den 8 aug. 1946 hade A. E. A. från E. B. erhållit underrättelse om att båten av A. G. överlåtits på E. B. men att A. G. hade fullmakt att tillsvidare använda den. A. G. hade sedermera d. 8 sept. 1946 hämtat båten hos A. E. A. och därvid uppgivit, att han överlåtit båten på E. B. samt att han hämtade båten endast i egenskap av ombud för E. B. Därefter hade A. G. tillsvidare omhänderhaft båten för E. B:s räkning.
E. B. åberopade bl. a. dels ett av A. E. A. d. 14 juli 1946 utfärdat kvitto, vari A. E. A. erkände att han såsom likvid för motorbåt med tillbehör av A. G. mottagit 2250 kr., dels en d. 22 juli 1946 dagtecknad handling, vargenom A. G. erkände att, som han ”övergivit” sin motorbåt med tillbehör till E. B., denne vore ägare till båten, dels ett samma d. 22 juli dagtecknat kvitto, enligt vilket A. G. erkände att han av E. B. erhållit 1500 kr. såsom betalning för motorbåt.
A. G. vitsordade E. B:s uppgifter och medgav dennes yrkande.
Anna S. åter bestred E. B:s talan samt anförde: Motorbåten köptes av A. G. huvudsakligen för omförmälda belopp 2000 kr., som han för ändamålet fått låna av Anna S. (jfr. 1947 B 831). Vid utmätningstillfället befann sig båten i A. G:s besittning, och E. B. hade aldrig haft den i sin besittning. Anna S. bestrede uppgiften att båten av A. G. köpts E. B:s räkning ävensom uppgiften att A. G. sedermera skulle hava överlåtit den på E. B. Om något avtal angående båtens överlåtelse skulle hava träffats mellan A. G. och E. B., måste detta avtal vara att betrakta såsom ett skenavtal eller möjligen såsom ett pantavtal. I varje fall hade från E. B:s sida icke vidtagits sådana åtgärder att hans rätt kunde vara tryggad mot Anna S:s rätt.
Vittnen hördes.
R.R:n (hrr Åhman, Munke och Ljunggren) yttrade i dom d. 20 april 1948: Domskäl. Av A. E. A. och sliparen R. D:s vittnesmål framgår, att A. G. d. 14 juli 1946 köpt motorbåten i eget namn av A. E. A. A. E. A. har därjämte intygat, att han senare under sommaren mottagit ett brev från E. B. av innehåll att A. G. överlåtit båten till E. B. men att A. G. skulle få använda båten tillsvidare. A. G., som vitsordat denna överenskommelse, har under hösten 1946 hämtat båten. Ostridigt är, att båten sedermera intill utmätningstillfället fortfarande befunnit sig i A. G:s besittning.
Såvitt i målet blivit visat har E. B. icke vidtagit sådana åtgärder att han, därest äganderätten till båten skulle hava övergått å honom från A. G., kan göra sin rätt gällande framför A. G:s borgenärer.
På grund härav finner R.R:n icke styrkt, att E. B. äger bättre rätt till båten än A. G. eller Anna S.
Domslut
Domslut. R.R:n ogillar käromålet.
E. B. sökte ändring: Den 21 juni 1946 lämnade E. B. A. G. 1000 kr. för att denne skulle för E. B:s räkning och i E. B:s namn köpa en motorbåt. Därefter gav E. B. d. 22 juli s. å. A. G. ytterligare 500 kr. och fick samtidigt veta, att A. G. köpt ifrågavarande motorbåt av A. E. A. i A. G:s eget namn. Med anledning därav underrättade E. B. skriftligen A. E. A. om att båten vore E. B:s egendom. Skrivelsen undertecknades, förutom av E. B., jämväl av A. G. Äganderätten till båten hade övergått från A. G. till E. B. genom de i målet åberopade handlingarna av d. 22 juli 1946. Mellan E. B. och A. G. hade överenskommits, att skillnaden mellan det belopp A. G. erlagt för båten 2250 kr. och de belopp om tillhopa 1500 kr. som E. B. överlämnat till A. G. eller 750 kr. skulle utgöra A. G:s ersättning till E. B. för det att A. G. finge nyttja båten.
Svea HovR. (hrr Hedström, Boye, Bernhard och E. Falk, referent.) yttrade i dom d. 2 nov. 1948: Anna S. har icke förmått visa, att de av E. B. åberopade handlingarna av d. 22 juli 1946 upprättats för skens skull eller att de, trots sin lydelse, icke skulle avse köp av motorbåten.
Genom dessa handlingar samt A. E. A:s och sprutlackeraren A. P:s vittnesmål finner HovR:n utrett att A. G., sedan han d. 14 juli 1946 köpt motorbåten av A. E. A. men låtit den kvarbliva i dennes förvar, d. 22 s. m. å E. B. överlät sin rätt till båten, att E. B. genom skrivelse som kom A. E. A. tillhanda någon dag i aug. eller sept. 1946, medan båten alltjämt befann sig i A. E. A:s förvar, lämnade denne underrättelse om sitt förvärv av båten med angivande tillika att A. G. tillsvidare finge använda den samt att A. G. därefter vid något tillfälle i slutet av sept. 1946 hämtade båten hos A. E. A., varvid A. G. bekräftade uppgiften att E. B. förvärvat båten.
A. G:s och E. B:s sammanstämmande uppgifter att A. G. därefter innehaft båten allenast med nyttjanderätt hava icke blivit i målet vederlagda.
Genom underrättelsen till A. E. A. om A. G:s överlåtelse av motorbåten å E. B. blev denna överlåtelse gällande även mot A. G:s borgenärer.
A. G. har medgivit E. B:s talan.
Domslut
På grund av det anförda prövar HovR:n lagligt att, med upphävande av R.R:ns dom, förklara E. B. äga bättre rätt till båten än A. G. och Anna S.
Anna S. sökte revision: Båten befann sig, tills den hämtades av A. G. uti sept. 1946, genom A. E. A. omedelbart i A. G:s besittning. Och meddelandet till A. E. A. om att A. G. överlåtit båten till E. B. kunde ej ersätta tradition till denne, eftersom meddelandet tillika innefattade bemyndigande för A. G. att omhändertaga och nyttja båten; traditionen skulle ju markera, att säljaren ej längre förfogade över egendomen i fråga.
E. B. gjorde gällande att, då köpt lösöre icke befunne sig i säljarens omedelbara besittning, tradition ej krävdes för skydd mot hans borgenärer.
Prövningstillstånd meddelades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling d. 8 mars i H.D., vars ledamöter (Just.R:n Guldberg, Sterzel, Ljunggren, referent, Walin och Regner) förenade sig om följande dom: Såsom HovR:n funnit är det icke styrkt, att A. G:s försäljning av motorbåten till E. B. är ett avtal för skens skull.
Vad angår frågan huruvida denna försäljning är gällande mot A. G:s borgenärer är upplyst, att båten vid tiden för försäljningen till E. B. alltjämt innehades av A. E. A. för A. G:s räkning.
E. B. har, medan båten var kvar hos A. E. A., underrättat denne om sitt förvärv av båten. Underrättelsen innehöll emellertid tillika meddelande om att A. G. tillsvidare finge använda båten. Till följd härav har A. G. även efter underrättelsen ägt att utan medverkan av E. B. för eget bruk uttaga båten hos A. E. A.
Vid detta förhållande kan E. B:s förvärv icke anses skyddat mot A. G:s borgenärer genom underrättelsen till A. E. A.
Sedan A. G. avhämtat båten hos A. E. A., har A. G. oavbrutet innehaft den intill utmätningen.
Domslut
På grund av vad sålunda anförts prövar K. M. rättvist att, med ändring av HovR:ns dom, fastställa det slut R.R:ns dom innehåller.
K. M:s dom meddelades d. 22 mars 1949.
fredag 14 oktober 2011
Något om vardagen.
Pendlar tre timmar om dagen per cykel, så jag hinner inte skriva särskilt mycket här.
Det borde jag egentligen ta mig tid till att göra.
måndag 12 september 2011
NJA 1968 s 303
1968:58 s 303
58
Fråga om tillämpningen av 33 § avtalslagen. (Försäljningsagents muntliga utfästelser vid sidan av skriftligt köpekontrakt.)
I en d. 11 juli 1966 till RR:n i Lund inkommen ansökan om betalnings-föreläggande hemställde The Richards Company of Sweden Aktiebolag om föreläggande för civilekonomen Eric Lundgren att till bolaget utgiva 455 kr. jämte 5 procent ränta därå från delgivningsdagen. Som grund för ford-ringen angavs: "Avser lev. bokverk d. 10.11.65."
Sedan Lundgren bestritt kravet och målet hänskjutits till rättegång, vid-höll bolaget sitt yrkande och anförde till stöd för sin talan: Tommy Ferne-stam, en av bolagets försäljare, besökte Lundgren hösten 1965 - antingen d. 11 okt. eller d. 10 nov. - för att upptaga beställning å av bolaget salu-bjudna böcker. Enligt en av Lundgren vid tillfället undertecknad, på eng-elska avfattad slutsedelsblankett beställde Lundgren av bolaget
s 304
"The American Peoples Encyclopedia: 20 Volumes Bound in Royal Art-craft with Genuine Gold Stamping Funk & Wagnall Dictionary: 2 Volumes Popular Science Encyclopedia: 10 Volumes The American Peoples En-cyclopedia Yearbook: for 10 years The Fact Research Service: 100 Reports, valid for 10 years"
till ett pris av 1 560 kr. jämte omsättningsskatt 156 kr. eller tillhopa 1 716 kr. Av detta belopp skulle enligt det sålunda ingångna avtalet 65 kr. betalas kontant medan återstoden, 1 651 kr., skulle erläggas med 65 kr. i mån. under 23 på varandra följande månader med en slutbetalning å 156 kr. För leve-rans av årsboken och rapporterna skulle utgå särskild avgift med 5.95 dollar per år under 10 år. Lundgren erlade vid undertecknandet 65 kr., men han har därefter oaktat att bolaget fullgjort sina åtaganden icke erlagt betalning i enlighet med avtalet.
Den åberopade slutsedelsblanketten innehåller vidare bl. a. följande (i översättning): "Detta kontrakt (avtal) kan icke ändras eller annuleras, ej heller påverkas det av någon muntlig överenskommelse, som icke är angi-ven i detsamma. Det överenskommes och avtalas vidare, att äganderätten till ovan beskrivna vara behålles av The Richards Company till dess slutlig betalning skett."
Lundgren vitsordade riktigheten av de av bolaget lämnade faktiska upp-gifterna men bestred dess talan under hänvisning till att han av Fernestam blivit svikligen förledd att underteckna slutsedeln samt att de av Fernestam vid tillfället lämnade uppgifterna måste anses bindande för bolaget. Lundgren anförde vidare: På senhösten 1965, då han ännu studerade i Lund, blev han uppringd av en man, som på engelska frågade om han fick komma och visa ett amerikanskt uppslagsverk för att erhålla Lundgrens omdöme, huruvida verket gick att marknadsföra i Sverige. De bestämde tid för besö-ket, och å den bestämda tiden infann sig två personer, Fernestam och en kvinna, som båda talade svenska. Fernestam förklarade inledningsvis. att det ej var fråga om försäljning och tog sedan fram böcker, som han demon-strerade. Han förklarade, att Lundgren skulle få de 30 banden i uppslags-verket gratis. Då Lundgren frågade, vad bolaget fordrade i motprestation, förklarade Fernestam, att bokverken lämnades gratis till vissa slumpvis ut-valda personer, om dessa förband sig att inom en viss tid till bolaget skrift-ligen lämna ett utlåtande dels om bokverkens värde som uppslagsverk dels ock huruvida de ansåg att bokverken gick att sälja på engelska i Sverige el-ler att de hellre borde översättas till svenska. Fernestam framhöll därjämte, att erbjudandet var en form av reklam samt tillade: "Vi har använt hela det för Skandinavien avsedda reklamanslaget för denna slags försäljning." Fernestam visade även en pärm innehållande uttalanden - huvudsakligen på engelska - som bolaget redan mottagit. Sedan de resonerat om upp-slagsboken och handboken i ungefär tre kvarts timme, började Fernestam tala om the American Peoples Encyclopedia Yearbook, som skulle utkom-ma under 10 år. Fernestam förklarade att den skulle kosta 65 kr. i mån. un-der 2 år. Lundgren, som ej räknade ut hur mycket det skulle kosta, genmälde, at han ej ville ha årsboken och att han ej ville betala något. Fernestam tillade, att om Lundegren ej ville ha årsboken, så var det bara att låta bli att
s 305
betala, samt betonade, att det var Lundgreens omdöme om böckerna som bo-laget ville ha och att bolaget aldrig skulle bråka om några pengar. I detta sammanhang tog Ferbestam fram slutsedelsblanketten. Lundgren blev då tveksam och bad om betänketid, men Fernestam förklarade, att Lundgren måste acceptera genast och att bolagt ej gjorde erbjudandet till vem som helst. De diskuterade också rapporterna från "The Fact Research Service", och Lundgren erhöll löfte om att få beställa dessa, som han räknade med att kunna använda för en uppsats. Han skrev sin "signatur" på slutsedeln och textade därunder sitt namn och sin adress för att bolaget skulle veta vart böckerna skulle sändas. Oaktat han var tveksam, var han övertygad om att gratiserbjudandet "var en chans", och han trodde, att han ej skulle be-höva betala något. Han uppfattade slutsedeln som en formsak; bolaget be-hövde ett namn för att veta vart böckerna skulle sändas. Vid underteck-nandet betalade han 65 kr. i ersättning för fraktkostnader. Före underteck-nandet läste han igenom hela slutsedeln.
Bolaget vitsordade Lundgrens berättelse men bestred avseende vid in-vändningarna under framhållande av att Fernestams muntliga utfästelser - enligt bestämmelse i slutsedelsblanketen - icke kunde göras gällande mot bolaget.
RR:n (hrr Lembke och Klemendz) yttrade i dom d. 2 maj 1967: I målet är utrett, att Lundgren av bolaget beställt de i slutsedelsblanketten upptag-na böckerna att betalas på sätt stadgas i sagda handling. Enligt ett däri in-taget stadgande är muntliga överenskommelser med bolagets försäljnings-ombud icke bindande för bolaget. Lundgren äger därför icke gentemot bola-get åberopa ombudets utfästelser i den mån de strider mot innehållet i av-talet. På grund härav och då någon omständighet icke förebragts av beskaf-fenhet att kunna fritaga Lundgren från betalningsskyldighet är bolaget be-rättigat att vinna bifall till sin talan.
RR:n förpliktar Lundgren att till bolaget utgiva 455 kr. jämte 5 procent ränta därå från d. 30 juli 1966 tills betalning sker.
Rådmannen Bruzelius var skiljaktig och anförde: Bolaget har uppgivit: Fernestam hade åtagit sig att för bolagets räkning sluta försäljningsavtal enligt slutsedelsblanketter som bolaget överlämnat till honom mot rätt att uppbära viss provision å slutna avtal. Fernestam hade insänt ifråga-varande slutsedel till bolaget, och troligen d. 11 okt. 1965 hade en man vid namn Kral, som då var anställd hos bolaget, vid ett telefonsamtal med Lundgren "verifierat" slutsedeln. Bolaget lät nämligen en tjänste-man på kontoret kontrollera, att den vars namn fanns å en inlämnad slutsedel verkligen undertecknat denna samt förbundit sig att köpa böc-kerna och betala köpeskillingen. Om undertecknaren vid en sådan kon-troll förklarade, att han ångrade sitt åtagande, strök bolaget i allmänhet slutsedeln; vidhöll däremot köparen sitt åtagande, rapporterades avtalet till det amerikanska moderbolaget, som expedierade böckerna.
Lundgren har erkänt, att han undertecknat slutsedeln och att han från bolaget erhållit The American Peoples Encyclopedia i 20 band (upp-slagsboken), Funk & Wagnall Dictionary i 2 band (lexikonet) och Popular Science Encyclopedia i 10 band (handboken).
Lundgren har vidare berättat: (se Lundgrens berättelse ovan). Efter oomkring 14 dagar erhöll han så de 32 banden. Bolaget hade ej ringt till honom efter Ferestams besök för att kontrollera om han ingått något avtal.
s 306
Bolaget har förklarat, att det helt vitsordar de av Lundgren lämnade uppgifterna.
Av slutsedeln framgår att avtalet är bindande för båda parterna i och med att Lundgren undertecknat det. Fernestam har förty vid slu-tandet av avtalet haft ställningen av fullmäktig för bolaget.
Omfattningen av Fernestams behörighet att företräda bolaget framgår av blanketten: Avtalet kan ej ändras eller hävas, och det påverkas ej av någon muntlig överenskommelse som ej finnes i det (This agreement is not subject to alteration or cancellation, nor it is affected by any verbal agreement not stated herein). Lundgren, som förstår engelska, har före undertecknandet enligt egen uppgift läst igenom blanketten.
Emellertid har Lundgren uppgivit - och bolaget godtagit - att han tecknat sin "signatur" å blanketten och textat sitt nammn och sin adress därunder och överlämnat beloppet om 65 kr. till Fernestam icke såsom bevis på att han köpt uppslagsverket, lexikonet och handboken utan för att bolaget gratis i reklamsyfte skulle sända honom nämnda bokverk. Lundgren har således varit i villfarelse vid undertecknandet av blanket-ten, och detta måste Fernestam ha insett.
Fernestam har visserligen endast haft den i blanketten stadgade be-hörigheten att företräda bolaget, men med hänsyn till att de av Ferne-stam till Lundgren lämnade uppgifterna ingått som ett led i Fernestams verksamhet för bolaget och att uppgifterna - sett mot bakgrunden av nu tillämpade reklammetoder för att lansera nya artiklar - icke kan anses osannolika, får bolaget dock anses bundet av dem, särskilt som bo-laget - vilket hade till regel att "verifiera" alla avtal slutna på detta sätt - underlåtit detta enligt vad som är ostridigt i målet.
Omständigheterna vid avtalets tillkomst är enligt min uppfattning sådana att det skulle strida mot tro och heder att med evetskap om dem åberopa avtalet. Bolaget måste på sätt jag ovan funnit anses ha ägt så-dan vetskap genom sin fullmäktig Fernestam.
Jämlikt 33 § avtalslagen är avtalet förty ogiltigt.
Jag ogillar därför käromålet.
Lundgren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. Som alternativ grund för att avtalet skulle anses som ogiltigt gjorde Lundgren gällan-de, att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet.
Lundgren åberopade följande handlingar:
1) En av Solna domsagas HR d. 5 maj 1967 meddelad dom i mål angå-ende betalningsskyldighet för annan person till bolaget för samma bokverk under liknande omständigheter som i nu förevarande mål. (I nu förevarande mål upplystes, att bolaget vädjade mot HR:ns dom samt att förlikning därefter träffades.)
2) Ett av Näringslivets Opinionsnämnd d. 22 aug. 1967 avgivet yttran-de på begäran av en köpare av ifrågavarande bokverk under liknande om-ständigheter som de i målet aktuella. Nämnden yttrade bl. a.: Av utredning-en framgår, att försäljaren, som medfört bolagets kontraktsformulär, haft en sådan ställlning i förhållande till bolaget och handlat på ett sådant sätt att köparen bibringats uppfattningen att han handlat på bolagets vägnar. Nämnden anser därför, att bolaget, som f.ö. tidigare tillåtit nu påtalade försäljningsmetoder, ej kan undgå att svara för försäljarens åtgärder. - Det får anses utrett, att bolaget såväl vid kontaktandet av köparen som vid det fortsatta säljsamtalet uppgivit, att fråga var icke om försäljning utan om marknadsundersökning. Att under sken av att intervjua för en marknads-
s 307
undersökning närma sig en kund i säljsyfte är otvivelaktigt ägnat att minska allmänhetens förtroende för sådana undersökningara och därmed allmänhe-tens benägenhet att medverka i sådana. Också från den enskilde konsumen-tens synpunkt måste det betecknas som synnerligen anmärkningsvärt att en säljare närmar sig kunden under sken av att inte uppträda i säljsyfte. Re-dan genom att påstå att bolaget utförde en marknadsundersökning har bo-laget således åsidosatt vad tro och heder bjuder. Genom att ge sken av att bolaget utförde en marknadsundersökning har bolaget vidare vilselett köpa-ren i fråga om de betingelser, varunder köpeavtalet träffades. Nämnden finner alltså att bolagets förfarande att låta sin försäljare ta kontakt med köparen under falska förespeglingar av att enbart uppträda i undersöknings-syfte innefattar ett grovt åsidosättande av god affärssed. - Bolagets munt-liga erbjudande till köparen innebar, enligt vad denne uppgivit, att köparen skulle erhålla de ifrågavarande böckerna på särskilt förmånliga villkor, näm-ligen för omkring halva det pris, för vilket verket skulle komma att säljas genom bokhandeln. Av utredningen framgår emellertid att fråga ej varit om något verkligt förmånserbjudande utan att de villkor som erbjudits var de som erbjöds samtliga kunder. - Nämnden anser det vara i och för sig betänkligt att vid försäljning till svenska konsumenter an-vända kontraktsformulär avfattade på annat språk än svenska. Nämnden finner vidare att från synpunkten god affärssed avgörande vikt i säljsitua-tion som denna måste fästas vid försäljarens muntliga argumentering, efter-som det i praktiken är just den muntliga presentationen som inverkar be-stämmande på konsumentens köpbeslut ovch av konsumenten upplevs som det materiellt avgörande för avtalets ingående. Nämnden finner således att bolaget även genom den vilseledande presentationen av erbjudandet handlat i strid mot god affärssed.
HovR:n (hrr Moberg, Schunnesson och Svanberg, referent, samt adjunge-rade ledamoten Karin Bredberg-Olsson) yttrade i dom d. 7 dec. 1967: På de av RR:n anförda skälen och då någon omständighet på grund varav det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om den åberopa avtalet icke förebragts, fastställer HovR:n RR:ns domslut.
Lundgren sökte revision. - Prövningstillstånd meddelades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (ombud för Lundgren, advoka-ten B. Jerlov och för bolaget advokaten P. Wåhlin) d. 16 juli i HD, vars ledamöter (JustR:n Hedfeldt, Brunnberg, Gyllensvärd, Holmberg, referent, och Brundin) förenade sig om följande dom: Lundgren har hos KM till stöd för sitt yrkande om ogillande av bolagets talan åberopat samma grun-der som i HovR:n.
Beträffande omständigheterna i samband med att Lundgren underteckna-de slutsedeln har Lundgren vid huvudförhandlingen inför HD berättat i likhet med vad han uppgivit vid RR:n.
Bolaget har vitsordat, att samtalet mellan Lundgren och bolagets repre-sentant utvecklat sig så som Lundgren uppgivit. Bolaget har dock menat, att Lundgren icke före undertecknandet bestämt uttalat att han icke ville ha årsboken.
s 308
Av vad bolaget vid huvudförhandlingen anfört framgår vidare om dess in-ställning följande. Det var enligt bolagets idé som dess försäljare, då de sökte förbindelse med olika personer, inledde samtalet genom att tala om att bolaget i reklamsyfte skänkte bort bokverk och var intresserat att få mot-tagarnas omdöme om böckernas kvalitet och deras lämplighet för svensk publik. Avsikten därmed var endast att göra vederbörande intresserade och få samtal i gång. Årsboken skulle dock ej innefattas i gåvoerbjudandet. Nå-gon slutsedel av innebörd att kunden köpte årsboken samt fick de båda en-cyklopedierna och lexikonet i gåva förekom emellertid icke, utan den blan-kett till slutsedel ("kontrakt") som försäljarna till slut framlade för under-skrift avsåg alltid att kunden köpte alla de 4 bokverken jämte rätten till "The fact research service". Bolagets avsikt var att kunden då han läste ige-nom slutsedelns text - antingen vid underskrivandet eller senare innan bolaget begärde bekräftelse av beställningen - skulle få avtalets verkliga in-nebörd klar för sig. Bolaget sålde aldrig något av de ifrågavarande bokver-ken separat.
Lundgren har icke visat, att bolagets försäljare varit behörig att träffa för bolaget bindande avtal på de villkor, som Lundgren angivit, eller att bola-get godtagit sådana villkor. Lundgren kan därför icke grunda sitt bestridan-de av kravet på att avtalet med bolaget haft innebörden att Lundgren utan ytterligare kostnad skulle erhålla de böcker han mottagit. Lundgren har ej heller för annan behörig företrädare för bolaget klargjort sin uppfattning om villkoren för överenskommelsen. När bolaget mottagit slutsedeln, måste bo-laget därför vara berättigat utgå från att avtal träffats på de villkor slutse-deln upptar.
Av vad i målet uppgivits framgår, att Lundgren vilseletts av bolagets för-säljare beträffande avtalets innebörd i fråga om Lundgrens skyldighet att förvärva årsboken. Det är dock ej visat, att behörig företrädare för bolaget insett eller bort inse att Lundgren blivit svikligen förledd i detta hänseende.
Avtalet har emellertid kommit till stånd sedan för Lundgren framhållits, att han skulle erhålla de båda encyklopedierna och lexikonet som gåva mot viss prestation av Lundgren medan köpeskilling skulle erläggas för årsboken. Sedan Lundgren förklarat sig beredd att träffa överenskommelse av detta innehåll, har slutsedeln förelagts Lundgren utan att det klargjorts att den innebar avtal på andra, mindre fördelaktiga villkor.
Bolaget har vidgått, att den tid varom här är fråga den angivna me-toden att genomföra försäljningen tillämpades av bolagets försäljare med bolagets vetskap. Bolaget måste antagas ha insett att böckerna utbjudits till Lundgren under dylika förhållanden.
Det måste anses strida mot tro och heder att under här upptagna om-ständigheter åberopa avtalet, och detta är därför jämlikt 33 § avtalslagen icke gällande mot Lundgren.
På grund av det anförda prövar KM rättvist att med ändring av HovR:ns dom ogilla bolagets talan.
KM:s dom meddelades d. 31 juli 1968.
58
Fråga om tillämpningen av 33 § avtalslagen. (Försäljningsagents muntliga utfästelser vid sidan av skriftligt köpekontrakt.)
I en d. 11 juli 1966 till RR:n i Lund inkommen ansökan om betalnings-föreläggande hemställde The Richards Company of Sweden Aktiebolag om föreläggande för civilekonomen Eric Lundgren att till bolaget utgiva 455 kr. jämte 5 procent ränta därå från delgivningsdagen. Som grund för ford-ringen angavs: "Avser lev. bokverk d. 10.11.65."
Sedan Lundgren bestritt kravet och målet hänskjutits till rättegång, vid-höll bolaget sitt yrkande och anförde till stöd för sin talan: Tommy Ferne-stam, en av bolagets försäljare, besökte Lundgren hösten 1965 - antingen d. 11 okt. eller d. 10 nov. - för att upptaga beställning å av bolaget salu-bjudna böcker. Enligt en av Lundgren vid tillfället undertecknad, på eng-elska avfattad slutsedelsblankett beställde Lundgren av bolaget
s 304
"The American Peoples Encyclopedia: 20 Volumes Bound in Royal Art-craft with Genuine Gold Stamping Funk & Wagnall Dictionary: 2 Volumes Popular Science Encyclopedia: 10 Volumes The American Peoples En-cyclopedia Yearbook: for 10 years The Fact Research Service: 100 Reports, valid for 10 years"
till ett pris av 1 560 kr. jämte omsättningsskatt 156 kr. eller tillhopa 1 716 kr. Av detta belopp skulle enligt det sålunda ingångna avtalet 65 kr. betalas kontant medan återstoden, 1 651 kr., skulle erläggas med 65 kr. i mån. under 23 på varandra följande månader med en slutbetalning å 156 kr. För leve-rans av årsboken och rapporterna skulle utgå särskild avgift med 5.95 dollar per år under 10 år. Lundgren erlade vid undertecknandet 65 kr., men han har därefter oaktat att bolaget fullgjort sina åtaganden icke erlagt betalning i enlighet med avtalet.
Den åberopade slutsedelsblanketten innehåller vidare bl. a. följande (i översättning): "Detta kontrakt (avtal) kan icke ändras eller annuleras, ej heller påverkas det av någon muntlig överenskommelse, som icke är angi-ven i detsamma. Det överenskommes och avtalas vidare, att äganderätten till ovan beskrivna vara behålles av The Richards Company till dess slutlig betalning skett."
Lundgren vitsordade riktigheten av de av bolaget lämnade faktiska upp-gifterna men bestred dess talan under hänvisning till att han av Fernestam blivit svikligen förledd att underteckna slutsedeln samt att de av Fernestam vid tillfället lämnade uppgifterna måste anses bindande för bolaget. Lundgren anförde vidare: På senhösten 1965, då han ännu studerade i Lund, blev han uppringd av en man, som på engelska frågade om han fick komma och visa ett amerikanskt uppslagsverk för att erhålla Lundgrens omdöme, huruvida verket gick att marknadsföra i Sverige. De bestämde tid för besö-ket, och å den bestämda tiden infann sig två personer, Fernestam och en kvinna, som båda talade svenska. Fernestam förklarade inledningsvis. att det ej var fråga om försäljning och tog sedan fram böcker, som han demon-strerade. Han förklarade, att Lundgren skulle få de 30 banden i uppslags-verket gratis. Då Lundgren frågade, vad bolaget fordrade i motprestation, förklarade Fernestam, att bokverken lämnades gratis till vissa slumpvis ut-valda personer, om dessa förband sig att inom en viss tid till bolaget skrift-ligen lämna ett utlåtande dels om bokverkens värde som uppslagsverk dels ock huruvida de ansåg att bokverken gick att sälja på engelska i Sverige el-ler att de hellre borde översättas till svenska. Fernestam framhöll därjämte, att erbjudandet var en form av reklam samt tillade: "Vi har använt hela det för Skandinavien avsedda reklamanslaget för denna slags försäljning." Fernestam visade även en pärm innehållande uttalanden - huvudsakligen på engelska - som bolaget redan mottagit. Sedan de resonerat om upp-slagsboken och handboken i ungefär tre kvarts timme, började Fernestam tala om the American Peoples Encyclopedia Yearbook, som skulle utkom-ma under 10 år. Fernestam förklarade att den skulle kosta 65 kr. i mån. un-der 2 år. Lundgren, som ej räknade ut hur mycket det skulle kosta, genmälde, at han ej ville ha årsboken och att han ej ville betala något. Fernestam tillade, att om Lundegren ej ville ha årsboken, så var det bara att låta bli att
s 305
betala, samt betonade, att det var Lundgreens omdöme om böckerna som bo-laget ville ha och att bolaget aldrig skulle bråka om några pengar. I detta sammanhang tog Ferbestam fram slutsedelsblanketten. Lundgren blev då tveksam och bad om betänketid, men Fernestam förklarade, att Lundgren måste acceptera genast och att bolagt ej gjorde erbjudandet till vem som helst. De diskuterade också rapporterna från "The Fact Research Service", och Lundgren erhöll löfte om att få beställa dessa, som han räknade med att kunna använda för en uppsats. Han skrev sin "signatur" på slutsedeln och textade därunder sitt namn och sin adress för att bolaget skulle veta vart böckerna skulle sändas. Oaktat han var tveksam, var han övertygad om att gratiserbjudandet "var en chans", och han trodde, att han ej skulle be-höva betala något. Han uppfattade slutsedeln som en formsak; bolaget be-hövde ett namn för att veta vart böckerna skulle sändas. Vid underteck-nandet betalade han 65 kr. i ersättning för fraktkostnader. Före underteck-nandet läste han igenom hela slutsedeln.
Bolaget vitsordade Lundgrens berättelse men bestred avseende vid in-vändningarna under framhållande av att Fernestams muntliga utfästelser - enligt bestämmelse i slutsedelsblanketen - icke kunde göras gällande mot bolaget.
RR:n (hrr Lembke och Klemendz) yttrade i dom d. 2 maj 1967: I målet är utrett, att Lundgren av bolaget beställt de i slutsedelsblanketten upptag-na böckerna att betalas på sätt stadgas i sagda handling. Enligt ett däri in-taget stadgande är muntliga överenskommelser med bolagets försäljnings-ombud icke bindande för bolaget. Lundgren äger därför icke gentemot bola-get åberopa ombudets utfästelser i den mån de strider mot innehållet i av-talet. På grund härav och då någon omständighet icke förebragts av beskaf-fenhet att kunna fritaga Lundgren från betalningsskyldighet är bolaget be-rättigat att vinna bifall till sin talan.
RR:n förpliktar Lundgren att till bolaget utgiva 455 kr. jämte 5 procent ränta därå från d. 30 juli 1966 tills betalning sker.
Rådmannen Bruzelius var skiljaktig och anförde: Bolaget har uppgivit: Fernestam hade åtagit sig att för bolagets räkning sluta försäljningsavtal enligt slutsedelsblanketter som bolaget överlämnat till honom mot rätt att uppbära viss provision å slutna avtal. Fernestam hade insänt ifråga-varande slutsedel till bolaget, och troligen d. 11 okt. 1965 hade en man vid namn Kral, som då var anställd hos bolaget, vid ett telefonsamtal med Lundgren "verifierat" slutsedeln. Bolaget lät nämligen en tjänste-man på kontoret kontrollera, att den vars namn fanns å en inlämnad slutsedel verkligen undertecknat denna samt förbundit sig att köpa böc-kerna och betala köpeskillingen. Om undertecknaren vid en sådan kon-troll förklarade, att han ångrade sitt åtagande, strök bolaget i allmänhet slutsedeln; vidhöll däremot köparen sitt åtagande, rapporterades avtalet till det amerikanska moderbolaget, som expedierade böckerna.
Lundgren har erkänt, att han undertecknat slutsedeln och att han från bolaget erhållit The American Peoples Encyclopedia i 20 band (upp-slagsboken), Funk & Wagnall Dictionary i 2 band (lexikonet) och Popular Science Encyclopedia i 10 band (handboken).
Lundgren har vidare berättat: (se Lundgrens berättelse ovan). Efter oomkring 14 dagar erhöll han så de 32 banden. Bolaget hade ej ringt till honom efter Ferestams besök för att kontrollera om han ingått något avtal.
s 306
Bolaget har förklarat, att det helt vitsordar de av Lundgren lämnade uppgifterna.
Av slutsedeln framgår att avtalet är bindande för båda parterna i och med att Lundgren undertecknat det. Fernestam har förty vid slu-tandet av avtalet haft ställningen av fullmäktig för bolaget.
Omfattningen av Fernestams behörighet att företräda bolaget framgår av blanketten: Avtalet kan ej ändras eller hävas, och det påverkas ej av någon muntlig överenskommelse som ej finnes i det (This agreement is not subject to alteration or cancellation, nor it is affected by any verbal agreement not stated herein). Lundgren, som förstår engelska, har före undertecknandet enligt egen uppgift läst igenom blanketten.
Emellertid har Lundgren uppgivit - och bolaget godtagit - att han tecknat sin "signatur" å blanketten och textat sitt nammn och sin adress därunder och överlämnat beloppet om 65 kr. till Fernestam icke såsom bevis på att han köpt uppslagsverket, lexikonet och handboken utan för att bolaget gratis i reklamsyfte skulle sända honom nämnda bokverk. Lundgren har således varit i villfarelse vid undertecknandet av blanket-ten, och detta måste Fernestam ha insett.
Fernestam har visserligen endast haft den i blanketten stadgade be-hörigheten att företräda bolaget, men med hänsyn till att de av Ferne-stam till Lundgren lämnade uppgifterna ingått som ett led i Fernestams verksamhet för bolaget och att uppgifterna - sett mot bakgrunden av nu tillämpade reklammetoder för att lansera nya artiklar - icke kan anses osannolika, får bolaget dock anses bundet av dem, särskilt som bo-laget - vilket hade till regel att "verifiera" alla avtal slutna på detta sätt - underlåtit detta enligt vad som är ostridigt i målet.
Omständigheterna vid avtalets tillkomst är enligt min uppfattning sådana att det skulle strida mot tro och heder att med evetskap om dem åberopa avtalet. Bolaget måste på sätt jag ovan funnit anses ha ägt så-dan vetskap genom sin fullmäktig Fernestam.
Jämlikt 33 § avtalslagen är avtalet förty ogiltigt.
Jag ogillar därför käromålet.
Lundgren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. Som alternativ grund för att avtalet skulle anses som ogiltigt gjorde Lundgren gällan-de, att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet.
Lundgren åberopade följande handlingar:
1) En av Solna domsagas HR d. 5 maj 1967 meddelad dom i mål angå-ende betalningsskyldighet för annan person till bolaget för samma bokverk under liknande omständigheter som i nu förevarande mål. (I nu förevarande mål upplystes, att bolaget vädjade mot HR:ns dom samt att förlikning därefter träffades.)
2) Ett av Näringslivets Opinionsnämnd d. 22 aug. 1967 avgivet yttran-de på begäran av en köpare av ifrågavarande bokverk under liknande om-ständigheter som de i målet aktuella. Nämnden yttrade bl. a.: Av utredning-en framgår, att försäljaren, som medfört bolagets kontraktsformulär, haft en sådan ställlning i förhållande till bolaget och handlat på ett sådant sätt att köparen bibringats uppfattningen att han handlat på bolagets vägnar. Nämnden anser därför, att bolaget, som f.ö. tidigare tillåtit nu påtalade försäljningsmetoder, ej kan undgå att svara för försäljarens åtgärder. - Det får anses utrett, att bolaget såväl vid kontaktandet av köparen som vid det fortsatta säljsamtalet uppgivit, att fråga var icke om försäljning utan om marknadsundersökning. Att under sken av att intervjua för en marknads-
s 307
undersökning närma sig en kund i säljsyfte är otvivelaktigt ägnat att minska allmänhetens förtroende för sådana undersökningara och därmed allmänhe-tens benägenhet att medverka i sådana. Också från den enskilde konsumen-tens synpunkt måste det betecknas som synnerligen anmärkningsvärt att en säljare närmar sig kunden under sken av att inte uppträda i säljsyfte. Re-dan genom att påstå att bolaget utförde en marknadsundersökning har bo-laget således åsidosatt vad tro och heder bjuder. Genom att ge sken av att bolaget utförde en marknadsundersökning har bolaget vidare vilselett köpa-ren i fråga om de betingelser, varunder köpeavtalet träffades. Nämnden finner alltså att bolagets förfarande att låta sin försäljare ta kontakt med köparen under falska förespeglingar av att enbart uppträda i undersöknings-syfte innefattar ett grovt åsidosättande av god affärssed. - Bolagets munt-liga erbjudande till köparen innebar, enligt vad denne uppgivit, att köparen skulle erhålla de ifrågavarande böckerna på särskilt förmånliga villkor, näm-ligen för omkring halva det pris, för vilket verket skulle komma att säljas genom bokhandeln. Av utredningen framgår emellertid att fråga ej varit om något verkligt förmånserbjudande utan att de villkor som erbjudits var de som erbjöds samtliga kunder. - Nämnden anser det vara i och för sig betänkligt att vid försäljning till svenska konsumenter an-vända kontraktsformulär avfattade på annat språk än svenska. Nämnden finner vidare att från synpunkten god affärssed avgörande vikt i säljsitua-tion som denna måste fästas vid försäljarens muntliga argumentering, efter-som det i praktiken är just den muntliga presentationen som inverkar be-stämmande på konsumentens köpbeslut ovch av konsumenten upplevs som det materiellt avgörande för avtalets ingående. Nämnden finner således att bolaget även genom den vilseledande presentationen av erbjudandet handlat i strid mot god affärssed.
HovR:n (hrr Moberg, Schunnesson och Svanberg, referent, samt adjunge-rade ledamoten Karin Bredberg-Olsson) yttrade i dom d. 7 dec. 1967: På de av RR:n anförda skälen och då någon omständighet på grund varav det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om den åberopa avtalet icke förebragts, fastställer HovR:n RR:ns domslut.
Lundgren sökte revision. - Prövningstillstånd meddelades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (ombud för Lundgren, advoka-ten B. Jerlov och för bolaget advokaten P. Wåhlin) d. 16 juli i HD, vars ledamöter (JustR:n Hedfeldt, Brunnberg, Gyllensvärd, Holmberg, referent, och Brundin) förenade sig om följande dom: Lundgren har hos KM till stöd för sitt yrkande om ogillande av bolagets talan åberopat samma grun-der som i HovR:n.
Beträffande omständigheterna i samband med att Lundgren underteckna-de slutsedeln har Lundgren vid huvudförhandlingen inför HD berättat i likhet med vad han uppgivit vid RR:n.
Bolaget har vitsordat, att samtalet mellan Lundgren och bolagets repre-sentant utvecklat sig så som Lundgren uppgivit. Bolaget har dock menat, att Lundgren icke före undertecknandet bestämt uttalat att han icke ville ha årsboken.
s 308
Av vad bolaget vid huvudförhandlingen anfört framgår vidare om dess in-ställning följande. Det var enligt bolagets idé som dess försäljare, då de sökte förbindelse med olika personer, inledde samtalet genom att tala om att bolaget i reklamsyfte skänkte bort bokverk och var intresserat att få mot-tagarnas omdöme om böckernas kvalitet och deras lämplighet för svensk publik. Avsikten därmed var endast att göra vederbörande intresserade och få samtal i gång. Årsboken skulle dock ej innefattas i gåvoerbjudandet. Nå-gon slutsedel av innebörd att kunden köpte årsboken samt fick de båda en-cyklopedierna och lexikonet i gåva förekom emellertid icke, utan den blan-kett till slutsedel ("kontrakt") som försäljarna till slut framlade för under-skrift avsåg alltid att kunden köpte alla de 4 bokverken jämte rätten till "The fact research service". Bolagets avsikt var att kunden då han läste ige-nom slutsedelns text - antingen vid underskrivandet eller senare innan bolaget begärde bekräftelse av beställningen - skulle få avtalets verkliga in-nebörd klar för sig. Bolaget sålde aldrig något av de ifrågavarande bokver-ken separat.
Lundgren har icke visat, att bolagets försäljare varit behörig att träffa för bolaget bindande avtal på de villkor, som Lundgren angivit, eller att bola-get godtagit sådana villkor. Lundgren kan därför icke grunda sitt bestridan-de av kravet på att avtalet med bolaget haft innebörden att Lundgren utan ytterligare kostnad skulle erhålla de böcker han mottagit. Lundgren har ej heller för annan behörig företrädare för bolaget klargjort sin uppfattning om villkoren för överenskommelsen. När bolaget mottagit slutsedeln, måste bo-laget därför vara berättigat utgå från att avtal träffats på de villkor slutse-deln upptar.
Av vad i målet uppgivits framgår, att Lundgren vilseletts av bolagets för-säljare beträffande avtalets innebörd i fråga om Lundgrens skyldighet att förvärva årsboken. Det är dock ej visat, att behörig företrädare för bolaget insett eller bort inse att Lundgren blivit svikligen förledd i detta hänseende.
Avtalet har emellertid kommit till stånd sedan för Lundgren framhållits, att han skulle erhålla de båda encyklopedierna och lexikonet som gåva mot viss prestation av Lundgren medan köpeskilling skulle erläggas för årsboken. Sedan Lundgren förklarat sig beredd att träffa överenskommelse av detta innehåll, har slutsedeln förelagts Lundgren utan att det klargjorts att den innebar avtal på andra, mindre fördelaktiga villkor.
Bolaget har vidgått, att den tid varom här är fråga den angivna me-toden att genomföra försäljningen tillämpades av bolagets försäljare med bolagets vetskap. Bolaget måste antagas ha insett att böckerna utbjudits till Lundgren under dylika förhållanden.
Det måste anses strida mot tro och heder att under här upptagna om-ständigheter åberopa avtalet, och detta är därför jämlikt 33 § avtalslagen icke gällande mot Lundgren.
På grund av det anförda prövar KM rättvist att med ändring av HovR:ns dom ogilla bolagets talan.
KM:s dom meddelades d. 31 juli 1968.
PM-rättsfall
Det verkar av besök via Google-sökningar på samma NJA-nummer som jag hade som PM-ämne i våras, som att jag borde peta upp fallet från 1968 omgående här. Ska försöka ordna det ikväll.
Tillägg: Usel formatering av det fallet. Det får vara så. Den eller de som skriver på samma grund som jag gjorde, använd gärna mitt PM tidigare publicerat här som underlag.
Tillägg 2: Förresten, vill någon ha något av de här äldre rättsfallen som PDF, skriv en kommentar om saken så kan jag slänga upp dem på någon filhost vid tillfälle.
Jag var en duktig student och skrev av 1968 års fall från NJA på Juridiska Biblioteket i Uppsala. Det gav rätt mycket att sitta så pass länge och glo på texten för min förståelse av vad det handlade om. 1949 års fall ingick i rättsfallskompendierna, men jag skrev av det också efter att ha gjort erfarenheten att ha suttit på JB med bokförsäljarfallet.
Tillägg: Usel formatering av det fallet. Det får vara så. Den eller de som skriver på samma grund som jag gjorde, använd gärna mitt PM tidigare publicerat här som underlag.
Tillägg 2: Förresten, vill någon ha något av de här äldre rättsfallen som PDF, skriv en kommentar om saken så kan jag slänga upp dem på någon filhost vid tillfälle.
Jag var en duktig student och skrev av 1968 års fall från NJA på Juridiska Biblioteket i Uppsala. Det gav rätt mycket att sitta så pass länge och glo på texten för min förståelse av vad det handlade om. 1949 års fall ingick i rättsfallskompendierna, men jag skrev av det också efter att ha gjort erfarenheten att ha suttit på JB med bokförsäljarfallet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
