1968:58 s 303
58
Fråga om tillämpningen av 33 § avtalslagen. (Försäljningsagents muntliga utfästelser vid sidan av skriftligt köpekontrakt.)
I en d. 11 juli 1966 till RR:n i Lund inkommen ansökan om betalnings-föreläggande hemställde The Richards Company of Sweden Aktiebolag om föreläggande för civilekonomen Eric Lundgren att till bolaget utgiva 455 kr. jämte 5 procent ränta därå från delgivningsdagen. Som grund för ford-ringen angavs: "Avser lev. bokverk d. 10.11.65."
Sedan Lundgren bestritt kravet och målet hänskjutits till rättegång, vid-höll bolaget sitt yrkande och anförde till stöd för sin talan: Tommy Ferne-stam, en av bolagets försäljare, besökte Lundgren hösten 1965 - antingen d. 11 okt. eller d. 10 nov. - för att upptaga beställning å av bolaget salu-bjudna böcker. Enligt en av Lundgren vid tillfället undertecknad, på eng-elska avfattad slutsedelsblankett beställde Lundgren av bolaget
s 304
"The American Peoples Encyclopedia: 20 Volumes Bound in Royal Art-craft with Genuine Gold Stamping Funk & Wagnall Dictionary: 2 Volumes Popular Science Encyclopedia: 10 Volumes The American Peoples En-cyclopedia Yearbook: for 10 years The Fact Research Service: 100 Reports, valid for 10 years"
till ett pris av 1 560 kr. jämte omsättningsskatt 156 kr. eller tillhopa 1 716 kr. Av detta belopp skulle enligt det sålunda ingångna avtalet 65 kr. betalas kontant medan återstoden, 1 651 kr., skulle erläggas med 65 kr. i mån. under 23 på varandra följande månader med en slutbetalning å 156 kr. För leve-rans av årsboken och rapporterna skulle utgå särskild avgift med 5.95 dollar per år under 10 år. Lundgren erlade vid undertecknandet 65 kr., men han har därefter oaktat att bolaget fullgjort sina åtaganden icke erlagt betalning i enlighet med avtalet.
Den åberopade slutsedelsblanketten innehåller vidare bl. a. följande (i översättning): "Detta kontrakt (avtal) kan icke ändras eller annuleras, ej heller påverkas det av någon muntlig överenskommelse, som icke är angi-ven i detsamma. Det överenskommes och avtalas vidare, att äganderätten till ovan beskrivna vara behålles av The Richards Company till dess slutlig betalning skett."
Lundgren vitsordade riktigheten av de av bolaget lämnade faktiska upp-gifterna men bestred dess talan under hänvisning till att han av Fernestam blivit svikligen förledd att underteckna slutsedeln samt att de av Fernestam vid tillfället lämnade uppgifterna måste anses bindande för bolaget. Lundgren anförde vidare: På senhösten 1965, då han ännu studerade i Lund, blev han uppringd av en man, som på engelska frågade om han fick komma och visa ett amerikanskt uppslagsverk för att erhålla Lundgrens omdöme, huruvida verket gick att marknadsföra i Sverige. De bestämde tid för besö-ket, och å den bestämda tiden infann sig två personer, Fernestam och en kvinna, som båda talade svenska. Fernestam förklarade inledningsvis. att det ej var fråga om försäljning och tog sedan fram böcker, som han demon-strerade. Han förklarade, att Lundgren skulle få de 30 banden i uppslags-verket gratis. Då Lundgren frågade, vad bolaget fordrade i motprestation, förklarade Fernestam, att bokverken lämnades gratis till vissa slumpvis ut-valda personer, om dessa förband sig att inom en viss tid till bolaget skrift-ligen lämna ett utlåtande dels om bokverkens värde som uppslagsverk dels ock huruvida de ansåg att bokverken gick att sälja på engelska i Sverige el-ler att de hellre borde översättas till svenska. Fernestam framhöll därjämte, att erbjudandet var en form av reklam samt tillade: "Vi har använt hela det för Skandinavien avsedda reklamanslaget för denna slags försäljning." Fernestam visade även en pärm innehållande uttalanden - huvudsakligen på engelska - som bolaget redan mottagit. Sedan de resonerat om upp-slagsboken och handboken i ungefär tre kvarts timme, började Fernestam tala om the American Peoples Encyclopedia Yearbook, som skulle utkom-ma under 10 år. Fernestam förklarade att den skulle kosta 65 kr. i mån. un-der 2 år. Lundgren, som ej räknade ut hur mycket det skulle kosta, genmälde, at han ej ville ha årsboken och att han ej ville betala något. Fernestam tillade, att om Lundegren ej ville ha årsboken, så var det bara att låta bli att
s 305
betala, samt betonade, att det var Lundgreens omdöme om böckerna som bo-laget ville ha och att bolaget aldrig skulle bråka om några pengar. I detta sammanhang tog Ferbestam fram slutsedelsblanketten. Lundgren blev då tveksam och bad om betänketid, men Fernestam förklarade, att Lundgren måste acceptera genast och att bolagt ej gjorde erbjudandet till vem som helst. De diskuterade också rapporterna från "The Fact Research Service", och Lundgren erhöll löfte om att få beställa dessa, som han räknade med att kunna använda för en uppsats. Han skrev sin "signatur" på slutsedeln och textade därunder sitt namn och sin adress för att bolaget skulle veta vart böckerna skulle sändas. Oaktat han var tveksam, var han övertygad om att gratiserbjudandet "var en chans", och han trodde, att han ej skulle be-höva betala något. Han uppfattade slutsedeln som en formsak; bolaget be-hövde ett namn för att veta vart böckerna skulle sändas. Vid underteck-nandet betalade han 65 kr. i ersättning för fraktkostnader. Före underteck-nandet läste han igenom hela slutsedeln.
Bolaget vitsordade Lundgrens berättelse men bestred avseende vid in-vändningarna under framhållande av att Fernestams muntliga utfästelser - enligt bestämmelse i slutsedelsblanketen - icke kunde göras gällande mot bolaget.
RR:n (hrr Lembke och Klemendz) yttrade i dom d. 2 maj 1967: I målet är utrett, att Lundgren av bolaget beställt de i slutsedelsblanketten upptag-na böckerna att betalas på sätt stadgas i sagda handling. Enligt ett däri in-taget stadgande är muntliga överenskommelser med bolagets försäljnings-ombud icke bindande för bolaget. Lundgren äger därför icke gentemot bola-get åberopa ombudets utfästelser i den mån de strider mot innehållet i av-talet. På grund härav och då någon omständighet icke förebragts av beskaf-fenhet att kunna fritaga Lundgren från betalningsskyldighet är bolaget be-rättigat att vinna bifall till sin talan.
RR:n förpliktar Lundgren att till bolaget utgiva 455 kr. jämte 5 procent ränta därå från d. 30 juli 1966 tills betalning sker.
Rådmannen Bruzelius var skiljaktig och anförde: Bolaget har uppgivit: Fernestam hade åtagit sig att för bolagets räkning sluta försäljningsavtal enligt slutsedelsblanketter som bolaget överlämnat till honom mot rätt att uppbära viss provision å slutna avtal. Fernestam hade insänt ifråga-varande slutsedel till bolaget, och troligen d. 11 okt. 1965 hade en man vid namn Kral, som då var anställd hos bolaget, vid ett telefonsamtal med Lundgren "verifierat" slutsedeln. Bolaget lät nämligen en tjänste-man på kontoret kontrollera, att den vars namn fanns å en inlämnad slutsedel verkligen undertecknat denna samt förbundit sig att köpa böc-kerna och betala köpeskillingen. Om undertecknaren vid en sådan kon-troll förklarade, att han ångrade sitt åtagande, strök bolaget i allmänhet slutsedeln; vidhöll däremot köparen sitt åtagande, rapporterades avtalet till det amerikanska moderbolaget, som expedierade böckerna.
Lundgren har erkänt, att han undertecknat slutsedeln och att han från bolaget erhållit The American Peoples Encyclopedia i 20 band (upp-slagsboken), Funk & Wagnall Dictionary i 2 band (lexikonet) och Popular Science Encyclopedia i 10 band (handboken).
Lundgren har vidare berättat: (se Lundgrens berättelse ovan). Efter oomkring 14 dagar erhöll han så de 32 banden. Bolaget hade ej ringt till honom efter Ferestams besök för att kontrollera om han ingått något avtal.
s 306
Bolaget har förklarat, att det helt vitsordar de av Lundgren lämnade uppgifterna.
Av slutsedeln framgår att avtalet är bindande för båda parterna i och med att Lundgren undertecknat det. Fernestam har förty vid slu-tandet av avtalet haft ställningen av fullmäktig för bolaget.
Omfattningen av Fernestams behörighet att företräda bolaget framgår av blanketten: Avtalet kan ej ändras eller hävas, och det påverkas ej av någon muntlig överenskommelse som ej finnes i det (This agreement is not subject to alteration or cancellation, nor it is affected by any verbal agreement not stated herein). Lundgren, som förstår engelska, har före undertecknandet enligt egen uppgift läst igenom blanketten.
Emellertid har Lundgren uppgivit - och bolaget godtagit - att han tecknat sin "signatur" å blanketten och textat sitt nammn och sin adress därunder och överlämnat beloppet om 65 kr. till Fernestam icke såsom bevis på att han köpt uppslagsverket, lexikonet och handboken utan för att bolaget gratis i reklamsyfte skulle sända honom nämnda bokverk. Lundgren har således varit i villfarelse vid undertecknandet av blanket-ten, och detta måste Fernestam ha insett.
Fernestam har visserligen endast haft den i blanketten stadgade be-hörigheten att företräda bolaget, men med hänsyn till att de av Ferne-stam till Lundgren lämnade uppgifterna ingått som ett led i Fernestams verksamhet för bolaget och att uppgifterna - sett mot bakgrunden av nu tillämpade reklammetoder för att lansera nya artiklar - icke kan anses osannolika, får bolaget dock anses bundet av dem, särskilt som bo-laget - vilket hade till regel att "verifiera" alla avtal slutna på detta sätt - underlåtit detta enligt vad som är ostridigt i målet.
Omständigheterna vid avtalets tillkomst är enligt min uppfattning sådana att det skulle strida mot tro och heder att med evetskap om dem åberopa avtalet. Bolaget måste på sätt jag ovan funnit anses ha ägt så-dan vetskap genom sin fullmäktig Fernestam.
Jämlikt 33 § avtalslagen är avtalet förty ogiltigt.
Jag ogillar därför käromålet.
Lundgren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. Som alternativ grund för att avtalet skulle anses som ogiltigt gjorde Lundgren gällan-de, att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet.
Lundgren åberopade följande handlingar:
1) En av Solna domsagas HR d. 5 maj 1967 meddelad dom i mål angå-ende betalningsskyldighet för annan person till bolaget för samma bokverk under liknande omständigheter som i nu förevarande mål. (I nu förevarande mål upplystes, att bolaget vädjade mot HR:ns dom samt att förlikning därefter träffades.)
2) Ett av Näringslivets Opinionsnämnd d. 22 aug. 1967 avgivet yttran-de på begäran av en köpare av ifrågavarande bokverk under liknande om-ständigheter som de i målet aktuella. Nämnden yttrade bl. a.: Av utredning-en framgår, att försäljaren, som medfört bolagets kontraktsformulär, haft en sådan ställlning i förhållande till bolaget och handlat på ett sådant sätt att köparen bibringats uppfattningen att han handlat på bolagets vägnar. Nämnden anser därför, att bolaget, som f.ö. tidigare tillåtit nu påtalade försäljningsmetoder, ej kan undgå att svara för försäljarens åtgärder. - Det får anses utrett, att bolaget såväl vid kontaktandet av köparen som vid det fortsatta säljsamtalet uppgivit, att fråga var icke om försäljning utan om marknadsundersökning. Att under sken av att intervjua för en marknads-
s 307
undersökning närma sig en kund i säljsyfte är otvivelaktigt ägnat att minska allmänhetens förtroende för sådana undersökningara och därmed allmänhe-tens benägenhet att medverka i sådana. Också från den enskilde konsumen-tens synpunkt måste det betecknas som synnerligen anmärkningsvärt att en säljare närmar sig kunden under sken av att inte uppträda i säljsyfte. Re-dan genom att påstå att bolaget utförde en marknadsundersökning har bo-laget således åsidosatt vad tro och heder bjuder. Genom att ge sken av att bolaget utförde en marknadsundersökning har bolaget vidare vilselett köpa-ren i fråga om de betingelser, varunder köpeavtalet träffades. Nämnden finner alltså att bolagets förfarande att låta sin försäljare ta kontakt med köparen under falska förespeglingar av att enbart uppträda i undersöknings-syfte innefattar ett grovt åsidosättande av god affärssed. - Bolagets munt-liga erbjudande till köparen innebar, enligt vad denne uppgivit, att köparen skulle erhålla de ifrågavarande böckerna på särskilt förmånliga villkor, näm-ligen för omkring halva det pris, för vilket verket skulle komma att säljas genom bokhandeln. Av utredningen framgår emellertid att fråga ej varit om något verkligt förmånserbjudande utan att de villkor som erbjudits var de som erbjöds samtliga kunder. - Nämnden anser det vara i och för sig betänkligt att vid försäljning till svenska konsumenter an-vända kontraktsformulär avfattade på annat språk än svenska. Nämnden finner vidare att från synpunkten god affärssed avgörande vikt i säljsitua-tion som denna måste fästas vid försäljarens muntliga argumentering, efter-som det i praktiken är just den muntliga presentationen som inverkar be-stämmande på konsumentens köpbeslut ovch av konsumenten upplevs som det materiellt avgörande för avtalets ingående. Nämnden finner således att bolaget även genom den vilseledande presentationen av erbjudandet handlat i strid mot god affärssed.
HovR:n (hrr Moberg, Schunnesson och Svanberg, referent, samt adjunge-rade ledamoten Karin Bredberg-Olsson) yttrade i dom d. 7 dec. 1967: På de av RR:n anförda skälen och då någon omständighet på grund varav det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om den åberopa avtalet icke förebragts, fastställer HovR:n RR:ns domslut.
Lundgren sökte revision. - Prövningstillstånd meddelades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (ombud för Lundgren, advoka-ten B. Jerlov och för bolaget advokaten P. Wåhlin) d. 16 juli i HD, vars ledamöter (JustR:n Hedfeldt, Brunnberg, Gyllensvärd, Holmberg, referent, och Brundin) förenade sig om följande dom: Lundgren har hos KM till stöd för sitt yrkande om ogillande av bolagets talan åberopat samma grun-der som i HovR:n.
Beträffande omständigheterna i samband med att Lundgren underteckna-de slutsedeln har Lundgren vid huvudförhandlingen inför HD berättat i likhet med vad han uppgivit vid RR:n.
Bolaget har vitsordat, att samtalet mellan Lundgren och bolagets repre-sentant utvecklat sig så som Lundgren uppgivit. Bolaget har dock menat, att Lundgren icke före undertecknandet bestämt uttalat att han icke ville ha årsboken.
s 308
Av vad bolaget vid huvudförhandlingen anfört framgår vidare om dess in-ställning följande. Det var enligt bolagets idé som dess försäljare, då de sökte förbindelse med olika personer, inledde samtalet genom att tala om att bolaget i reklamsyfte skänkte bort bokverk och var intresserat att få mot-tagarnas omdöme om böckernas kvalitet och deras lämplighet för svensk publik. Avsikten därmed var endast att göra vederbörande intresserade och få samtal i gång. Årsboken skulle dock ej innefattas i gåvoerbjudandet. Nå-gon slutsedel av innebörd att kunden köpte årsboken samt fick de båda en-cyklopedierna och lexikonet i gåva förekom emellertid icke, utan den blan-kett till slutsedel ("kontrakt") som försäljarna till slut framlade för under-skrift avsåg alltid att kunden köpte alla de 4 bokverken jämte rätten till "The fact research service". Bolagets avsikt var att kunden då han läste ige-nom slutsedelns text - antingen vid underskrivandet eller senare innan bolaget begärde bekräftelse av beställningen - skulle få avtalets verkliga in-nebörd klar för sig. Bolaget sålde aldrig något av de ifrågavarande bokver-ken separat.
Lundgren har icke visat, att bolagets försäljare varit behörig att träffa för bolaget bindande avtal på de villkor, som Lundgren angivit, eller att bola-get godtagit sådana villkor. Lundgren kan därför icke grunda sitt bestridan-de av kravet på att avtalet med bolaget haft innebörden att Lundgren utan ytterligare kostnad skulle erhålla de böcker han mottagit. Lundgren har ej heller för annan behörig företrädare för bolaget klargjort sin uppfattning om villkoren för överenskommelsen. När bolaget mottagit slutsedeln, måste bo-laget därför vara berättigat utgå från att avtal träffats på de villkor slutse-deln upptar.
Av vad i målet uppgivits framgår, att Lundgren vilseletts av bolagets för-säljare beträffande avtalets innebörd i fråga om Lundgrens skyldighet att förvärva årsboken. Det är dock ej visat, att behörig företrädare för bolaget insett eller bort inse att Lundgren blivit svikligen förledd i detta hänseende.
Avtalet har emellertid kommit till stånd sedan för Lundgren framhållits, att han skulle erhålla de båda encyklopedierna och lexikonet som gåva mot viss prestation av Lundgren medan köpeskilling skulle erläggas för årsboken. Sedan Lundgren förklarat sig beredd att träffa överenskommelse av detta innehåll, har slutsedeln förelagts Lundgren utan att det klargjorts att den innebar avtal på andra, mindre fördelaktiga villkor.
Bolaget har vidgått, att den tid varom här är fråga den angivna me-toden att genomföra försäljningen tillämpades av bolagets försäljare med bolagets vetskap. Bolaget måste antagas ha insett att böckerna utbjudits till Lundgren under dylika förhållanden.
Det måste anses strida mot tro och heder att under här upptagna om-ständigheter åberopa avtalet, och detta är därför jämlikt 33 § avtalslagen icke gällande mot Lundgren.
På grund av det anförda prövar KM rättvist att med ändring av HovR:ns dom ogilla bolagets talan.
KM:s dom meddelades d. 31 juli 1968.
Visar inlägg med etikett NJA 1968 s 303. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett NJA 1968 s 303. Visa alla inlägg
måndag 12 september 2011
PM-rättsfall
Det verkar av besök via Google-sökningar på samma NJA-nummer som jag hade som PM-ämne i våras, som att jag borde peta upp fallet från 1968 omgående här. Ska försöka ordna det ikväll.
Tillägg: Usel formatering av det fallet. Det får vara så. Den eller de som skriver på samma grund som jag gjorde, använd gärna mitt PM tidigare publicerat här som underlag.
Tillägg 2: Förresten, vill någon ha något av de här äldre rättsfallen som PDF, skriv en kommentar om saken så kan jag slänga upp dem på någon filhost vid tillfälle.
Jag var en duktig student och skrev av 1968 års fall från NJA på Juridiska Biblioteket i Uppsala. Det gav rätt mycket att sitta så pass länge och glo på texten för min förståelse av vad det handlade om. 1949 års fall ingick i rättsfallskompendierna, men jag skrev av det också efter att ha gjort erfarenheten att ha suttit på JB med bokförsäljarfallet.
Tillägg: Usel formatering av det fallet. Det får vara så. Den eller de som skriver på samma grund som jag gjorde, använd gärna mitt PM tidigare publicerat här som underlag.
Tillägg 2: Förresten, vill någon ha något av de här äldre rättsfallen som PDF, skriv en kommentar om saken så kan jag slänga upp dem på någon filhost vid tillfälle.
Jag var en duktig student och skrev av 1968 års fall från NJA på Juridiska Biblioteket i Uppsala. Det gav rätt mycket att sitta så pass länge och glo på texten för min förståelse av vad det handlade om. 1949 års fall ingick i rättsfallskompendierna, men jag skrev av det också efter att ha gjort erfarenheten att ha suttit på JB med bokförsäljarfallet.
onsdag 25 maj 2011
Insiktsförskjutningsgrundande rättsfakta i avtalstolkningens sold.
Följande text är mitt svar på en inlämningsuppgift om max tolv tusen tecken, på tema rättsfallsanalys där varje student tilldelades tre rättsfall och med utgångspunkt i dessa skulle framlägga ett juridiskt arbete. Mitt resultat är magert, texten uppehåller sig alldeles för mycket vid de enskilda rättsfallen och alltför mycket av den analytiska behandlingen utgick på grund av platsbrist. Det gav sextio procent av möjliga poäng, med kommentaren att det inte fanns några materiella fel i arbetet, vilket jag var orolig för med anledning av att jag två gånger tillbakavisar ståndpunkter justitieråd intagit i frågorna som behandlas i domsreferaten. Att underförstått säga att HD-ledamöter har fel känns nog för de flesta juriststudenter något vågat. Poängavdragen var för alltför långa meningar, att det i rubriken står sold och inte tjänst, samt att litteraturlistan inte är en litteraturlista (utan ett kort kåseri över litteraturen jag använde, och litteratur jag inte använde). Anmärkning gavs också på rättsfallens ordning i arbetet, som ju inte är kronologisk. Jag undrar över varför det är ett problem värt att anmärka på, i ett arbete så begränsat att utrymmet för metoddiskussion kan med fog betraktas som obefintligt. Möjligheten att ta reda på saken lät jag gå mig ur händer, jag gick istället på en föreläsning i arbetsrätt som var dubbelbokad med återkopplingstillfället. Vid senare tillfälle kan jag publicera domsreferaten på bloggen, eftersom jag inte kunnat finna dem på nätet tror jag att det vore en god gärning att göra.
1 Inledning
“Någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens egen kan icke uppställas”.1
Ett starkt påstående, om att en del av rättsordningen är definitivt oåtkomlig för rättsligt normerande. Det ligger en utmaning i påståendet, som avses hanteras åtminstone ytligt i det följande.
Föreliggande PM redogör för hur insikt och agerande på mellanmans sida avseende omständigheter vid avtalsförhandling kan inverka på avtalets materiella innebörd och följder vid tvistemål därom. Särskilt avseende fästs vid tillräkneligheten av insikt hos viss typ av mellanman till huvudmannen. Som primärt underlag används tre referat ur Nytt Juridiskt Arkiv (NJA), NJA 1949 s 134, NJA 1968 s 3032 och NJA 1986 s 596. Undersökningen eftersträvar ett med underlaget avgränsat klargörande av vad som kan medföra att Högsta Domstolen (HD) vid lösning av ett visst slag av avtalsrättslig tvist håller en part ansvarig för
kunskap, vilken under avtalets tillkomstfas endast var tillgänglig för partens ombud; den så
kallade mellanmannen och dennes insikt.
2 Allmänna synpunkter
Gemensamt för avgörandena är att de rör avtalsrättsliga tvister, där mellanmän utan fullmakt att för sina huvudmäns räkning ingå avtal deltagit i avtalsförhandlingar i huvudmännens ställe.3 För att lösa tvisterna, för att fastställa vad som avtalats och hur, har HD behandlat en av avtalsparterna som om denna hade kännedom om sakförhållanden som vid avtals ingående endast var tillgänglig för mellanmannen.4 2.1 NJA 1986 s 596
I det här avgörandet synes HD vara av den uppfattningen att det åligger mellanmannen snarare än konsumentparten att informera näringsidkaren5 tillika huvudmannen, med vilken konsumenten avser ingå avtal, om sådant som förekommit vid förhandlingarna.6 Detta förutsatt att näringsidkaren organiserat sin verksamhet på ett sådant sätt att anbudsupptagning från konsumenter sker via mellanmän, i fallet i fråga en egenföretagande försäljare för huvudmannens räkning.7 Insiktsförskjutningen betraktas alltså som en rimlig huvudregel förutsatt att en näringsidkare i relation till konsumentpart valt att använda mellanmän som
verksamhetsmodell, även om mellanmännen agerar oberoende av näringsidkaren och inte har behörighet annat än för att uppta anbud som sedan avslås eller accepteras av huvudmannen.
Det finns en slags culpabedömning i detta, näringsidkaren har beslutat att organisera sin verksamhet på ett visst sätt och får därför stå risken för sin egen underlåtenhet att påverka konsumentens uppfattning om avtalets innehåll, innan åberopande av förpliktelser i detsamma gentemot den andra avtalsparten företogs.8
Informationen i den kunskap som tillräknades huvudmannen ansågs av HD ha relevans som avtalstolkningsdata, tvisten gällde innehållet i det avtal som konsumenten ingått med näringsidkaren och huruvida detta förband konsumenten att betala för varor eller tjänster utöver vad det skrivna avtalet omfattade.9
2.2 NJA 1949 s 134
Majoriteten i HD nådde slutsatsen att förmånstagarens ombud var på sådant sätt ansvarig för förhandlingarna att dennes insikt borde tillräknas densammas huvudman.10 Särskild vikt lades vid att utan ombudet hade huvudmannen rimligen inte kunnat framförhandla de förmånliga villkoren och att han heller inte aktivt bidrog därtill trots sitt närvarande vid förhandlingarna.11 Tvisten gällde tolkning av en avtalsklausul om konkurrensförbud och i likhet med 1986 års fall hålls huvudmannen ansvarig för sin underlåtenhet att delta i
avtalsförhandlingarna genom att mellanmannens insikt i dessa tillräknades honom.12 Konkurrensförbudets innehåll ansågs alltså ha den betydelse mellanmannen och den andra förhandlingsparten under förhandlingarnas slutfas delade uppfattning om.13 Ett av de skiljaktiga justitieråden, Lind, invände att ett till huvudmannen tillräknande av mellanmannens insikt egentligen inte var nödvändigt för att döma i målet till föreningens
fördel. Förmånstagarens närvaro vid förhandlingarna och vad han borde själv ha insett om ändamålet med konkurrensklausulen ansåg justitierådet vara tillräckligt för att binda förmånstagaren till föreningens åsyftade innebörd av bestämmelsen, oberoende av ombudet.14
Mot detta kan invändas att det torde vara en starkare argumentation att hämta resonemangsgrunden i vad som faktiskt kommit någons ställföreträdares till kännedom sammantaget med denne någons passivitet under förhandlingarna, istället för att utgå från vad någon vid en bedömning post facto borde begripit men underlåtit att närmre undersöka eller söka påverka.
2.3 NJA 1968 s 303
Det här fallet är lite mindre uppenbart ett där insiktsförskjutning används för tvistlösningen. Tidigt i domen redovisas att företagsparten instruerat sina försäljare att utlova varor gratis, i ekonomiskt hänseende, i utbyte mot naturaprestation i form av en värdering av materialet.15 HD fastslog att ett avtal ingåtts med samma innehåll som det undertecknade kontraktet.16 Med hänvisning till företagets vetskap om hur försäljarna instruerats att inleda kontakt med tilltänkta kunder gjorde HD därefter gällande att bolaget borde insett att det för kunderna skulle kunna framstå som att anbudet från bolaget bestod av det utlovade gratismaterialet, inte ett köpavtal enligt slutsedelsblanketten.17 Underlåtenheten att för den andra avtalsparten klargöra företagets uppfattning om avtalets innehåll innan åberopande av dess giltighet, med de förpliktelser å kundens sida som följde därav, gavs alltså betydelse för hur mellanmannens insikt i avtalsförhandlingarna hanterades av HD.
Företaget hade som rutin att via telefonsamtal få bekräftelse på köpvilja hos kund som undertecknat kontrakt som sedan återsänts från försäljarna, slikt samtal ska enligt referat av tingsrättsdomen skiljaktige rådmannen Bruzelius ha företagits. Det torde dock inte vid telefonsamtalet ha framkommit att företaget ansåg att en ekonomisk prestation förväntades, eftersom medkontrahenten inte i det läget opponerade sig och således avbröt avtalets uppkomst.18 Även i det här fallet förelåg alltså en passivitet på huvudmannens sida.
Justitierådet Håstad har kommenterat hur HD dömde i det här aktuella fallet.19 Håstads motförslag framhåller att avtalets giltighet borde ha underkänts på grundval av 30 § och 32 § 1 st avtalslagen20 (AvtL) istället för 33 § samma lag, vilket på grund av ordalydelsen i 30 § st 1 skulle göra insiktsförskjutningen onödig. Mot det förslaget kan invändas att försäljarna enligt vad som framkommer av referatet i NJA inte instruerats att använda utlovandet av gratismaterialet som ett sätt att framkalla undertecknande av avtalet, det är heller inte klarlagt att företaget bort inse att dess försäljare i det enskilda fallet förfarit på ett sådant sätt.21 Det
förelåg heller inte skäl för företaget att anta att förklaringsmisstag förelåg på kundsidan som var starkare än skälen för antagandet att undertecknande part läst kontraktet.22
3 Sammanfattande anmärkningar
Det finns ett mönster i hur HD har resonerat. Dels fastslås att avtal mellan parterna har ingåtts, dels fastslås att tvist föreligger om avtalets innehåll och vilka förpliktelser som följer av det, dels klarlades vad mellanmannen under avtalets tillkomst blivit kunnig om, dels förelåg både potentiell kontroll över mellanmannen och underlåtenhet från huvudmannen att påverka medkontrahentens uppfattning om avtalsinnehållet. I de tre avgörandena har alltså hänsyn tagits till huvudmannens passivitet under avtalsförhandlingarna och att densamma inte har informerat motparten om sin uppfattning om avtalets innebörd innan åberopande av
förpliktelser ur det.
Detta resultat är tydligtvis alltför skissartat, och underlaget alltför magert, för att kunna kallas för en allmän rättsregel. De behandlade domsluten kan också utsättas för invändningar som försvagar argumentationskraften i insiktsförskjutningsmetoden för ådagaläggande av avtalsinnehåll. Inte desto mindre ser jag ett mönster, en slags culpabedömning av hur allvarlig huvudmannens passivitet bör anses som och därmed huruvida denne ska anses besitta mellanmannens förhandlingsinsikt.
4 Litteratur
Till min hjälp under utverkande av det föregående har jag haft Samuelsson, Joel och Melander, Jan, Tolkning och tillämpning, 2 uppl., Iustus förlag, Mölnlycke 2009. Särskilt anmärkningen på s 197 om lärobokens natur och hur inlärning av juridisk metod bör företas har fått mig att försöka så långt som möjligt hantera rättsfallen på sina egna villkor och efter min egen förmåga, utan att mer än nödvändigt söka vägledning hos författare av juridisk doktrin. Det betyder inte att jag är omedveten om att (bland andra) Rolf Dotevall givit
upphov till facklitteratur som behandlar just mellanmansrätt; det betyder bara att jag funnit Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12 uppl., Juristförlaget i Lund, Danmark 2008, och Adlercreutz, Axel och Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6 uppl., Juristförlaget i Lund, Polen 2010 tillsammans med nämnda metodlärobok tillräckligt försvårande att tolka och analysera rättsfallen mot bakgrund av.
1 NJA 1949 s 134, stycke 8 i Högsta domstolens domskäl.
2 I hänvisningarna till 1968 års avgörande anges sida stycket finns på, istället för vilket stycke i domskälen som avses. Skälet till detta är otydlighet därom i den kopia av rättsfallet jag har tillgång till vid tidpunkten för uppgiftens slutförande. Det är en olycklig inkonsekvens jag föredrar över bristande träffsäkerhet i hänvisningarna, och jag hoppas att läsaren kan ha överseende med den.
3 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “visserligen icke behörig att”. NJA 1968 s 308, stycke 2, “L har icke visat att”. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “har inte varit ombud […] och har inte haft behörighet att”.
4 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl. NJA 1968 s 308, stycke 4. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl.
5 Jag har valt att följa terminologin i avgörandet och refererar till konsumentens medkontrahent som näringsidkaren, vilket inte refererar till försäljaren trots att även denne var att betrakta som näringsidkare.
6 NJA 1986 s 596, stycke 2 i HD:s domskäl, om bevisbördans placering vid entreprenad åt konsument enligt NJA 1975 s 280. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “[o]m en näringsidkare […] bör utgångspunkten vara [att mellanmannens insikt] tillräknas näringsidkaren”.
7 NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, om verksamhetsorganisation. NJA 1986 s 596, stycke 1 i referatet av tingsrättens dom, bolagets talan, om försäljarens ställning i relation till näringsidkaren.
8 Enligt vad konsumenten anförde i tingsrätten, stycke två i referatet av tingsrättsdomen, uppfattade denne fakturorna för monteringen som en reklamationsgrund och ej i enlighet med avtalet. Näringsidkaren var av uppfattningen att avtal träffats om att monteringskostnaden var avtalad om, varför tvisten togs upp i rätten. Se också hänvisningarna under not 6 angående näringsidkares ansvar för passivitet ifråga om prisöverenskommelser i konsumentrelationer.
9 NJA 1986 s 596, stycke 1 i HD:s domskäl, där avtalshandlingarna betecknas som “leveransavtal” och
“orderbekräftelse”. Dessa inkluderade inte prisuppgift rörande montering av det beställda materialet, se stycke 3 i samma domskäl.
10 NJA 1949 s 134, styckena 1 och 8 i HD:s domskäl.
11 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “uppenbarligen […] haft ringa möjlighet”, och stycke 1 i HD:s domskäl, “A L, som själv var tillstädes, synes icke personligen hava tagit någon mera väsentlig del i överläggningarna”.
12 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl.
13 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “[mellanmannen] hade emellertid […] kännedom om sagda inställning”.
14 NJA 1949 s 134, justitierådet Linds skiljaktiga mening, huvudsakligen stycke 4.
15 NJA 1968 s 308, stycke 1, “[d]et var enligt bolagets idé som dess försäljare [...]”.
16 NJA 1968 s 308, stycke 2, “avtal träffats på de villkor slutsedeln upptar”.
17 NJA 1968 s 308, stycke 5, “[b]olaget måste antagas ha insett att [...]”.
18 NJA 1968 s 305, stycke 1 i skiljaktiges mening. Se också NJA 1968 s 308, stycke 2, “ej heller för annan behörig företrädare för bolaget klargjort sin uppfattning om villkoren”.
19 NJA 2002 s 244, justitierådet Håstads tillägg för egen del.
20 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
21 Jag påstår alltså att företaget inte avsåg framkalla kundernas undertecknande genom marknadsföringsmetoden, däremot avsåg det givetvis öka sin försäljning genom att dess försäljare oftare skulle komma presumtiva kunder inpå livet med gratismaterialet som lockbete. Det skulle också kunna anses orimligt att låta 30 § AvtL i betydande grad omfatta situationer där avsikt att svikligen förleda till rättshandlande inte övertygande kan visas ha förelegat.
22 Jag påstår alltså att företaget inte hade goda skäl att anta att återsända undertecknade kontrakt till övervägande del representerade förklaringsmisstag och endast avsåg det utlovade gratismaterialet. Likt HD i fallet finner jag det befogat å företagets sida att utgå ifrån att någon som undertecknat ett kontrakt också läst detsamma.
1 Inledning
“Någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens egen kan icke uppställas”.1
Ett starkt påstående, om att en del av rättsordningen är definitivt oåtkomlig för rättsligt normerande. Det ligger en utmaning i påståendet, som avses hanteras åtminstone ytligt i det följande.
Föreliggande PM redogör för hur insikt och agerande på mellanmans sida avseende omständigheter vid avtalsförhandling kan inverka på avtalets materiella innebörd och följder vid tvistemål därom. Särskilt avseende fästs vid tillräkneligheten av insikt hos viss typ av mellanman till huvudmannen. Som primärt underlag används tre referat ur Nytt Juridiskt Arkiv (NJA), NJA 1949 s 134, NJA 1968 s 3032 och NJA 1986 s 596. Undersökningen eftersträvar ett med underlaget avgränsat klargörande av vad som kan medföra att Högsta Domstolen (HD) vid lösning av ett visst slag av avtalsrättslig tvist håller en part ansvarig för
kunskap, vilken under avtalets tillkomstfas endast var tillgänglig för partens ombud; den så
kallade mellanmannen och dennes insikt.
2 Allmänna synpunkter
Gemensamt för avgörandena är att de rör avtalsrättsliga tvister, där mellanmän utan fullmakt att för sina huvudmäns räkning ingå avtal deltagit i avtalsförhandlingar i huvudmännens ställe.3 För att lösa tvisterna, för att fastställa vad som avtalats och hur, har HD behandlat en av avtalsparterna som om denna hade kännedom om sakförhållanden som vid avtals ingående endast var tillgänglig för mellanmannen.4 2.1 NJA 1986 s 596
I det här avgörandet synes HD vara av den uppfattningen att det åligger mellanmannen snarare än konsumentparten att informera näringsidkaren5 tillika huvudmannen, med vilken konsumenten avser ingå avtal, om sådant som förekommit vid förhandlingarna.6 Detta förutsatt att näringsidkaren organiserat sin verksamhet på ett sådant sätt att anbudsupptagning från konsumenter sker via mellanmän, i fallet i fråga en egenföretagande försäljare för huvudmannens räkning.7 Insiktsförskjutningen betraktas alltså som en rimlig huvudregel förutsatt att en näringsidkare i relation till konsumentpart valt att använda mellanmän som
verksamhetsmodell, även om mellanmännen agerar oberoende av näringsidkaren och inte har behörighet annat än för att uppta anbud som sedan avslås eller accepteras av huvudmannen.
Det finns en slags culpabedömning i detta, näringsidkaren har beslutat att organisera sin verksamhet på ett visst sätt och får därför stå risken för sin egen underlåtenhet att påverka konsumentens uppfattning om avtalets innehåll, innan åberopande av förpliktelser i detsamma gentemot den andra avtalsparten företogs.8
Informationen i den kunskap som tillräknades huvudmannen ansågs av HD ha relevans som avtalstolkningsdata, tvisten gällde innehållet i det avtal som konsumenten ingått med näringsidkaren och huruvida detta förband konsumenten att betala för varor eller tjänster utöver vad det skrivna avtalet omfattade.9
2.2 NJA 1949 s 134
Majoriteten i HD nådde slutsatsen att förmånstagarens ombud var på sådant sätt ansvarig för förhandlingarna att dennes insikt borde tillräknas densammas huvudman.10 Särskild vikt lades vid att utan ombudet hade huvudmannen rimligen inte kunnat framförhandla de förmånliga villkoren och att han heller inte aktivt bidrog därtill trots sitt närvarande vid förhandlingarna.11 Tvisten gällde tolkning av en avtalsklausul om konkurrensförbud och i likhet med 1986 års fall hålls huvudmannen ansvarig för sin underlåtenhet att delta i
avtalsförhandlingarna genom att mellanmannens insikt i dessa tillräknades honom.12 Konkurrensförbudets innehåll ansågs alltså ha den betydelse mellanmannen och den andra förhandlingsparten under förhandlingarnas slutfas delade uppfattning om.13 Ett av de skiljaktiga justitieråden, Lind, invände att ett till huvudmannen tillräknande av mellanmannens insikt egentligen inte var nödvändigt för att döma i målet till föreningens
fördel. Förmånstagarens närvaro vid förhandlingarna och vad han borde själv ha insett om ändamålet med konkurrensklausulen ansåg justitierådet vara tillräckligt för att binda förmånstagaren till föreningens åsyftade innebörd av bestämmelsen, oberoende av ombudet.14
Mot detta kan invändas att det torde vara en starkare argumentation att hämta resonemangsgrunden i vad som faktiskt kommit någons ställföreträdares till kännedom sammantaget med denne någons passivitet under förhandlingarna, istället för att utgå från vad någon vid en bedömning post facto borde begripit men underlåtit att närmre undersöka eller söka påverka.
2.3 NJA 1968 s 303
Det här fallet är lite mindre uppenbart ett där insiktsförskjutning används för tvistlösningen. Tidigt i domen redovisas att företagsparten instruerat sina försäljare att utlova varor gratis, i ekonomiskt hänseende, i utbyte mot naturaprestation i form av en värdering av materialet.15 HD fastslog att ett avtal ingåtts med samma innehåll som det undertecknade kontraktet.16 Med hänvisning till företagets vetskap om hur försäljarna instruerats att inleda kontakt med tilltänkta kunder gjorde HD därefter gällande att bolaget borde insett att det för kunderna skulle kunna framstå som att anbudet från bolaget bestod av det utlovade gratismaterialet, inte ett köpavtal enligt slutsedelsblanketten.17 Underlåtenheten att för den andra avtalsparten klargöra företagets uppfattning om avtalets innehåll innan åberopande av dess giltighet, med de förpliktelser å kundens sida som följde därav, gavs alltså betydelse för hur mellanmannens insikt i avtalsförhandlingarna hanterades av HD.
Företaget hade som rutin att via telefonsamtal få bekräftelse på köpvilja hos kund som undertecknat kontrakt som sedan återsänts från försäljarna, slikt samtal ska enligt referat av tingsrättsdomen skiljaktige rådmannen Bruzelius ha företagits. Det torde dock inte vid telefonsamtalet ha framkommit att företaget ansåg att en ekonomisk prestation förväntades, eftersom medkontrahenten inte i det läget opponerade sig och således avbröt avtalets uppkomst.18 Även i det här fallet förelåg alltså en passivitet på huvudmannens sida.
Justitierådet Håstad har kommenterat hur HD dömde i det här aktuella fallet.19 Håstads motförslag framhåller att avtalets giltighet borde ha underkänts på grundval av 30 § och 32 § 1 st avtalslagen20 (AvtL) istället för 33 § samma lag, vilket på grund av ordalydelsen i 30 § st 1 skulle göra insiktsförskjutningen onödig. Mot det förslaget kan invändas att försäljarna enligt vad som framkommer av referatet i NJA inte instruerats att använda utlovandet av gratismaterialet som ett sätt att framkalla undertecknande av avtalet, det är heller inte klarlagt att företaget bort inse att dess försäljare i det enskilda fallet förfarit på ett sådant sätt.21 Det
förelåg heller inte skäl för företaget att anta att förklaringsmisstag förelåg på kundsidan som var starkare än skälen för antagandet att undertecknande part läst kontraktet.22
3 Sammanfattande anmärkningar
Det finns ett mönster i hur HD har resonerat. Dels fastslås att avtal mellan parterna har ingåtts, dels fastslås att tvist föreligger om avtalets innehåll och vilka förpliktelser som följer av det, dels klarlades vad mellanmannen under avtalets tillkomst blivit kunnig om, dels förelåg både potentiell kontroll över mellanmannen och underlåtenhet från huvudmannen att påverka medkontrahentens uppfattning om avtalsinnehållet. I de tre avgörandena har alltså hänsyn tagits till huvudmannens passivitet under avtalsförhandlingarna och att densamma inte har informerat motparten om sin uppfattning om avtalets innebörd innan åberopande av
förpliktelser ur det.
Detta resultat är tydligtvis alltför skissartat, och underlaget alltför magert, för att kunna kallas för en allmän rättsregel. De behandlade domsluten kan också utsättas för invändningar som försvagar argumentationskraften i insiktsförskjutningsmetoden för ådagaläggande av avtalsinnehåll. Inte desto mindre ser jag ett mönster, en slags culpabedömning av hur allvarlig huvudmannens passivitet bör anses som och därmed huruvida denne ska anses besitta mellanmannens förhandlingsinsikt.
4 Litteratur
Till min hjälp under utverkande av det föregående har jag haft Samuelsson, Joel och Melander, Jan, Tolkning och tillämpning, 2 uppl., Iustus förlag, Mölnlycke 2009. Särskilt anmärkningen på s 197 om lärobokens natur och hur inlärning av juridisk metod bör företas har fått mig att försöka så långt som möjligt hantera rättsfallen på sina egna villkor och efter min egen förmåga, utan att mer än nödvändigt söka vägledning hos författare av juridisk doktrin. Det betyder inte att jag är omedveten om att (bland andra) Rolf Dotevall givit
upphov till facklitteratur som behandlar just mellanmansrätt; det betyder bara att jag funnit Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 12 uppl., Juristförlaget i Lund, Danmark 2008, och Adlercreutz, Axel och Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6 uppl., Juristförlaget i Lund, Polen 2010 tillsammans med nämnda metodlärobok tillräckligt försvårande att tolka och analysera rättsfallen mot bakgrund av.
1 NJA 1949 s 134, stycke 8 i Högsta domstolens domskäl.
2 I hänvisningarna till 1968 års avgörande anges sida stycket finns på, istället för vilket stycke i domskälen som avses. Skälet till detta är otydlighet därom i den kopia av rättsfallet jag har tillgång till vid tidpunkten för uppgiftens slutförande. Det är en olycklig inkonsekvens jag föredrar över bristande träffsäkerhet i hänvisningarna, och jag hoppas att läsaren kan ha överseende med den.
3 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “visserligen icke behörig att”. NJA 1968 s 308, stycke 2, “L har icke visat att”. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “har inte varit ombud […] och har inte haft behörighet att”.
4 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl. NJA 1968 s 308, stycke 4. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl.
5 Jag har valt att följa terminologin i avgörandet och refererar till konsumentens medkontrahent som näringsidkaren, vilket inte refererar till försäljaren trots att även denne var att betrakta som näringsidkare.
6 NJA 1986 s 596, stycke 2 i HD:s domskäl, om bevisbördans placering vid entreprenad åt konsument enligt NJA 1975 s 280. NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, “[o]m en näringsidkare […] bör utgångspunkten vara [att mellanmannens insikt] tillräknas näringsidkaren”.
7 NJA 1986 s 596, stycke 6 i HD:s domskäl, om verksamhetsorganisation. NJA 1986 s 596, stycke 1 i referatet av tingsrättens dom, bolagets talan, om försäljarens ställning i relation till näringsidkaren.
8 Enligt vad konsumenten anförde i tingsrätten, stycke två i referatet av tingsrättsdomen, uppfattade denne fakturorna för monteringen som en reklamationsgrund och ej i enlighet med avtalet. Näringsidkaren var av uppfattningen att avtal träffats om att monteringskostnaden var avtalad om, varför tvisten togs upp i rätten. Se också hänvisningarna under not 6 angående näringsidkares ansvar för passivitet ifråga om prisöverenskommelser i konsumentrelationer.
9 NJA 1986 s 596, stycke 1 i HD:s domskäl, där avtalshandlingarna betecknas som “leveransavtal” och
“orderbekräftelse”. Dessa inkluderade inte prisuppgift rörande montering av det beställda materialet, se stycke 3 i samma domskäl.
10 NJA 1949 s 134, styckena 1 och 8 i HD:s domskäl.
11 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “uppenbarligen […] haft ringa möjlighet”, och stycke 1 i HD:s domskäl, “A L, som själv var tillstädes, synes icke personligen hava tagit någon mera väsentlig del i överläggningarna”.
12 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl.
13 NJA 1949 s 134, stycke 8 i HD:s domskäl, “[mellanmannen] hade emellertid […] kännedom om sagda inställning”.
14 NJA 1949 s 134, justitierådet Linds skiljaktiga mening, huvudsakligen stycke 4.
15 NJA 1968 s 308, stycke 1, “[d]et var enligt bolagets idé som dess försäljare [...]”.
16 NJA 1968 s 308, stycke 2, “avtal träffats på de villkor slutsedeln upptar”.
17 NJA 1968 s 308, stycke 5, “[b]olaget måste antagas ha insett att [...]”.
18 NJA 1968 s 305, stycke 1 i skiljaktiges mening. Se också NJA 1968 s 308, stycke 2, “ej heller för annan behörig företrädare för bolaget klargjort sin uppfattning om villkoren”.
19 NJA 2002 s 244, justitierådet Håstads tillägg för egen del.
20 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
21 Jag påstår alltså att företaget inte avsåg framkalla kundernas undertecknande genom marknadsföringsmetoden, däremot avsåg det givetvis öka sin försäljning genom att dess försäljare oftare skulle komma presumtiva kunder inpå livet med gratismaterialet som lockbete. Det skulle också kunna anses orimligt att låta 30 § AvtL i betydande grad omfatta situationer där avsikt att svikligen förleda till rättshandlande inte övertygande kan visas ha förelegat.
22 Jag påstår alltså att företaget inte hade goda skäl att anta att återsända undertecknade kontrakt till övervägande del representerade förklaringsmisstag och endast avsåg det utlovade gratismaterialet. Likt HD i fallet finner jag det befogat å företagets sida att utgå ifrån att någon som undertecknat ett kontrakt också läst detsamma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
