Filmrecension, In Time, 5/10

Sneglade också igenom In time. 5/10, hade fått någon poäng till om inte berättelsen var så oerhört avhängig avsaknad av modern elektronik, exempelvis mobiltelefoner. Råtrist dödssätt dessutom, folk stönar till lite och är borta. Verkar rätt juste som alternativ till nutida högst verkliga kräftsjukor av olika slag med helt hemskt utdragna förlopp. Typ alla rollfigurer utom några kriminella är dessutom gnällspikar och huvudrollfiguren är en distanserad mespropp med magra ambitioner. 

Berättelsen hade också mått bra av att berätta mer om sig själv och motivera sin utformning. Som varför penningräknaren sitter på armen istället för på könet eller någon annan normalt dold kroppsdel, eller vem (vad?) som garanterar systemets korrekthet och fortsatta funktion (eller hur det uppstått). Effekten av att tittaren förväntas acceptera rätt många sådana detaljer blir ungefär som att börja recitera Det kommunistiska manifestet någonstans mitt i och förvänta sig att publiken köper redogörelsen rakt av, utan kännedom om argumentationen i Das Kapital eller manifestet i övrigt. 

Konceptet är tolv gånger intressantare än den faktiska filmen. Ändock, habil rulle. 

Kärlekshistorien som spacklats ut över det hela var också fantastiskt banal, tillika manschauvinistisk. Det var förresten hela filmen, de borde hyrt åtminstone en eller ett par konsultkärringar som kunde gnällt loss på allt dylikt. Eller helt enkelt strykt parrelations- och familjeaspekterna ur manus, vilket antagligen hade varit ärligast

Filmrecension, Osombie, 3/10 poäng

Såg Osombie häromdagen. Dräglig independentzombierulle. Rätt uselt skådespeleri, generande tunn plot och ganska fula digitala effekter. Juste utformat zombiesmink över lag, alldeles för lite av äkta zombiegrisiga närgångsscener. Främsta sponsorn måste ha varit Förenta Staternas hemvärn eller någon butik för sådana attiraljer, det är den rekvisita som tillnärmelsevis påminner om verkligheten. 


 Jag störde mig som fan på de rekylfria plastvapnen, granater som motsvarade en kinapuff med rökigt krut och att klåparna till amerikanska soldater aldrig hade något i den typ enda ryggsäck de hade tillgänglig under promenaden genom ett zombienedlusat Afghanistan (som nog låg i Utahs öken egentligen). Det blir ganska fånigt som inramning till berättelsen att gevären klapprar som sådana där leksakslöständer och att stridsutrustningen uppenbart är tom. Man tröttnar också ganska raskt på den digitalgrafiska effekt som avses representera en träff med något av leksaksvapnen. Som självklart inte påminner ens litegrann om hur det egentligen ser ut. 


 Berättartempot är väldigt jämnt, inte ens när zombierna av oförklarlig anledning dyker upp från alla håll samtidigt blir det intensivt. Likaledes puttrar hjältarnas dödsscener förbi i samma takt. Okej på sitt sätt, hellre det än hysteriskt oplanerade ryck hit och dit. 


3/10, och då är det nog bara någon enstaka zombierulle som kvalificerar sig in i ligan ovanför 5/10. Romero brukar hamna omkring 2-3. Den är alltså sevärd. Inga problem att se till mat, det är inga orgier i innanmäten eller härlig åttiotalskannibalism i den.